…men inte jag!
Kvällens behållning från Schlagerfestivalen var Freddie Wadling.
Ungefär som Guldbaggegalan. Samma bitterljuva knep och lika drabbande.
…men inte jag!
Kvällens behållning från Schlagerfestivalen var Freddie Wadling.
Ungefär som Guldbaggegalan. Samma bitterljuva knep och lika drabbande.
Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.
1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:
Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.
2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.
Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.
Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.
Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:
1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.
2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende
3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.
4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.
5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.
6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.
Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…
Jag har tagit mig igenom min första vecka som musiklärare och mött 280 studenter i åtta grupper. Det är ganska många möten och musik gör oss både glada och sårbara. Jag har en ambition att försöka hitta en personlig nivå och betonar gärna musikens känslomässiga kraft – men vet inte riktigt om det är möjligt eller lämpligt att sträva efter den intensiteten i möten med 40 studenter.
När jag gick min utbildning fick alla lärarkandidater individuella instrumentlektioner och vi hade mycket musik. Tonvikten låg vid repetoarkännedom och det fanns bestämda uppfattningar om vilka som var de rätta sångerna i förhållande till barnens utvecklingspsykologiska ålder.
För 15 år sedan tror jag att den tidens studenter fick traggla med Elefantsångboken från förlaget Lutfisken som bildade någon sorts förskolekanon. Utbildarna såg sig nog som en sorts garanter för att de blivande lärarna i alla fall kunde de vanligaste sångerna. En hedervärd – men svåruppnåelig hållning när resten av skolväsendet inte ser musikens betydelse på samma sätt. Det var ovanligt att studenter som inte kunde sjunga underkändes p.g.a. bristande musikalitet.
Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot vetenskaplighet.
Men så är det.
Jag njuter av att få undervisa i musik och gillar omedelbarheten att sjunga tillsammans. Det är roligt att se hur spänningarna släpper och känna tilliten växa fram. Jag får utlopp för mina dominanta drag och är fullständigt utmattad efter dagen. Men nöjd.
Särskilt kul är det att upptäcka hur väl våra gamla sånge fungerar!
Här kan du ladda hem Pojkaktig sångbok 1 som mp3 + de andra som pdf-fil
Jag är trött. Att vara musiklärare är mer ansträngande än jag trodde och tre dubbellektioner med studenter i 40-grupper är utmattande. Kanske ställer jag alltför stora krav på mig själv att lektionerna ska vara intensiva och inspirerande – antagligen är jag bara orutinerad inför positionen att vara ständigt pådrivande. Det är högt tempo och många beslut – men egentligen gäller det all form av undervisning så jag borde inte klaga.
Jag ska ha åtta grupper och försöker gör ungefär samma sak med alla och det är nästan den största svårigheten. När jag jobbar med barn handlar allt om att fånga ögonblicket och deras idéer. Här ska jag skapa en struktur som studenterna förstår. Obehagliga frågor dyker upp:
Vad vill han att vi ska kunna?
Varför ska vi lära oss detta?
Fungerar verkligen den här sången?
Jag märker att det finns en stark tradition av målstyrdhet som jag inte kan relatera till i rollen som musiklärare. Det är till sist upp till varje student om hon vill ta till sig de jag erbjuder och bara tanken på att förmedla säkra kort är svårsmält. Jag ger exempel på låtar som fungerar för mig och berättar hur jag tänker – det är faktiskt allt.
I skolans värld finns det en uppdelning mellan nyttiga och onyttiga ämnen. De nyttiga har hög status och kallas kärnämnen. De andra kallas “praktiskt estetiska” och betraktas ofta med överseende av de riktiga kärnämneslärarna.
Många musiklärare drivs till förtvivlan av denna marginalisering och har därför utvecklat strategier för att förklara betydelsen av musiken i nyttotermer. Det långsiktiga målet är att skapa matriser och kriterier som kan synliggöra denna utveckling på ett sätt som beslutsfattare och föräldrar förstår. Betyg är den primitiva lösningen på statusproblemet.
Barnen utvecklar:
Och så vidare i långa förnedrande listor…
Jag vill inte vara en del av detta nyttotänkande och vägrar envist förklara varför just den sången utvecklar just den färdigheten. I min värld reduceras musiken till något instrumentellt genom detta förhållningssätt och därigenom behöver vi inte ta ställning till musikens ställning på ett djupare plan.
Har musiken ett värde i sig? Någonting med innerlighet som skolan saknar begrepp för att beskriva?
För mig som vuxen är det självklart att se musiken som en del av livets djupare mening. Om jag klistrar förklaringar om nytta på alla sånger finns det en stor risk att studenterna missar denna dimension.
Några låtar jag kanske använder. Fråga mig inte varför.
Jag försöker förbereda en föreläsning om musikvideo som uttrycksform och pedagogiskt redskap.
I allt filmiskt berättande finns det konventionera som stödjer kommunikationen men musikvideo är också lite friare eftersom det tycks vara möjligt att blanda ganska fritt mellan fiktion, dokumentär och propaganda, som annars ofta ses som huvudgenrer inom filmteori.
Jag behöver hjälp och vill gärna veta vilken er favoritmusikvideo är.
Det mesta finns som vanligt på Youtube, Vimeo eller MTV.
Anne-Marie gav mig ett bedårande länktips!
Själv är jag glad över att MTV och Vimeo presenterar filmerna i full upplösning och funderar över hur jag hade tolkat Britneys senaste film om jag inte haft skvallerbilderna att referera till?
För den som vill fördjupa sig i ämnet Musikvideo och semiotik rekommenderar jag Marners 13 år gamla text.
Redan Birgitta Andersson konstaterade att “man ska vara glad för fötter” – annars hade man ju inte nått ner till golvet.
Jag ska vikariera som musiklärare några veckor och funderar över vilka danser jag vill lära ut. Kanske handlar det mer om att väcka kropps- och rörelseglädje, men jag tänker att en lärare bör ha ett lager av danser att använda efter behov. Om inte annat är det ett bra tillfälle att öva ledarskap.
I grunden ligger bilden av dansen som gemenskap och för mig lyser minnet av att vi dansade jenka på släktfesterna. Därför skrev jag texten till Hans Holms sång Min lilla fula fot och är glad över att en gång i livet få använda ordet jenkalänka.
Nancy Sinatra har andra tankar om vad hon ska bruka sina fötter till. Jag gillar kläderna och dansen. Kanske går sången att använda i undervisningen…
Det är inte så ofta jag hör nyskrivna sånger med den där kvaliteten som gör att jag blir osäker på om detta är en blivande klassiker eller om det bara är banal sentimentalitet som jag har låtit mig förföras av igen.
Egentligen är frågan fel ställd – som obotlig romantiker är jag hjälplös inför Frida Hyvönens ny singel Dirty dancing.
Jag har rotat i min skivsamling och hittade den här läckerheten. Är det någon som kommer ihåg danserna? Jag tror att man stod på led och att rörelserna ofta var beskrivna med instruktiva skisser…

Det har varit en konstig vecka. I tisdags sa min chef upp sig och i onsdags släpptes en utredning som vänder upp och ner på det mesta som jag tror på. Mitt i allt detta rullar utbildningsmaskinen vidare och vi har sysslor som ska utföras. Jag har försökt kommentera här på bloggen men känner ibland att det är något pompöst med att ha åsikter om saker. Politik är spännande – men det är lätt att gå vilse. Jag behöver en paus från mig själv. Musik brukar hjälpa.
Igår fick jag en fin present. Det är Neil Youngs konsertskiva Sugar Mountain, inspelad 9/11 1968. Låtar är svindlande vackra och skulle senare ges ut i arrangerade versioner. Gitarrversionen av Birds sänker mig fullständigt – men pianoversionen från After the goldrush är… ja hur är den egentligen?
Jag hör en efterlysning på P1 om minnen från Keith Jarretts Kölnkonsert 1975. Bra idé, tänker jag och återvänder leende till den tiden!
Det var en skiva som vände upp och ner på lyssnaren och jag hörde till dem som inte kunde få nog av de spröda tonerna som växer ut till mullrande flodvågor. Känslan var befriande och jag har sedan dess inte tvivlat på musikens kraft. Att bli indragen i något stort och mystiskt – förförd och förverkligad.
del 1
del 2
De övriga delarna finns in högerfältet
Håller det 33 år senare? Jag är inte orolig.