Regnet har tagit hårt på Österlens snötäcke som förvandlats till stenhård skare i Vitabyskogen och det ställer till stora problem för hjortarna.
Vildsvinen går på rad och inte mycket kan stoppa dem. Spåren förskräcker.
Respect!
Det går fort att vänja sig vid teknik. WordPress har haft problem med att visa film några dagar, men nu fungerar det igen. Jag firar med en glad meteorolog.
Mitt bondehjärta lider med de bönder som inte hunnit tröska och nu har 50 mm ovälkommet regn att brottas med.
Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)
Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)
22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.
Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.
Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.
En flock kor går i hagen utanför vårt hus och jag tröttnar inte på att se dem äta, idissla och umgås under vänskapliga former. Det är nyfikna djur med en stark gruppkänsla. Ibland tycker jag mig förstå dynamiken i gruppen, men antagligen har jag sett för många disneyfilmer och läser in mänskliga känslor hos de oskyldiga djuren.
Soffie tog den fantastiska bilden!
I lördags bröts harmonin för några sekunder. Två kor som hade kalvat sent blev utsläppta med sina veckogamla kalvar.
Hierarkin hotades och den ömtåliga balansen var rubbad. Den rödaktiga kvigan visade vem som bestämde (?????) och snart var ordningen återställd.
En dag i ett grässtrås liv:
Marken – munnen – strupen – vommen – nätmagen – bladmagen – löpmagen – ändtarmen – marken….
Jag tror att det här inlägget har något med diskussionen om mobbning att göra, men det är en mycket långsökt och obehaglig tanke att “allt handlar om att veta sin plats”?
Naturen är en ytterst suspekt läromästare för hur vi ska leva våra liv!
Soffies blogg!
På lördagen den 7/8 ska Pojkaktig orkester spela på en stödgala mot Shells gasborrning på Österlen. Som bilist har jag varit lite kluven. Är det verkligen trovärdigt att protestera mot de stora oljebolagen samtidigt som jag njuter frukterna av deras härjningar?
Kanske det är så att BP är ett ont bolag medan Shell är snällt?
Är jag bara så där omoget antikapitalistisk och vill protestera mot allt?
Är jag tillräckligt insatt i minerallagstiftningen för att ha någon åsikt?
Efter att ha lyssnat på morgonnyheterna om Shells hänsynslösa exploatering av människorna i Nigeria känns det bättre. Den tämjda och humana kapitalismen finns bara i huvudet på smarta reklammän som försöker marknadsföra bilden av ett vänligt och miljömedvetet företag. Spåren förskräcker.
Vi ses den 7/8 i Andrarum! Stödgalan börjar 12.00.
Förstora - räkna lammen!
I förra veckan släppte grannen ut lammen. Yra av sinneintryck stapplar de ut i vårsolen och letar efter sin mödrar som hänger sig åt färskt gräs. Varje lamm är tvunget att nosa på det elektriska stängslet. De äger inte språkets gåva och förmågan att överföra erfarenheter tycks vara mycket begränsad.
I morgon kommer korna och kalvarna. Det är ren glädje att se dem springa ut från släpet. Nu behövs det bara lite värme också. Gräset växer långsamt och djuren äter snabbt.
Se där – jag kunde skriva ett helt inlägg utan skolanknytning!
Det där vulkanutbrottet skapar overklighetskänslor och de ofattbara mängderna rök och aska reducerar oss till statister i naturens skådespel.
Sigur Ros gör musik som förkroppsligar den här obevekligheten. Just när kroppen skriker att de måste sluta – då har sången bara börjat.
Sigur Ros – Hoppípolla
Sigur Ros – Glósóli
Sigur Ros – Sæglópur
Sigur Ros – Svefn – g – Englar
Nästa gång jag ser en vacker solnedgång kommer detta att vara soundtracket för ljusets brytning i sotpartiklarna från det stora utbrottet som förändrade vår syn på civilisationen och människans förhållande till naturen. Aldrig mera “full kontroll”.
En helg i stan och jag ser på livet med nya ögon. Mitt urbana jag njuter av utbudet och tempot – samtidigt har det blivit en vana att följa årstidernas växlingar i naturen. I Malmö är det mesta sig likt.
I Slottsparken möter jag Ernst Billgrens staty och den inbjuder till tolkning. Djuren är frusna i språnget och jag är osäker på vart de är på väg.
På Österlen slåss hjortarna i skogen och för några veckor sedan hittade vi en död kronhjort med jättelika horn som hade misslyckats med att försvara sitt revir.
Sådana statyer hittar man inte i stadens parker.
Jag borde kommentera den socialdemokratiska kongressen, men besvikelsen över den utslätade och fega skolpolitiken gör att jag avstår.
Det har varit en ovanligt torr sommar och gräset växte dåligt. Korna har fått kämpa hårt för födan och nu är det dags att åka vagn hem till lagården. Men först ska de kliva på och det är ett stort äventyr. Å ena sidan är kor flockdjur – men de är också misstänksamma mot förändringar. Djuren måste övertygas om att gå på vagnen av fri vilja.
Förstora!
Ägaren binder tjuren innan de andra kliver på. Det blir lugnast så.
Det är tomt runt vårt hus nu. Jag trodde inte att det var möjligt att sakna elva kor så mycket.
Tysta tankar 