Picasso hade sina perioder – jag befinner mig i en svampperiod just nu. I granplanteringen vimlar det av blodriskor som enligt svampboken “ej går att förväxla  med  andra sorter”. Den morotsfärgade saften färgar mina fingrar röda – ett säkert tecken.

Svamparna på bilden är aningen svårare att artbestämma. Jag har en känsla av att de försöker locka mig från stigen och in i dunklet. Kanske är det en vink att jag ska läsa om “Svampkungens son”?

Jag tycker att bloggen har varit väl politisk ett tag och försöker återskapa min naturromantiska sida.

Är det en komplimang att liknas vid en svamp – eller många?

Varför innebär det en besvikelse att “få fikon – Zacharias?”

Varför blir generade människor röda som pioner – när de finns i så många färger?

Såja – nu avstår jag från att kommentera den hopplösa ledaren i Svd. Det känns skönt.

Jag läser om solförmörkelser och blir lite avundsjuk – men kanske är det en lika stor upplevelse att se solen sjunka ner bakom horisonten utan att den försvinner i dis eller avgaser.

Luften har varit väldigt klar och torr några  dagar. Då kan miraklet ske.

Varje månad är han ny – men ofta ovanligt vacker.