Sjuk av skönhet?

Svenska dagbladet presenterar en undersökning om Stendahlsyndromet. Understreckaren har rubriken “Sjuk av skönhet” och handlar om personer som kommer till Florens och glider in i psykotiska tillstånd efter att ha tagit del av stadens konstskatter.

Konsten skulle då kunna vara en ond kraft som drar ner oss i okontrollerbara känslostormar. Delvis förstår jag tanken – alla dessa överhettade religiösa tavlor och statyer i en varm och trång stad kan skapa ångest hos vem som helst. Jag tror också att konstens uppgift kan vara att få oss att tappa fotfästet.

Artikeln avslutas med ganska kraftiga reservationer inför teorins hållbarhet. De flesta av de insjuknade tycks ha varit ensamma personer som tidigare lidit av depressioner. Tavlorna sätter igång processer som de inte kan formulera i ord och distansera sig ifrån i samtal. Ensamheten blir ännu påtagligare. De blir inte sjuka av konsten – de blir sjuka av att inte kunna dela sina upplevelser.

wem.jpg

I helgen har jag besökt en liten medeltidskyrka i Östra Wemmerlöv. På kyrkogården vilar bönder och landshövdingar. Runt omkring böljar landskapet. Jag tror jag tål det.

Rätt ner i det privata!

Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?

Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?

Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.

Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?

Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.

På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.

Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!

Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.

Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.

På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.

Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.

Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.

Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.

Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?

Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.

På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.

Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.

Senare på jorden?

gunnar.jpgGunnar Ekelöf  (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.

Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.

Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden

  • Före den ekonomiska depressionen
  • Före andra världskriget och atombomben
  • Före Beatles splittring
  • Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
  • Före 11/9 och Irakkriget
  • Före klimatförändringar och tsunami
  • (Före alliansens skolpolitik)

Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?

trad.jpg

Klassisk genuspedagogik vs jägarstolthet

Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.

När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.

Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.

  1. Människolivets okränkbarhet
  2. individens frihet och integritet
  3. alla människors lika värde
  4. jämställdhet mellan kvinnor och män
  5. solidaritet med svaga och utsatta

I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…

Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?

I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva

Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.

Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.

Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.

Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:

Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig

orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.

Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.

Njut av en riktig jägarsång.

jaeg.jpg

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Trädkrameri – festivalyra

Det är omöjligt att inte tycka om Malmöfestivalen. För 25 år sedan åkte den ökände betongsossen Nils Yngvesson till Kiel och förfördes av en nordtysk hamnfest. Han bestämde att Malmöborna behövde muntras upp (ja, det var valår) och drog igång festivalen under våldsamt motstånd från borgarna. Jag minns att min far blev tråkad av sina arbetskamrater för att han hade varit på sossejippot. Nu är det en institution som varje år utvecklas till något ännu mer unikt och spännande. Drakbåtarna har tagit sitt sista paddeltag. Försäljarna dominerar inte längre. Malmöborna (med viss hjälp från kranskommunerna) har tagit tillbaka sin stad.

trad2.jpg

Jag tog en promenad genom parken och fastnade framför ett påklätt träd. Malmö stad har gett ut ett praktverk om träd i Malmö som jag fick i födelsedagspresent av vänner som känner till min passion för träd. Av någon anledning tycker jag att det är viktigt att kunna skilja mellan cykomorlön, naverlönn och skogslönn. Fråga mig inte varför.

Tingsek spelade på Mölleplatsen. Jag har missat honom (och hans fantastiska band) tidigare och blev djupt imponerad. En blandning av Prince, Stevie Wonder och … hmmmm … Måns Zelmerlöw!

cl2.jpg

Från Mölleplatsen är det ett stenkast till Linnéplatsen och dansbandsscenen. Där uppträdde (????) ett gäng countrylinedansare. Jag älskar att dansa, men måste nog arbeta mig igenom en hel del av min elitism innan jag ger mig in i det gänget. Min kärlek till folket har sina gränser.
lampa.jpg

På Lördagsplanen är det medelklasstryggare. Här värmer vi oss runt kulturens lampa. Smyger in i filmtältet eller vilar i en av de dekorerade sängar som Drömmarnas hus har ställt ut under träden.

Efter två timmar är jag nöjd och går hem. Det är en av höjdpunkterna.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Onomatopoetisk utsvävning

Det är ingen ordning i naturen. Många djur vill vara på fel ställe. Och nu talar jag inte om mördarsniglar (som tycks frammana de mest primitiva instinkter hos trädgårdsälskaren) utan om husdjur som tycks leva efter mottot “Gräset är alltid grönare ovanför grannens septitank” (eller på andra sidan elstängslet)

I år har regnet gjort att maten finns i överflöd och det är bara de allra mest rymningsbenägna svarta fåren som har frestat lyckan på andra sidan staketet. Ägaren skyller på dåliga gener. Så får man säga om djur.

far.jpg

Å andra sidan har denna obändliga frihetslängtan inspirerat mig till konkretistisk ljudhärmande poesi – onomatopoesi.

far2.jpg

Korna kommer i kornet
Fåren går i rågen
Geten stretar i vetet
Haren hoppar i havren

Har du fler förslag? Bara det är någon form av allitteration eller inrim?

Sädesstråna susar i sommar

Bloggaren har inte tappat greppet – bara lite… Jag lider av fläckvis kärlek till naturen och har ett anfall av vantrivsel i civilisationen.

mf.png

Kanske är en vandring genom Malmöfestivalen inte det bästa botemedlet, men det luktar gott från matstånden och vi bor mellan tre stora utescener.

Skördetid – regntid

Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.

skorde.jpg

Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)

Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version