Lärarutbildning är ibland sorgligt förutsägbar och har ofta begränsade teoretiska referenser (läs Piaget och Vygotskij). I dagens Svd lyfter Anders Burman fram Kant som pedagogisk tänkare och jag reagerar med ett skamset:
– Ojdå – det har vi inte talat om för studenterna!

Jag blir nyfiken och inser att mycket av det vi tror är nytt har djupa rötter i filosofin. När vi kommer till den moderna skolans hörnstolpe värdegrunden (jag vet att det är  ganska svårförenliga metaforer) är det inte svårt att dra linjen tillbaka till teorin om det kategoriska imperativet. Handlingar ska vara generaliserbara och människor ska inte utnyttjas för egen vinning.

Kant beskrivs ofta som en sträng uppfostrare och moralist, men bakom ytan finns också en upplysningsmänniska som intresserar sig för frågan om frihet. De tre huvudlinjerna:

• disciplinering
• kultivering
• civilisering

Går de att översätta till något användbart?

Slutklämmen är magnifik:

Samtidigt bör disciplin inte förblandas med det Kant kallar dressyr, en åtskillnad som kan jämföras med begreppsparet auktoritet respektive auktoritär. Bara för att man tar avstånd från det senare ledet i de båda begreppsparen behöver man inte förkasta det förra. Men lika litet som auktoriteten har disciplinen något egenvärde. Syftet med varje form av disciplin måste i stället vara emancipatoriskt, frigörande.

Jag brukar avråda studenter från längre citat – men ibland måste man.

Så även om disciplin är nödvändig för att man skall vara genuint fri får detta frihetsändamål aldrig glömmas bort. I annat fall reduceras uppfostran till dressyr. ”Genom dressyr har man emellertid ännu inte åstadkommit något”, som Kant så riktigt konstaterar, ”utan det kommer framför allt an på att barn lär sig tänka.” Det är något som man önskar att även Jan Björklund och andra borgerliga och numera också socialdemokratiska skolpolitiker kunde inse.