Och en lite mer oroande vinkel:
Å andra sidan – vem bryr sig om goda råd?
Och en lite mer oroande vinkel:
Å andra sidan – vem bryr sig om goda råd?
Per Selin tycks inte vara övertygad om att legitimationen garanterar kvalitet:
Det sägs att detta (lärarlegitimationen) skall höja lärarnas status och stärka vår professionalitet. Jag kan garantera att jag inte skulle känna mig särskilt professionell på gymnasiet och tror knappast att elever eller deras föräldrar skulle anse mig som en lärare att respektera och ha förtroende för. Man jämför gärna med andra yrkeskårer med legitimation, men mina kamrater som är läkare med olika specialiseringar kan knappast kalla sig kirurger (om de inte är specialiserade inom detta) enbart för att de pluggat någon eller någon extra termin kirurgi. De kan inte heller kalla sig tandläkare för att de läst extra odontologi.
Jag tror att professionalitet och status kommer när vi lärare ges förtroende att ansvara för det vi är bra på; att planera, genomföra och utvärdera undervisning. Och detta ges alldeles för lite möjlighet till i administrationshetsens tid.
Frågan är väl vad systemet innebär och vad den här formalistiska kunskapssynen får för konsekvenser på lång sikt? Alla begåvningar passar inte in i mallen.
Eddy formulerar det mycket bra. Vad händer när postrukturalisterna dragit sig tillbaka? Jag citerar långt ofh hoppas det är OK:
Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.
Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!
1956 hölls en skönhetstävling där domarna var kiropraktorer. Det är en yrkesgrupp med höga ambitioner – men med tveksam status efter serien 2 1/2 män där Alan framstår som den evige losern.
Jag tänker att skolans värld har en del gemensamma drag. Vi lärare tar gärna på oss rollen att kunna bedöma barns kunskaper och tror oss ibland kunna utveckla dessa genom att trycka på rätt punkter.
Det är bara de vita rockarna som saknas.
Fast i vår värld kallas det “systematiskt kvalitetsarbete”.
Jag fick ett brev:
“Har sett att du skrivit lite om adhd förut, så jag vill tipsa om en hemsida/film jag gjort, uppdraget var att göra något för att öka självkänslan och självförtroendet hos nydiagnostiserade. Jag har jobbat med ungdomar större delen av mitt liv. Det jag sett är att ungdomar med diagnos har onödigt dåligt självförtroende. Har man inte tron på sig själv så blir det väldigt svårt att göra det bästa av sitt jag…
resultatet blev hemsidan www.jagharadhd.se (där man kan se egna berättelser och spela in egna videos)
och filmen med samma namn
Jag tror att det skulle vara nyttigt för både elever och lärare att se filmen.
Georg Herlitz
skype: Georg_Herlitz
Georg (at) kollektivetlivet.se
http://www.utopiasthlm.se”
Det är ett svårt ämne och jag är nyfiken på vad ni tycker om filmen?
Motståndet mot populärkulturen har djupa rötter.
“We do not want our children to be raised in the name of violence, race-hatred, gang- sters and pin-ups as it is the case in the inappropriate comics of mostly American ori- gin. We want our children to be reared as good, harmonic and optimistic human beings with respect for their fellow humans, tolerant and able to live their lives in peace. Inapropriate comics encourage the first and hinder the last.”1
Vem stod bakom de här raderna?
This quotation is from an open letter to the Swedish government, written at a public meeting in Malmö May 13th 1954, organised by the Malmö Peace Committee and Swedish Women’s Left Union (the letter was published in the Swedish newspaper Ny Dag, 13 May 1954). The letter was published on behalf of the couple of hundred parents who had attended the meeting hoping to encourage the government to stop importing American comics into Sweden.
Detta var inget stort ögonblick i vänsterns historia. Jag ska nog försöka smussla in den här texten i höstens kurs om barns läsning.