Blogghäst är en person som är beroende av att uttrycka sig offentligt. Jag märker motvilligt att det från början oskyldiga bloggandet har fått lätt tvångsmässiga drag.
Ursprungligen var jag programmatiskt ointresserad av hur många som läste och tyckte att det där med respons var av tveksamt värde.
Nu kollar jag alltid statistiken och funderar över hur jag ska öka antalet besök. (Det finns en del smaskiga sökord som ger snabb effekt)
Nu gläder jag mig över att det finns personer som både läser och kommenterar.
Det som började som ett försiktigt stilexperiment blev en del av min identitet. Om jag inte skriver – då finns jag inte. (Eller det kanske jag gör ändå – vilket återstår att bevisa)
När Strindberg (utan alla andra jämförelser) befann sig i en uppslitande äktenskapsstrid lär han samtidigt ha varit vampyriskt medveten om att grälen skulle kunna gå att använda som material till nästa roman. Jag vill inte att mitt liv ska reduceras till en uppsättning blogguppslag. Hur många idéer får en människa under ett liv? Tänk om de bara tar slut.
Jag läste en intervju med Helena Sanderberg som menade att det gällde att hålla den inre bekräftelsehoran i schack. Det ska jag tänka på – om jag jag giter. (skånska för “orkar”)
Det är dags att ta paus – om inte annat för att jag saknar bredband på landet…
Däremot är det ganska nära till Mandelmanns trädgård och den sortens idyll lockar mer just nu.
På torkställningen ligger några förtorkade nypon. Jag vill komma närmre. Mycket närmre. Kameran hjälper mig att se detaljer som jag tidigare bara iakttagit med förströddhet. Att ”se” genom att göra något främmande. Jag var 19 år när jag först hörde talas om ryska formalister. Sklovskij var en av dem som menade att vi måste bryta med det rutinmässiga för att upptäcka världen. Nu förstår jag vad han menade. Livet handlar inte om att känna igen utan att förundras. Går det att lära ut?
Tysta tankar 
