Mesarnas hjälte del 2

Posted on October 21, 2007 by Editor

Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.

Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.

I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.

I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.

Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?

Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.

Kanske finns det ett öde i alla fall?

Mesarnas hjälte

Posted on October 20, 2007 by Editor

Jag lyssnar för lite på musik – har en tendens att fastna framför TV:n och datorn. Därför är strykning av familjens kläder (vem uppfann linnetyg och hur blev det modernt?) ett tillfälle att bara lyssna. Jag vill gärna vara lite tuff och en aning rock´n roll. Vad lyssnar jag då på?

Den sorgliga sanningen är Paul Simon som på skivan Surprise gör den vackraste, värdigaste musik jag har hört. Han beskriver livet som distanserad intellektuell på östkusten med oro för skolmaten (outrageous) och kärleken till de adopterade barn på ett förödande sätt. Det svänger sanslöst (Steve Gadd!), klangerna är från yttre rymden (Brian Eno!), texterna är blixtrande politiska, ljuvt poetiska, skamlöst sentimentala och befriande intelligenta. Tilltalet är personligt och jag är lika hjälplöst förälskad i rösten som när jag hörde den första gången.

Jag får nog jobba på min image som hård och farlig på andra områden. Vi mesar måste hålla ihop.

Vad händer när jag lär mig?

Posted on October 17, 2007 by Editor

Ibland är det plågsamt att inte kunna. Det är obehagligt att känna vanmakten och den övermänskliga ansträngningen som krävs för att genomföra det jag vill. Det är förnedrande att se andra lyckas med det som jag vill.

Men det är också underbart att erövra kunskap. Att kämpa sig igenom obehaget och triumferande genomföra sina föresatser. För att lyckas måste jag våga misslyckas.

Grundtanken är att barn och vuxna till sist lär sig själv. Varje försök att hjälpa någon riskerar att blockera processen.

Alternativ länk (quicktime)

Filmen beskriver det jag försöker säga. En bra filmare måste ha tur. Det hade jag. Avsnittet är hämtat ur en film om tidig läs- och skrivlek.

Hur är det möjligt?

Posted on October 2, 2007 by Editor

Jag trodde att det fanns gränser för talang. Efter att ha sett elvaåringen Bianca Ryan uppträda i America´s got talent vet jag inte längre:

Hur gör hon?
Betyder det någonting?
Härmas hon bara?
Har hon kul?
Går det att träna fram en sådan röst?

Varför tittar jag på svenska Idol….

Upp till kamp – goa gubbar?

Posted on September 22, 2007 by Editor

Det är med en kluvna känslor jag ser TV-serien Upp till kamp. Delvis skam över självupplevt floskeltyngt låtsasengagemang – delvis ren sorg över att all denna naiva tilltro till människan bara ramlade in i ett svart hål av uppgivenhet och individualism. Symbolerna förvandlades till modetillbehör, sångerna till pinsamma pekoral och slagorden till skämt (Hur vet man att det varit en R:are i kylen? De har lagt frysfacket åt sidan och ställt glass mot glass).

Jag vill inte sluta upp i förnekelsekören som ledd av Göran Skytte stryker omkring och hånar allt med diffus vänsteranknytning. Ingen tendens i dagens samhälle går fri från hans anklagelser. Allt – från skola till sjukskrivningar – är vänsterns fel. Den gamle besserwissern firar nya triumfer i sin roll som självrättfärdig botgörare i sina krönikor. Trovärdigheten är begränsad – eller ingen alls.

Kommentarerna från läsarna är förvirrande och någon kanske borde beskriva vandringen till den position Skytte idag uttalar sig ifrån. Någon annan – inte jag.

Sonnevi skrev ungefär “att framtiden beror på vänsterns förmåga att hantera sin besvikelse” och tanken på att sluta sina dagar som bitter högerkverulant manar till eftertanke. Djup sådan.

Då gör jag hellre som Risken finns i Kollektivlåten. “Vilket, vilket, vilket, vilket liv”. Vänsterns lekfulla sida är inte särskilt synlig i TV-serien. Kanske var det en lokal skånsk företeelse?

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?

Hasse och Tage

Klassisk genuspedagogik vs jägarstolthet

Posted on September 14, 2007 by Editor

Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.

När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.

Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.

Människolivets okränkbarhet

individens frihet och integritet

alla människors lika värde

jämställdhet mellan kvinnor och män

solidaritet med svaga och utsatta

I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…

Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?

I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva

Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.

Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.

Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.

Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:

Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig

orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.

Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.

Njut av en riktig jägarsång.

Trädkrameri – festivalyra

Posted on August 17, 2007 by Editor

Det är omöjligt att inte tycka om Malmöfestivalen. För 25 år sedan åkte den ökände betongsossen Nils Yngvesson till Kiel och förfördes av en nordtysk hamnfest. Han bestämde att Malmöborna behövde muntras upp (ja, det var valår) och drog igång festivalen under våldsamt motstånd från borgarna. Jag minns att min far blev tråkad av sina arbetskamrater för att han hade varit på sossejippot. Nu är det en institution som varje år utvecklas till något ännu mer unikt och spännande. Drakbåtarna har tagit sitt sista paddeltag. Försäljarna dominerar inte längre. Malmöborna (med viss hjälp från kranskommunerna) har tagit tillbaka sin stad.

Jag tog en promenad genom parken och fastnade framför ett påklätt träd. Malmö stad har gett ut ett praktverk om träd i Malmö som jag fick i födelsedagspresent av vänner som känner till min passion för träd. Av någon anledning tycker jag att det är viktigt att kunna skilja mellan cykomorlön, naverlönn och skogslönn. Fråga mig inte varför.

Tingsek spelade på Mölleplatsen. Jag har missat honom (och hans fantastiska band) tidigare och blev djupt imponerad. En blandning av Prince, Stevie Wonder och … hmmmm … Måns Zelmerlöw!

Från Mölleplatsen är det ett stenkast till Linnéplatsen och dansbandsscenen. Där uppträdde (????) ett gäng countrylinedansare. Jag älskar att dansa, men måste nog arbeta mig igenom en hel del av min elitism innan jag ger mig in i det gänget. Min kärlek till folket har sina gränser.

På Lördagsplanen är det medelklasstryggare. Här värmer vi oss runt kulturens lampa. Smyger in i filmtältet eller vilar i en av de dekorerade sängar som Drömmarnas hus har ställt ut under träden.

Efter två timmar är jag nöjd och går hem. Det är en av höjdpunkterna.

Andra bloggar om: natur, Estetiska processer, Malmö, Personligt, Politik, Musik, Malmöfestival, Tingsek

Bollywood – extra allt!!!!!

Posted on August 15, 2007 by Editor

Den 18/8 är dagen då indisk film erövrar Sverige. I filmen Tid av glädje, tid av sorg får vi i 3,5 timmar njuta av ödesmättad familjedramatik, högklassisk musik och fantastisk dans. En blandning av Ingemar Bergmanskt familjedrama, Sound of Music, Grease och Ennio Morricone. Helt oemotståndligt känslostormande och galet.

Kärleken mellan bröder, kärlek mellan mor och son, och som en obegriplig storhet – kärleken mellan far och son i ett auktoritärt och patriarkalt samhälle. Det underligaste är att känslorna fungerar och jag blir berörd. Ett klassiskt allkonstverk – som opera fast mer och hänsynslösare.

Filmen nedan användes till karaoke när vi var i Goa. Alla kunde text och rörelser. Jag älskar detta barnsliga och motsägelsefulla folk.

Jag, som egentligen trivs bäst hemma, längtar till Indien och läser att malariafaran i Goa är över.

“Mamma, jag har fått mardrömmar”

Posted on August 12, 2007 by Editor

Jag har inget textminne. Låtar som jag skrivit och spelat hundratals gånger försvinner och den stora tomheten breder ut sig. Familjen retar mig och driver med mina ibland påhittiga lösningar när det gäller att dölja detta handikapp.

Därför är det med stor förvåning jag upptäcker att vissa låtar faktiskt har fastnat och att sjok av text flyter upp till medvetandet, till synes oanfrätta av tiden. Jag utgår ifrån att det finns ett samband mellan kvalitet och denna beständighet (jo det är en riskabel tes, jag vet). Ur ett egocentriskt perspektiv är det kanske möjligt att kora vissa låtar till evergreens – enbart p.g.a. att jag kommer ihåg texten. Eller har jag tagit individualismen ett steg för långt?

Nåja – mitt förhållande till proggen är problematiskt. Ostämda gitarrer och spelglädje kanske var kul då men det har inte alltid åldrats i skönhet. Bombastiska kampsånger (“Jag ska skära halsen av dig din djävel” NJA-gruppen) och bisarra nödrim (“Du borde ha nöjt dig med din stora seger – som trevlig och framgångs neger” – Nationalteatern) är svåra att förlåta . Det är lätt att förlöjliga musikrörelsen från ett postmodernistiskt ironiskt perspektiv.

I England betyder progressiv musik ungefär “komplicerad musik”. Avancerade musiker förde rocken mot gränslandet av jazz och klassisk musik. ELP, Yes, Genesis och King Crimson – jag är glad att den svenska scenen såg annorlunda ut. Och nu är jag på väg att avslöja min svaghet för naivitet. Och då använder jag begreppet som motsats till sentimental och förkonstlad. (Den som vill fördjupa sig i tänkandet kan läsa vidare om Schillers lekteorier)

Med denna utgångspunkt tar jag mig friheten att kora Tomas Wiehe (den begåvade av bröderna) till proggens mest underskattade artist, Mögel till proggens mest underskattade album och Förföraren från Nasaret till proggens mest underskattade låt. Beviset är att jag fortfarande kan hela första versen utantill. Och att jag efter 25 år inte är helt säker på hur texten ska tolkas. Det mångtydigas skönhet.

Mamma – jag har fått mardömmar
sen vi börja läsa religion
Mamma – våran lärare
berätta om nån kristendom
Det var en Tarzan som ville skrämmas
för alla mänskor va´ så stygga
Han kunde inte övertyga
att han var störst och bäst och snyggast
då hota´ han hämnas
med domedag och gud vet allt…
a-a-a Mamma, hjälp mig
jag ser så sanna bilder
han kommer mot mig och han blöder
förföraren från Nasaret

För den som inte inser Tomas Wiehes storhet är det möjligt att gräva vidare i arkivet. Vilse i pannkakan är en milstolpe i barnkulturens utveckling och musiken minst lika bra som historien. “Au nä nu dillar han med maten – det finns inga röster i pannkakan”. Det blir inte bättre.

Nu gäller det att hitta skivorna på cd…

Lev länge – dö ung

Posted on August 8, 2007 by Editor

När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.

Utbildningskanslerna lägger förslag om sammanslagningar av universitet som helt vänder upp och ner på högskolereformens ambitioner – jaha….
Lärarfacken och debattörer på DN lyfter frågan om lärarlöner på ett delvist nytt sätt – jaså, det var ju trevligt…
Forskare slår larm om stillasittandets vådor och skolidrottens betydelse – säger ni det…
Lekplatsforskare menar att alltför säkra lekplatser hämmar barnens utveckling och förmåga till kalkylerat risktagande – jo, det är nog sant…

Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!

Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz. Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.

Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige

Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.

Många minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.

Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Musik