Jag lapar sol och njuter av lantlig idyll när hundratals starar sätter sig i körsbärsträdet över mig. Ljudet är bedövande och lite skrämmande. På en osynlig signal drar de vidare.
Lyssna!
Category Archives: natur
Den dolda dolda läroplanen
Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.
En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?
De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?
Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.
Paddan som inte kunde sova

Spåren i snön kom naturligtvis från en padda. För den intresserade kan jag berätta att det är möjligt att skilja padd- och grodspår genom att paddan kliver och grodan skuttar.
Det är hårt att leva. Särskilt för en padda som har vaknat för tidigt och hamnat på skaren i ett alekärr. Jag får en känsla av att den lilla motgången (pinne i vägen) blev övermäktig för den nyvakna paddan.
Kanske tänker den som kanalsimmaren Malte Lindeman. Ni vet han som stöter på en supertanker i engelska kanalen (minns jag rätt?):
– Jag kunde inte simma under båten, jag kunde inte simma bakom båten, jag kunde inte simma framför båten, jag kunde inte simma över båten…
– Vad gjorde du då?
– Jag simmade under båten
– Jamen det kunde du ju inte!
– Vad fan skulle jag göra…
Så känner jag ofta när det gäller uppdraget att utbilda lärare.
Att användas

Jag brukar undvika passiva verbformer men här gillar jag meningen. Vem är det som ska använda sanden? Vad ska de ha den till? Sådana frågor blir mindre betydelsefulla – sanden finns och den är till för att användas.
Lådan finns på gränsen mellan kronoväg och frälseväg norr om Tåghusa. Kanske är det statens (vägverkets) sätt att visa på en bild av det allmännas generositet? På grevens mark är vi välkomna till fots.
En bit fram har greven spelat plockepinn i skogen.
De flesta av husen på ägorna är sålda till förhoppningsfulla renoverare – en del har satsat på ventilation.
Boklig bildning
Den funktionella aggressiviteten

Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?
En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.
På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.
På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.
Julkalendern – ett ödesdrama
Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.
Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.
Milan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.
Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?
Genusuppgifter – finns det?

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.
Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.
Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)
Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara, vad vi kan vara och vad vi får vara. Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.
Lärarna – om utövarna av en svår konst
Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.
Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.
Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.
Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.
Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:
– Varför har så lite hänt?
– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?
P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.
Hur är det möjligt?
Jag trodde att det fanns gränser för talang. Efter att ha sett elvaåringen Bianca Ryan uppträda i America´s got talent vet jag inte längre:
Hur gör hon?
Betyder det någonting?
Härmas hon bara?
Har hon kul?
Går det att träna fram en sådan röst?
Varför tittar jag på svenska Idol….


