Jag har länge velat se en lövgroda. Idag hände det.
Lövgroda - förstora bilden
Numera kallar jag mig N-A-T-U-R-F-O-T-O-G-R-A-F.
Dessutom bevisar jag för mig själv att jag är kapabel att skriva ett helt inlägg utan politiska undertoner.
Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!
Gammalt inlägg:
Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.
Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.
Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!
Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?
Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.
För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.
Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.
I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.
Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.
Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly
Förstora bilden
Våra grannar fåren brukar vara ganska försiktiga. Igår var de ovanligt nyfikna. Vi hade besök och det hände något i mötet.
Sen kom jag och bröt förtrollningen.
Den lille vännens kantareller fortsätter att plåga mig. Jag irrar i skogarna och tycker att omständigheterna är optimala – men resultatet är magert och när jag kommer hem sitter vännen och ler inåtvänt.
Okänd skönhet
Slänten nedanför marknadsplatsen norr om Kivik är sig inte riktigt lik. Det kan vara så att svampsäsongen börjar tidigt i år.
Förstora bilden:
Sommarnatten blir aldrig riktigt av. Åska, skurar och ett mystiskt ljus över Klappeskogen. Bilden är tagen från backen nära Mandelmans i Rörum.
Snart öppnar trädgården och jag misstänker att en del besökare är nyfikna på Gustav. Är han lika fnissig i verkligheten?
Introt till Procol Harums Salty dog är magnifikt. Rösten, pianot, stråkarn och måsskriken – det är nästan bättre än jag minns.
Vid parkeringshuset Neptunus får jag lära mig att inte bråka med ruvande mås. Mitt försök att fotografera äggen höll på att sluta illa.
Gör din egen bildberättelse:
1
2
3
Min lille vän är svag för kor. Han betraktar gärna flockens vandringar i hagen och funderar en del över det sociala spelet mellan medlemmarna.
Tjuren heter Clemens och har dominanta tendenser. Jag vet inte om han går att uppfostra till ett mer demokratiskt förhållningssätt. Korna verkar ganska nöjda och kalvarna får tidigt veta sin plats i hierarkin.
Den verkliga makten utövas av ett elektriskt stängsel.
Idag är jag ganska långt ifrån skolpolitik. Enbart en biologistisk dåre skulle använda naturanalogier för att analysera spelet mellan könen i människans värld.
Jag gillar att såga ner träd. Här rivs för att få luft och jag njuter av braket när stammen faller mot marken.
Min lille vän tycker mer om att sitta stilla och se på när det växer svampar på stubben.
Jag skryter ibland om min trädbildning och känner igen de flesta arter på bladen, några på stammen och ett fåtal på hur grenarna växer.
Just nu borde asken vara på väg att slå ut – men mitt pampiga träd ask står bladlöst och jag är bekymrad.
Det lär vara en tidsfråga innan samma öde drabbar asken som almen. I Norge är det förbjudet att plantera ask på grund av sjukdomen.
Jag går in i skogen och fotograferar en frisk ask. I terapeutiskt syfte.
Tysta tankar 