Ett återkommande ämne här på bloggen är maskulinitet och dess skiftande uttryck. Jag har ingen stor medkänsla med de här grabbarna som utsätter sig för obegripligt stora faror av anledningar som jag bara dunkelt kan ana.
För att demonstrera min moraliska överlägsenhet sneddar jag genom en hage. Några kalvar är obehagligt nyfikna och vi är ganska nöjda när vi krupit under staketet till den skyddande friheten.
Helena von Schantz (länk) beskriver träffande hur lärarnas metodiska frihet har kringskurits:
Den största skillnaden mellan finsk och svensk läroplan finns emellertid i styrningen av lärarna och undervisningen. I Finland är målen centrala, men inte metoderna. I Sverige är både mål och metoder reglerade av staten. Enligt Lgr 11 skall all undervisning genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt, baseras på varje enskild elevs önskemål, behov och intressen, ge möjlighet till fördjupning, till ämnesövergripande arbete, vara noggrant dokumenterad, väcka lust och motivation, öka elevernas ansvarstagande, ge underlag för yrkes- och studieval, bygga på samarbete med närings- och föreningsliv, individualiseras, ge utrymme för det ansvar eleverna kan och vill ta, beslutas i samråd med eleverna, vara ändamålsenlig och ägnad att leda till god måluppfyllelse för alla elever, ta särskild hänsyn till elever med inlärningssvårigheter, även ge utmaningar för den som lätt når målen, vara ett resultat av kollegialt samarbete, baseras på forskning och beprövad erfarenhet och samtidigt liksom i förbifarten genomsyras av fyra centrala förhållningssätt. Dessutom ska läraren garantera arbetsro, trygghet och trivsel för varje elev, fungera som mentorer, ha utvecklingssamtal varje termin, kunna dokumentera och förklara sin bedömning, skriva omdömen vid ett tillfälle och sätta betyg vid ett annat varje termin… När jag läser läroplanen nickar jag gillande. Nästan allt som står där låter klokt och rimligt. Men lägger man ihop alla tvingande formuleringar på det sätt jag gjort här blir det tydligt hur detaljerad, hur motsägelsefull – och hur ”centraliserad” – den svenska läroplanen är.
Dagen kunde börjat bättre. Tobias Tobé avslöjar sina bristande kunskaper om barns utveckling och undviker konsekvent intervjuarens frågor om VAD det är man vill testa.
I debatten med Dinamarca blir det tydligt att frågan handlar om grundsyn. Tobé har ett individuellt perspektiv och tror sig kunna skapa likvärdighet genom kontroll och betyg.
Dinamarca är delvis motsägelsefull. Å ena sida vet alla lärare exakt vad varje barn kan – andra sidan är grupperna för stora och barnen osynliggjorda.
Ingen av dem lyfter gruppens betydelse för barns utveckling. Ingen av dem lyckas lyfta näsan över den kompensatoriska ansatsen. Då blir det en fråga om hjälp och stöd – inte rätten att i sin egen takt utvecklas i en stimulerande miljö.
Eller för att vara tydlig: JAG LITAR INTE PÅ KUNSKAPSSYNEN I DE DÄR SKOLMOGNADSTESTERNA.
När reportageboken är slut står också slutsatsen klar. Forskning måste till. Utan den kommer inte yrkeskåren att kunna kallas professionell. Och:
”Den lärare som får förtroende istället för att bli kontrollerad, som får rensat i sina arbetsuppgifter för att ge tid till undervisning och som får en fortbildning värd namnet, blir också en lärare som ger eleverna bättre kunskaper”.
Just det. Hur rasande man än blir när man läser den här boken är det väldigt bra att den blev skriven.