Min bild av en bra blogg är att den i någon mening ska ge ge hopp åt läsaren och helst även åt skribenten. Inlägget om att rida på en död häst pekar åt andra hållet och jag försöker skaka liv i min hoppfulla sida. Willie Nelson och Sinead O´Connor sjunger vackert och viktigt.
Jag irrar på loppmarknaden i Järrestad och fastnar vid skivbacken. Omslagen fångar mig och jag anar en djupare mening bakom de färgglada bilderna
En lagom semesterutmaning är att i god Brasseanda hitta det hemliga sambandet mellan de tre skivor som ska få stanna kvar.
Alltså – vilken skiva ska bort? Och varför?
Jag har haft en omtumlande vecka. Tomas Ledin är ute på turne och varje gång jag sätter mig i bilen spelas hans sånger i radion. I intervjuer berättar Ledin att han vill komma nära fansen och på Facebook uppmuntras de att ordna efterfester för bandet. Jag hör sommarprogrammet och slås av vilken behaglig röst han har. På Skansen delar han scenen med Måns Zelmerlöw och tycks trivas med det. Familjemedlemmar drömmer om Ledin och till sist inser jag att det är dags att kapitulera för fenomenet. Om han lyckas få 10 000 att trivas på torget i Kristianstad måste det finnas någon form av kvalitet. Nu är det upp till mig att förstå den.
Samtidigt skriver Håkan Engström, som inte är känd för sin milda penna, en uppskattande text om Ledin i Sydsvenskan.(länk) Jag googlar och hittar några dräpande recensioner från förr och inser att vi nu har kommit till samma slutsats.
Det som vi betraktade som ytlig och spekulativt – det var egentligen djupt allvarligt. Det som vi trodde var misslyckade metaforer var faktiskt helt vardagliga betraktelser och således inte ägnade att bedömas som poesi.
Så nu leder jag hejaklacken och skrattar åt de elitistiska kritikerna som inte förstår att Ledin inte längre platsar som hackkyckling. Sydsvenskans nervöst trendiga serie “Veckans Ledin”, där platta formuleringar från kända artister hånas, blir liksom meningslös när det är vardagligheten som är själva poängen.
Jag kanske borde börja med att be om ursäkt för den här elakheten:
Länk
Det är jobbigt att vägra kultur på Österlen just nu och igår kunde jag inte vägra Pernilla Andersson som spelade på Valnöt och kaprifol i Hammenhög.
Lite kallt, god mat (ny kock), underbar miljö och ett trevligt framträdande. Hemma lyssnar jag igenom sångerna mer koncentrerat och gillar det jag hör. Ofta djärvt och oförutsägbart – ibland väl gåtfullt. Vem är det egentligen som är fräsch i hiten “Johnny Cash och Nina P”? För det kan väl inte vara ett tvångsmässigt nödrim på Cash…
Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.
Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.
Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…
"Let´s cowoperate"
Jag tror att en del av oss börjar varva ner och förslår en fyrstämmig semesterkanon om sandens hudvårdande effekt:
1) Det går så långsamt fram när vi skulle lossa sand på en stenig strand uti Svealand //
2) Hink och spade, sand och sten, huden blir så mjuk och len Förr så var den så fnasig, jag tror att jag blir knasig
3) Iou, vad det är jobbigt, Iou vad jag är trött //
4) Jag vill ha rast! //
Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.
Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.
Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.
Jag läser Lennart Perssons bok Sånger om sex, gud och ond bråd död. Varje kapitel presenterar en inspelning av en sång och läsningen går långsamt eftersom jag måste leta reda på låten på internet och skapa en egen bild av det jag läser om.
Big Mama Thorntons inspelning av Hound dog är precis så bra och rå som Persson beskriver. Här sjunger en verkligt arg kvinna som ingen man vill stöta sig med.
Thornton lär ha krävt att bli registrerad som textförfattare p.g.a. sina ylanden i slutversen.
En senare (1965) inspelning finns på Youtube
Frågan är hur Elvis tänkte då han spelade in sången?
Min lille vän vän har problem med magen. Jag tror det är tillfälliga besvär och är glad att han lättar på spänningarna utomhus.
Det är ingen skittunna utan en helt vanlig smördrittel. För länge sedan besökte jag en tunnmakare och köpte in en tunna till Malmö museum som förskolorna fick låna. Det var ett lagom äventyr att få bitarna att sitta ihop.
Jag undrar var den finns nu?
Både jag och min lille vän tycker om när solen skiner och människor är glada. Särskilt roligt är det att få spela till dans på förskolors vårfest. Idag har jag varit på Pilängen och njutit av barnens körsång och föräldrarnas congaline. Det är en stor förskola med 15 avdelningar – ju fler desto roligare.
Länk till Congasång
För er som undrar – Privé är ett diskotek!
Tysta tankar 