Vi har spelat på ganska många julfester genom åren – och snubblar alltid in i den heteronormativa dimman i Räven raskar över isen.
När slutade pojkar bocka och flickor niga?
Tror jag.
Den pojkaktiga orkestern spelar inte ofta, men konstigt nog låter vi nästan alltid bra. Jag tror vi har spelat på Sydsvenskans julfest sedan 1997?
Frågan är om det blir något kvar av Räven raskar över isen om vi tar bort de traditionella könsmönstren?
Länk till Pojkaktig orkesters hemsida.
Alla talar om David Bowies betydelse för att överskrida gränser och bryta konstnärlig mark. Jag gillar showmannen.
Jag tycker om ljudet. Och texten. Och instrumentet.
Inser att det kanske är dags att öva om jag ska bli bra på ukulele.
Att lyssna igenom 62 CD Lundell och diskutera innehållet är verkligen ett värdigt projekt. Eller ett rent stolleprov.
Allt har åldrats i skönhet. Från syntklang till frisyr.
Det jag saknar mest i dag är nog ändå det fragmentariska berättandet. Någonting har hänt?
Att städa och lyssna på Stil om Miles Davis. Så många motsägelsefulla känslor.
Ett bra slut på året.