Anne-Marie Körling rivstartar skoldebatten. Få saker väcker lika mycket känslor som läxor och jag ane att ämnet är ständigt aktuellt på landets skolor.
Nu är ett bra tillfälle att diskutera frågan.
Jag försöker återskapa mig som skolintresserad. Just nu är jag fruktansvärt arg över behandlingen av Sture Bergwall och vill helst diskutera Hannes Råstams fantastiska bok.
Läs den!
Jag beginner mig verkligen i periferin. I Stockholm pågår Pridefestivalen och det mest upphetsande tycks vara att en SD-anhängare har försökt bli utslängd från ett “separatistiskt samtal”.
Det är antagligen viktigt för utsatta grupper att träffas utan att behöva ta hänsyn till en lättstött majoritetskultur och den här artikeln av Sara Ahmed förklarar fint vad det handlar om.
https://twitter.com/tanvirmansur/status/231018612478062593
Samtidigt tycks det mig vara riskabelt med uppdelningar som utgår från egenskaper som ålder, kön, etnicitet, hudfärg, sexualitet och klass. Men jag tillhör gruppen vita medelålders heterosexuella medelklassmän och har antagligen svårt att se maktförhållandena utifrån. Enligt Sara Ahmed är det särskilt problematiskt med med makthavare som försöker vara kritiska.
Jag funderar över om det är möjligt att tänka separatism under lärarutbildning? När ska vi uppmuntra studenterna att bilda homogena grupper där de kan bekräfta varandra? När ska vi kräva att de ska samarbeta trots olikheter?
Hmmmm. De här frågorna var lite för svåra. Och nu mulnar det.
Ibland har jag snuddat vid tanken på att de få män som utbildar sig till lärare borde uppmuntras till separatistiska samtal. Men det skulle antagligen bidra till en ytterligare exotisering av gruppen och vi fortsätter med öppna nätverksmöten för alla intresserade.
Minerat område – läses på egen risk.
Sommaren vänder och varma dagar avlöses av fuktiga kvällar.
Daggen faller tidigt och fåren drar sig mot husen.
Jag är intresserad av lantbruk och blir glad när grannarna ber mig hjälpa till att väga lamm.
Lammen tycker om att vara nära varandra men sprattlar vilt på vågen. Till sist lyckas jag läsa av mätaren och ägarna gläds över viktökningen. De lamm som väger över 40 kilo (och inte ska användas till avel) märks med röd färg i pannan och skickas till slakt. Tur att jag är van att sätta betyg.
Jag oroar mig mer för lärarnas estetiska kompetens än deras stavningsförmåga. Om jag nu måste oroa mig.
Uppdatering – en olycklig siffra om antalet studenter med språkliga svårigheter återkommer i Expressens ledare.
Plats för källkritik.
………………………………….
https://twitter.com/gordonwi/status/225562582369583104
Lotta Bergman har rätt – det var mycket dumt att nämna siffror i hypotetiska resonemang utifrån illa definierade och mycket kontroversiella begrepp.
Se tidigare diskussioner om “svårigheter”.
Artikeln om barns sexualisering skulle kunna tolkas som ett skuldbeläggande av mödrar. Jag hittar exempel på att det inte alltid varit så här.
Bilderna är från underbara hemsidan Retronaut.
Vad är det egentligen män förväntas göra med sina söner? Om vi går till historien går det kanske att hitta ledtrådar.
Bilden är från retronaut – en guldgruva.
Går det att bekämpa makt genom strunta i skönhetsideal?
Mona Masri skriver om en spännande fråga i Sydsvenskan :
“Att sympatisera med samhällets segrare är att sympatisera med makten”. En strategi i kampen mot lookism är, enligt föreläsaren, att sluta idealisera de som uppfyller idealen: de normsnygga med statusjobb, heterosexuella äktenskap och så vidare. Uttalandet är anmärkningsvärt för en queerfeminist eftersom det uppmanar till en liberal syn på individer. Vänstern, som annars betonar maktstrukturer snarare än enskilda individer, misslyckas här med att se att även “segraren” påverkas av strukturer. Draget till sin spets skulle man kunna argumentera för att segrarna är de största offren.
“Det mest radikala är att misslyckas”. Att sluta bry sig om sitt utseende, sluta konsumera och bränna livsstilsmagasinen är en anti-lookism strategi. Här saknar jag ett tydligare klassperspektiv. För om man saknar kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital, och “pretty power” är den enda sociala makt man har, vem har råd att misslyckas?
Störst av allt är kärleken – i alla fall i Tomelilla.
Jag visar upp några favoritplatser för långväga gäst. Forsemölla och Mandelmanns trädgård är svåra att motstå. Ull är svårsålt, men går att använda som marktäckning.
Tysta tankar 