Jag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.
Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.
29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?
3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.
5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.
7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?
10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?
11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?
8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.
Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!
Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.
Andra bloggar om: Estetiska processer, Österlen, Personligt, Musik, media
Att jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.
Risken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.
I filmen Sven Klangs orkester fälls den klassiska repliken:
Å andra sidan ska allt som sker i kursen också examineras. Det ska alltså inte finnas lösa trådar eller uppslag som k-a-n-s-k-e faller på plats längre fram under utbildningen.
Ett av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när 
Tysta tankar 