Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.