Jag lullar runt i trädgården och försöker hänga med i allt som händer.
Tre dagar är en väldigt lång tid för en rhododendronknopp
Före:
efter:
I modern utvecklingspsykologi försöker vi undvika blomstermetaforerna och bilden av pedagogen som den gode trädgårdsmästaren har ersatts av mer aktiva förhållningssätt. Utveckling sker inte på ett förutbestämt sätt och samspelet med omgivningen är avgörande.
Men ändå…
Månen som materia – stabil genom årtusenden. Enstaka meteoritkrockar och månlandarbesök förändrar inte bilden av ett statiskt och dött stenklot.
Månen som upplevelse – föränderlig till avstånd, färg, form och position
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Flygplan som materia – relativt stabil, med rätt underhåll förvånansvärt uthålligt.
Flygplan som upplevelse – föränderligt på alla sätt. Rörligt och med en tydlig påverkan av miljön. Fart, höjd och ljus bestämmer upplevelsen från jordytan. Inifrån är det en helt annan sak.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Himlen som materia – vad är den egentligen? Även om summan av atmosfären är konstant förekommer lokala variationer. Samtidigt blickar vi ut i ett tomt ingenting.
Himlen som upplevelse – ett ständigt äventyr av ljusvågor, lufttryck, fuktighet, föroreningar och temperatur.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Körsbärsträdet som materia – i grunden ett stabilt träd. Stadigt och kraftfullt växer det även i magra jordar längs gärdsgården. Årstidernas växlingar avsätter diskreta årsringar i stammens inre.
Körsbärsträdet som upplevelse är en sensation av färg och doft. De tidiga blommornas löften om söta bär förför människa och fåglar. Grenarna rör sig i vinden och årstidernas driver fram blomning, skörd och lövfällning.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Och hur är jag själv?
Som materia eller upplevelse (så har jag aldrig tänkt – jag en vandrande upplevelse)
Stabil eller rörlig?
Jag gillar uttrycket “mellan hägg och syren”, men tycker det borde finnas fler sådan tidsmarkörer som bryter ner almanackans tyranni och låter oss återvända till en mer naturnära tidsuppfattning.
Mellan magnolia och rhodendendron?
Jag tycker om att elda. Det är inget jag är stolt över – men det känns bra att få lov att leva ut denna mörka sida under socialt accepterade former en dag om året
Ja – det gick bra! Trots torka och snålblåst är det ondskefulla berget av hagtorn nu förvandlat till en harmlös askhög.
Äntligen kom de. Efter en lång vinter på ensilage och kraftfoder var det dags att ta hagen i besittning.
Fem av korna kände igen hagen från förra året – men upphetsningen verkade vara fullständig. De vandrade runt och inspekterade varje meter av stängslet.
Jag tycker redan om dem, men inser att min kunskap om idisslandets ädla konst är begränsad.
Jag har länge vetat att dagarna blir längre på sommaren. Redan som barn var jag fascinerad av det lilla inslaget som redogjorde för solens upp- och nedgång i landets olika delar. (är inte signaturmelodin en variant på Blinka lilla stjärna?)
Jag har inte riktigt haft koll på att solen faktiskt går ner i olika väderstreck! I Malmö går solen ner någorlunda västligt över sundet och det har inte funnits några bra märken att detaljbestämma positionen med. Nu bor jag på en plats som ger mig möjlighet att detaljstudera förändringarna, och det gör jag gärna. På två veckor har mycket hänt och solen går idag ner betydligt längre norrut .
17/4 Klickbar:
29/4 klickbar:
Den naturvetenskapligt intresserade skulle antagligen invända att solen alls icke “går ner”, men att detta ovetenskapliga uttryck möjligtvis motsvarar min upplelse av att solen försvinner borom horisonten. För att förstå fenomenet måste vi känna till jordaxelns lutning och hur den varierar mellan årstiderna.
Ibland krånglar jag till det för mig.
Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.
Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?
Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.
Jag jobbar på det.
Det står och väger – vi går på långpromenad i alldeles för mycket kläder. Vintern dröjer sig kvar i skuggiga partier och otåligheten rycker i trädgårdsentusiasten.
Snart, snart, snart…
Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.
Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own
Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.
När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt
Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.
Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.
Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.
Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden
En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.
Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?
En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?
Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.
Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.
Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.
Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.
På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.
Tysta tankar 