Vad tror du på?

Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.

Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.

Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.

Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:

alternativ länk

Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen

Dagens stolleprov

Redan i höst ska Stockholms tioåringar bedömas enligt en tregradig betygsskala. Från första till tredje klass får eleverna omdömen i två steg: ”ja” eller ”osäkert”. Oppositionspartierna lovar att riva upp de nya betygsstegen om de vinner valet. Svd 2

Det finns en pedagogisk arena. Där diskuterar vi olika former av bedömning och dess effekter på lärandet. Sedan finns det en politisk nivå. Där härskar behaviorismen. Betyg är belöning för de duktiga och bestraffning av de svaga. Retoriken om information till föräldrarna är borta. Försöken till vetenskaplig underbyggnad saknas. Frågan avgör vi genom omröstning i högerspalten.

– Det är viktigt att eleverna tidigt ser att en ansträngning lönar sig: man kan få högre betyg, säger Lotta Edholm (fp), Stockholms skolborgarråd.

Anne-Marie beskriver problemet inifrån – läs!

Monika anlägger ett nyttigt vuxenperspektiv – läs!

Mats Gerdau kritiserar beslutet från ett moderat perspektiv – läs (och överklaga!)!!

Lärande bedömning – den nya lotsningen?

Vi har haft dialogkonferens på Lärarutbildningen och en av höjdpunkterna var kollegan Anders Jönssons presentation av sin forskning kring lärande bedömning. Missa inte den generösa hemsidan. Föredraget var mycket övertygande och floden av rapporter som vittnar om de stora effekterna är svåra att värja sig mot. Vikten av tydliga mål och betydelsen av att möta eleven där han/hon befinner sig är också grundstenar i pedagogiken. Bedömningsmatrisen ger säkert redskap för själv- och kamratvärdering. Varför är jag då fortfarande en aning tveksam till paketet?

Kanske är det det oproblematiska förhållningssättet till innehållet som stör mig. Inom denna vänliga maktutövning finns det inte utrymme för att ifrågasätta själva inriktningen. Auktoriteten lotsar mot målet och i finalen möts de i en gemensam förståelse av processens alla delar. Kanske är jag paranoid som anklagar metoden för att dölja maktförhållandena i relationen – antagligen är detta själva utgångspunkten för allt vi kallar skola och undervisning. Men till sist är det samma gamla tråkiga förmedling av kunskaper – med skillnaden att vi låter eleven tro att det sker på jämlika villkor. Elevens underläge och längtan efter belöning och bekräftelse är motorn i lärandet.

När det väl kommer till betygsättning är det slut på gullandet. Då står läraren där lika naken och maktfullkomlig som den berömde kejsaren. Den som snappar koden bäst vinner. Jag gissar att detta gynnar flickorna som är väl tränade i ledtrådssökeriets ädla konst.

Finns det någon som inte vet att lotsning är effektivt?

Brunsttid – genusperspektiv del 2

Jag lär mig nya saker hela tiden och som äldre hanne är det hoppfull nyheter som förmedlas i Svd. Frågan gäller varför älgkor föredrar äldre tjurar och aktualiseras genom problemet att många älgkor går och väntar på en tillräckligt attraktiv äldre gentleman. Därigenom hotas beståndet av att kalvarna föds för sent på året. Jag vill gärna förmedla tjurarnas parningsknep.

För att göra sig attraktiva i parningstider sparkar älgtjurarna upp mossa och ris, kissar i den så kallade brunstgropen och rullar sig i den stinkande jordbland­ningen. Tjurarna blir könsmogna när de är ett och ett halvt år. Men de yngre handjuren har mindre tilltalande doftämnen i sin urin och beter sig också mer fumligt när de uppvaktar honorna, berättar Erling Solberg från Norska ­institutet för naturforskning som står för den främsta forskningen på området.

Tänk vad naturen är underbar – tänk vad naturen är fin, som Philemon Arthur sjöng.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte stöta mig med de som menar att könsmönster enbart är sociala konstruktioner. Jag känner hur biologismen rycker närmre…

“Bar röv och bastekjol”

Ibland slås jag av läraryrkets ytlighet. Det gäller att förföra åhörarna och alla medel är tillåtna för att hålla intresset uppe. Nu när ingen längre blir imponerad av svischande powerpointpresentationer trappas kraven upp. Min cyniske kollega citerar en dansk lärare som beskriver vilka knep som behövs för att bli en framgångsrik lärarutbildare – “Bar röv och bastekjol”. Går det att ställa sig utanför detta?

Idag är jag lite lågmäld och vill helst fundera över meningen med livet och skolan. Jag känner på väggarna och undrar om det finns något bakom kulisserna. Är detta Lustiga huset på riktigt?

I morgon kommer jag att krypa in i uppdraget med största möjliga allvar. I kväll tar jag inga beslut.

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Lärarutbildning – konstnärsutbildning

Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid.  Allt är  mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,

Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna  extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…

Ledarskap och marionetter

Det finns en tradition av att se ledarskap som en avgörande kvalitet i lärarrollen. Samtidigt finns det försök att mjuka upp detta med formuleringar som handlar om kommunikativ förmåga – då skulle det kanske bli mindre plågsamt med det ojämlika makt/ansvarsförhållandet mellan lärare och elev. Drömmen om det jämlika mötet i demokratisk anda känns fortfarande avlägsen och de nya detaljerade målskrivningarna ger inte lärarna mandat till långtgående förhandlingar.

Alternativet till denna nakna maktutövning stavas c-o-a-c-h-i-n-g och breder ut sig i samhället. Hur kan jag få barnen att uppleva skolans mål som sina egna? Hur kan jag dölja denna manipulation utan att bli avslöjad?

I DN finns en artikel som reser frågorna på ett bra sätt.

Coachningen kan uppfattas som en dialog på lika villkor, en falsk känsla av frihet hos den coachade.

Frågan är om det går att upprätta något som liknar förtroende mellan lärare/elev (chef/anställd) utan att öppna för en diskussion om mål och metoder.

Man bör också tänka på att coachning inte bör användas när man redan vet vilket svar man vill få. Då bör man i stället tala om vilken lösning man tänkt sig på en gång. Det handlar helt enkelt om att inte lova mer än man kan hålla.

Jag säger som uppfinnaren i Lorry:

– Aha! Tänkte inte på det…

Att skriva “på” eller “i” bloggen?

Favoritbloggen På svenska, som visar att det är möjligt att blogga kollektivt i statlig tjänst, tar upp ett spännande ämne och belägger sina teser med stor finess. Nämligen skillnaden mellan att skriva “på” eller “i” en blogg.

Om du använder prepositionen beskrivs bloggen mer som en mötesplats där kommentarfunktionen är central (jfr anslagstavla) medan prepositione i tydligt associerar till tidningsvärlden, där experter (journalister) talat om hur det egentligen är.

Skillnaden är central för hur vi uppfattar bloggkulturen och jag är glad att Pelle reder ut!

PLUGGA=HÅNGLA

I dagens SvD finns en studentbilaga där landets högskolor gör reklam för sin verksamhet. Jag jobbar lite med rekrytering och är nyfiken på hur olika verksamheterna marknadsförs. (Malmö högskola annonserar inte)

Mest uppseendeväckande är kanske helsidesannonsen från Sveriges ingenjörer, LR, SACO, Akademikerförbundet m.fl som har rubriken PLUGGA=HÅNGLA och visar två studenter i en mycket kroppsnära ställning.

Om du går in på deras hemsida (nej jag tänker inte länka) får du tips som ger dig “mer tid för hångel…”

Jag vill gärna se mig själv som opryd men studsar till en aning inför denna lättsinniga syn på utbildning. Efter några minuter har jag vant mig och inser argumentationens potential när det gäller frågan om rekrytering av manliga studenter till lärarutbildning där de befinner sig i kraftfull underrepresentation på de flesta utbildningsvägar.

“Kom till lärarutbildningen – här får du säkert hångla!”

Risken finns naturligtvis att en sådan slogan upplevs som aningen heteronormativ…