Ofta är jag trött på alla deklarationer och manifest. Samtidigt behöver vi formulera en hållning i grundläggande frågor.
Anne-Marie gör det bäst och frågan om hur skolan ska undvika att bli ett övergrepp är högaktuell.
En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.
Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?
Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.
Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!
… eller att göra män av pojkar?
Björn Sundmark skriver om om scoutrörelsens bildande och Baden-Powells handbok Scouting for boys och jag blir nyfiken. Mina fördomar om den enkla och homogena scoutrörelsen, full av nationalism, militarism och könsstereotypi visar sig innehålla spännande motsägelser.
Jag blev aldrig scout och funderar lite över anledningen – det var något otidsenligt med de där riterna och lösenorden som jag hörde talas om. Nu tänker jag att det verkar vara en jättebra rörelse som förenar mytologi, gemenskapsriter, glada sånger, natur, händighet med någon form av moralisk hållning (hjälpsamhet!)
Är det för sent att anmäla sig?
Det är torrt i markerna och bönderna lider. Till och med den notoriskt glade fårfarmaren i Rörum ser bekymrad ut över brunbrända betesmarker.
Jag tror att det råder eldnings- och bevattningsförbud i stora delar av riket.
Nu får vi hitta andra sätt att umgås. Finns grilldoft som spray?
Jag hade tänkt skriva något förnumstigt om invandrarnas sätt att ta med grillar till stranden och svenskarnas plötsliga skräck inför dofter. Men vem orkar läsa sånt?
Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB
Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!
– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.
Sen kommer den lilla obehagliga grodan:
Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.
Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren. Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.
I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.
Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.
Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.
I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.
Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?
Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.
Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.
Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.
I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.
Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.
I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.
Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?
Aftonbladet DN Svd Sydsvenskan beskriver det kommande beslutet om betygsliknande omdömen i första klass. På Aktuellt står en flinande minister och brer ut sig om tydlighet och föräldrarnas rätt till information.
Nu ska varje skola själv kunna få utforma formerna för dessa omdömen och jag är lite förvånad över att dessa inte ska knytas till kursplaner, mål att uppnå eller nationella prov. Antagligen kommer omdömena att vara av disciplinerande karaktär och avser då personlighet (ansvarsfull, punktlig, arbetsam) eller mer biologiska påstående om egenskaper hos barnet (klok, matematisk, musikalisk).
Jag har svårt att se pedagogiska vinster eller ökad tydlighet. Allt skulle kunna sägas i ett utvecklingssamtal eller skrivas i en IUP. Men Björklund vill ha mer – han är ute efter de magiska bokstäverna och siffrorna. Helt ojämförbara utan kriterier men med ett starkt symbolvärde när det gäller hans längtan att utstråla handlingskraft.
Frågan i rubriken… Av samma anledningar som hundar slickar sig mellan benen.
P.S. Jag har skrivit om den här skuggvärlden tidigare där saker inte ÄR utan LIKNAR något annat. Frågan är vilka betyg de här omdömena ska likna? Ska vi återinföra relativa betyg i smyg?
Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.
Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.
I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.
Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .
Idag citerar jag helt ogenerat min chef Maria Sundkvist som har varit på konferens
Det andra var vad dekanen från Örebro universitet visade. Han har läst de två utvärderingarna av lärarutbildningen som gjorts under 2000-talet och lärarutbildningsutredningen som kom i slutet av 1990-talet. Genom att räkna orden ”disput” med avledningar och ”yrke” visade han med stor elegans på en förskjutning som skett i talet om lärarutbildningen. Talet om läraryrket har blivit talet om lärarutbildarnas akademiska utbildning. I slutet av 1990-talet handlade det om att göra en så bra yrkesutbildning som möjligt. Idag handlar kvalité om andelen disputerade i lärarprogrammet. Heja Owe Lindberg! Jag ser fram emot en kommande artikel.
Jag läste Lindbergs avhandling Talet om lärarutbildningen (2002) och var inspirerad av hans tankar att tänka kring vad en lärare egentligen är – hur den konstrueras genom retorik.
Ett problem i den utbildning som sjösattets 2001 var att den i vissa stycken var svår att förstå. Tolkningarna av vad som egentligen menades med ämne och AUO inbjöd till sofistikerade och auktoritära konstruktioner. Det var svårt att jobba med flexibilitet och studentinflytande om alla delar är integrerade och fusionerade med varandra. Varje progressionstråd hade sin egen logik och om vi ändrade i någon del hotades helheten. Ibland handlade mer om att göra rätt – än att tänka själv. (Väldigt mycket min tolkning)
Nu är budskapet från regeringen å ena sidan på gränsen till övertydligt med lätt populistiska traditionsbundna uppfattningar om stadieindelningar och ämnen – å andra sidan har regeringen lagt sig platt inför HSV:s mystiska och extremistiska tolkning av vad som är kvalitet i en yrkesutbildning.
Heja Maria!
Tysta tankar 