Det normala ledarskapet

Posted on April 9, 2010 by Editor

Vi arbetar med begreppet ledarskap och jag läser Svd understreckare om dr Lütz med visst intresse (länk)

Boken öppnar förresten med att slå fast att Hitler var just normal, monstruöst normal. Icke psykiskt sjuk. Liksom Stalin.

Att beskriva diktatorer som dessa som galna är att banalisera de historiska katastrofer som hör ihop med deras namn, skriver Lütz. Det var bland annat uthållig målmedvetenhet och brutal effektivitet som gjorde deras förbrytelser möjliga; ingen psykiskt sjuk är i stånd till något liknande, menar han. Illgärningarna var onda, och avskyvärda, helt enkelt.

För den klarsynte dr. Lütz är normal för övrigt något av ett skymford.

Lärarutbildningen försöker hantera spänningen mellan normalitet och normativitet på ett ganska naivt sätt. Myten om den “gode läraren” reproducerar sig själv i betygskriterier och VFU-tradition.

Bryt med Inger Enkvist

Posted on February 22, 2010 by Editor

Uppdatering:

Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?

Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?

Länk till SOS

Ursprunglig text 8/11 2007:

I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken. 2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.

Klassiskt bildningorgan

Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?

Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.

Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.

Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.

Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!

Äntligen syns kvinnligt nörderi!

Posted on January 17, 2010 by Editor

Jag har länge trott att äkta nörderi var en manlig egenskap. De ändlösa musikerdiskussionerna om gitarrmärke, strängtjocklek, plektrumtyp, lockträslag, stallkonstruktion, lackblandningar, halsbredd, stämmekanik, svajarmslängd, sladdtjocklek, förstärkartyp, högtalarstorlek, effektpedalkombination och strömförsörjningsalternativ har sällan engagerat mina kvinnliga vänner, som i stället envisas med att “bara vilja lyssna” och njuta av musiken.

Den enda kvinnliga nörden jag känner samlar på tomtar och jag är osäker på om det räknas. Jo, det gör det nog.

I debatten om manligt/kvinnligt har den här skillnaden varit besvärande. Skulle kvinnor sakna förmågan till distanslös hängivenhet? Hur ska vi analysera olikheten? Är det en social konstruktion eller biologi?

Nu publicerar Sydsvenskan en befriande artikel om kvinnliga nördar.

Länk

Jag tror att jämställdheten börjar här någonstans. Drömmen om att inneha en komplett samling av vad som helst är inte reserverad för män. Hur är det Knyttet säger:
– Vad ska man med en snäcka om man inte får visa den för någon?

Morrica har skrivit klokt

Att samla indiska gudabilder är en bra början

“Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”

Posted on November 9, 2009 by Editor

Att läsa studenttexter om läroplaner och styrning är ett äventyr. Det innebär att jag måste kunna svara på vad det egentligen är som står i de styrdokument vi kräver att studenterna ska kunna redogöra för.

Just den här formuleringen ur Läroplanen för förskolan är magnifikt svårtolkad:

“Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”

Jag undrar vilka könsmönster det är som är “traditionella” och hur jag gör för att skilja ut dessa från andra könsmönster som då skulle vara “icke traditionella”?

Går det över huvud taget att tänka sig en “könsroll” som i någon mening i-n-t-e är “traditionell”? Är det då fortfarande en “roll”?

Jag är orolig för att staten tar sig stor frihet att etablera nya normer över huvudet på medborgarna. Någon utser sig till bärare av “det nya och rätta” och använder utbildningsväsendet till att implementera ideologin.

Och här sitter jag och kontrollerar att studenterna svarar rätt.

Att ligga i Borås?

Posted on October 22, 2009 by Editor

I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.

Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric Gieth och studenterna för att jag fick komma.

Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?

Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.

Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.

Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.

Mannen under trappan – teveserien

Posted on September 11, 2009 by Editor

Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!

Gammalt inlägg:

Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.

Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.

Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!

Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?

Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.

För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.

Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.

I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.

Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.

Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly

Skäggets bästa fräckisar

Posted on August 23, 2009 by Editor

Jag har svårt att förklara fräckisarnas betydelse för min utveckling. De första historierna jag lärde mig sitter etsade i minnet och jag tröttnar aldrig på dem. Idag är det sällan man hör någon berätta en bra fräckis – i alla fall inte på Malmö Högskola. Jag behöver fylla på mitt förråd

Åke Söderkvist samlade 150 fräckisar och sorterade dem efter rubriker. De som söker snuskiga ord hänvisar han till “samtida skönlitteratur”. Här rör det sig om “oanständiga omständigheter”.

Jag hittar boken, som är rikt illustrerad av Ardy Strüwer, på scouternas loppmarknad i S:t Olof och häpnar över hur rolig den är. Familjen ber mig skratta tystare och efter ett tag vet jag inte längre vad jag skrattar åt. Är det bilden av mig själv som 10-åring som är så kul – eller har jag verkligen inte utvecklats sedan dess?

Jag delar med mig och ni läser på egen risk.

Först en snäll:

Och så en lite räligare:

Jag undrar om boken finns att låna? Det ska jag kolla. Sök här – beställ gärna fjärrlån!

Uppdatering:

Kalle Lind brottas också med bokens smaklösheter. Länk

Läs mer om tidernas mest utskällda teveprogram – Skäggen. Jag funderar över om det går att jämföra dem med Killinggänget. En del tycks tro att Killinggänget uppfann ironi och provokation. Detaljerat referat

Reclaim the mansroll?

Posted on August 12, 2009 by Editor

Lärarutbildningens fasad mot norr

Poeten Bob Hansson beskriver sina dubbla känslor inför mansrollen

Länk

Jag nickar instämmande och funderar över om det är möjligt att utvinna kraft ur denna instängdhet

– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.

Förstora bilden

En kamrat har sågat ner en gammal halvrutten bok – jag står på stubben och försöker säga något viktigt.

Min lille vän 44 – att klä böcker

Posted on July 15, 2009 by Editor

Skolan har i uppdrag att fostra barn. Det är nödvändigt för att skapa en trygg miljö och de flesta lärare är överens om att detta är en nödvändig del av arbetet i klassrummet.

Skolan har inte i uppdrag att uppfostra föräldrarna. Historiskt har staten ofta försökt använda skolan till att sprida de goda medelklassnormerna till problematiska grupper som arbetar- och invandrarfamiljer. En del lärare har än idag svårt att avstå från den här maktutövningen.

När jag gick i skolan var det självklart att fröken kunde säga:
– På fredag ska era böcker vara klädda!

De föräldrar som inte hade köpt bokpapper och klätt sina barns böcker till den utsatta dagen riskerade ett tillrättavisande samtal från fröken, alternativt att bli uthängda på föräldramöten då den obligatoriska bänkinspektionen var en given höjdpunkt.

Själv minns jag det som ett lustfyllt tillfälle att få gå med mamma och köpa papper och försöka vika in flikarna på rätt sätt. Min lille vän, vars föräldrar inte lyckades knäcka koden för gott föräldraskap, har helt andra erfarenheter.

Frågan är var traditionen tog vägen? I vilka områden lyckas lärarna framhärda i att ställa krav på föräldrarna?

Ett forskningsämne om föräldrars delaktighet och inflytande – säljes till högstbjudande!

“Livets mening är en hägring” – MLV 34

Posted on June 30, 2009 by Editor

Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.

Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.

Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.

Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.

Recension, förlagslänk

Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?

Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?

Nej visst – han har ju inget huvud…

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Normativitet