Trogna bloggläsare vet att jag har en olycklig kärlek till serier. Planen är att jag ska ta små kvällsturer med cykeln, använda hjälmen, uppnå en nyttig syretopp och dokumentera något i min närmiljö.
Jag utgår från Österlens högsta punkt – nåja nästan (förlåt Hjulahusbacken) – Tåghusa, och cyklar söderut mot Attusa. Det är nerförsbacke och motvind. Lite lagom ansträngande.
Det sitter djupt i mig – jag är ingen hjälmkille. Nu har min fru köpt en riktigt häftig hjälm och ställer dessutom krav på att jag ska använda den.
Jag var en ganska ansvarskännande förälder och mycket mån om att våra barn inte skulle skada sig. Därför fick de inte cykla utan hjälm.
Problemet var att att de inte ville använda hjälm. Vi trodde det berodde på att de hade “fel” hjälm och som god förälder gick vi till Åhléns för att inhandla den hetaste hjälmtypen. Efter en halvtimmes velande mellan olika hjälmar insåg jag att det inte var modellen som var problemet.
Alla vet att goda förebilder är bra och jag var ingen sådan.
– Skulle det kännas bättre för er om jag också använde hjälm, frågade jag desperat.
I det ögonblicket insåg jag föräldraskapets komplexitet. Tanken på att behöva se sin fader i frigolithjälm var om möjligt ännu mer skrämmande än att själv bära en.
Vi köpte två hjälmar till barnen och bar hem dem under tystnad.
I morgon inleds serien Cykla med Mats här på bloggen. Det är delvis ett sätt att tvinga mig att motionera.
Jag ger mig ut på en äventyrscykling. I packningen finns en nybakad rabarbersockerkaka och planen är att våldgästa så många som möjligt under en dag.
Turen går söderut och jag passerar Listarum. Grusvägen går genom skogen och jag passerar ett övergivet vattenfyllt stenbrott med skarpa förbudsskyltar. Badförbud – överträdelser beivras vid laga ansvar. Jag känner lockelsen men inser att det är allvar. Taggtråden övertygar mig om att det finns lämpligare badplatser.
Nästa stopp är Gyllebosjön.
Vid badplatsen är det mesta sig likt men något saknas. Hopptornet är borttaget och ersatt av en trevlig bänk. Jag muttrar och tänker att det är något underligt med ett samhälle som skapar trygghet genom att ta bort utmaningar.
Antagligen har de flesta av oss minnen av hur det kändes att stå på trampolinen och tveka inför uthoppet. Min teori är att det är en viktig del av vuxenblivandet – att göra saker vi egentligen inte vågar. Och vi gör det för att imponera på omgivningen och övertyga oss själva om att vi inte är utan mod.
Ensamheten och triumfen. Övertygelsen om att en gång räcker. Om tillräckligt många såg mig. Går det att skydda människan från sin egen dårskap?
Idag känner jag allt större sympati för Mister Beans vankelmodiga hjälte.
Jag inser att den här typen av vildmark inte är så vanlig i Skåne och tvingas vända mig till konsten.
Marcus Larsson sparade inte på effekterna.
Och lite fakta från Wikipedia
Båten är sjösatt och motorn provkörd. Tamparna knutna och krokarna vässade. Vad kan gå fel?
Höga och resliga bildar de vindskyddande häckar mellan äppelodlingarna på Österlen. I Malmö ser det mer ut som en militärparad på dekis.
Pilarna i Pildammsparken ser inte ut som skånska pilar brukar se ut. Jag inser att det är en snabbväxande och användbar växt som är lätt att forma.
Det är en stor familj salixväxer. Jag gissar på knäckepil.
Asken är hotad och jag oroar mig för en rad askar som växer längs skogsvägen.
Ask (Fraxinus excelsior) är ett stort lövträd i familjen syrenväxter, som räknas till de ädla träden. Fullvuxna träd är omtalade för att dess löv slår ut med en skir grönska sist av alla (inhemska) lövträd. Ofta hävdas även att asken fäller sina blad först av alla lövträd om hösten. Det senare är dock något av en myt i många fall, se lövsprickning och lövfällning nedan.
Den här bilden tog jag väster om Stenshuvud i April.
Jag citerar Wikipedia:
Alkärr är en typ av ängsskog på mycket fuktig mark, som tidvis står under vatten, särskilt under snösmältningen och i samband med kraftigare regnperioder. Träden, främst klibbal, bildar stora upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter som behöver en torrare miljö trivs, medan partierna mellan socklarna rymmer en rik flora av kärrväxter.
Alkärren utgör en starkt starkt hotad vegetationstyp; många har förvandlats till åkermark, andra torkat ut genom utdikning.
Det är något med att binda kvävet som är viktigt för miljön.
Tysta tankar 