Henrik Berggren, The Wire och amerikansk skola

Jag vet att jag tjatar, men det här är viktigt. Svensk skola håller på att springa in i en amerikansk testkultur och politiker från höger till vänster jublar.

I senaste numret av PM skriver Henrik Berggren om sitt möte med amerikansk skolkultur i teveserien The Wire. Fjärde säsongen är nog det mest uppskakande jag sett på teve och funderar på om det går att tvinga studenter att ta del av mästerverket.
Länk till Pedagogiska Magasinet

Under julhelgen var jag i Baltimore. Jag slukade låda efter låda av den amerikanska tv-serien Wired – det finns fem säsonger totalt – med stigande fascination.

Entusiastiska kritiker har jämfört denna genomskärning av en krisdrabbad amerikansk stad med Balzacs och Hugos skildringar av artonhundratalets Paris. Även om det är överdrivet – personteckningarna är ganska stereotypa – växer Wired under resans gång från en tämligen ordinär polishistoria till en berättelse om Baltimores klass- och rasmotsättningar. Knarklangarkvarteren i det svarta gettot visar sig inte vara en isolerad enklav utan en del av ett omfattande rotsystem som förgrenar sig vidare in i utbildningssystemet, politiken, fackföreningarna, mediebranschen och den samhälleliga eliten.

Mest fascinerande är den kraft och konsekvens med vilken Wired angriper de resultatbaserade utvärderingssystem som alltmer har kommit att styra offentlig verksamhet i USA. (….)

 

Schlageröverdos?

I ett anfall av övermod slår jag över till den danska uttagningen efter att plågat mig igenom den svenska delfinalen #4 från Arenan i Malmö. Twitter var som vanligt roligare än tevesändningen.

Ett lugnare tempo, trevliga programledare, inga fläktar, inga konstiga skämt, hot pants (???), svenska artister och låtskrivare, bra ljud, vänligt tvitterflöde.

Jag tror på den märkligt välbekanta New tomorrow med A new friend i London:

 

Jag är nog lite dansk i alla fall…

Det är misstänkt likt en svensk sång:

Lennart Wretlind presenterar…

…musik som gör mig nyfiken i Klingan .

Mannen bakom  The Wire är på gång med en ny  teveserie  Tremé som utspelar sig i New Orleans. I tidningen Uncut väljer han favoritlåtar och det här gillar jag:

Allen Toussaint – Whirlaway

Den där ettriga triolspelande banjoliknande gitarren påminner mig om något jag skulle kunna ha gjort i ett  dunkelt förflutet.

#mel2011

Jag har ett kluvet förhållande till schlagerfestivalen. Det känns lite overkligt att ha demonstrerat mot spektaklet på 70-talet och jag är inte säker på att våra motiva motiv var glasklara.

Sillstryparn – Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Även när det var som politiskt fel att gilla spektaklet brukade vi smygtitta i grupp och tävlade i att såga eländet. Men det blev svårare att upprätthålla den kollektiva nivån med sex deltävlingar – folk hade andra intressen.

På twitter når det kollektiva häcklandet  skyhöga höjder  och jag hinner varken lyssna, titta eller skriva – folk twittrar som besatta och de är ofta roligare än kvällstidningarnas lama krönikor. Jag behöver nog fundera över mitt förhållande till kollektiv elakhet.

Länk till twitter

Själv tycker jag det var djärvt av Linda Sundblad att uppträda i gympaskor. Högklackade skor är inte min grej.

Ah - vad fan?

Ah - vad fan?

“Barnen offer för turbulent skolmetodik”

I mitt nästa liv ska jag bli rubriksättare på Ystad allehanda.

Länk till ständigt medieaktuella Kastanjeskolan

Samtidigt är det lite synd om kommunpolitiker som har lyssnat på Skolverk och regering när de genomförde de “evidensbaserade” antimobbningsmetoderna – och nu får skit från samma håll för att de har följt direktiven.

1968 – studentrevoltens år?

Jag var 13 år och mer förvirrad än någonsin. I historieböckerna (länk) kommer antagligen andra händelser  än Frank Sinatras inspelning av Cycles att dominera.

Just nu känns den här sången märkvärdigt aktuell.

So I’m down and so I’m out
But so are many others
So I feel like tryin’ to hide
My head ‘neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I’ll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I’ve been told and I believe
That life is meant for livin’
And even when my chips are low
There’s still some left for givin’
I’ve been many places
Maybe not as far as you
So I think I’ll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears

But I’ll keep my head up high
Although I’m kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired
You know it’s almost funny
But things can’t get worse than now
So I’ll keep on tryin’ to sing
But please, just don’t ask me how

Nej – jag har inte fått sparken och jag är fortfarande gift.

En refererenspunkt: Rickie Lee Jones – Cycles

Att se på schlagerfestivalen ensam…

…låter inte som en höjdarkväll. Twitter ger upplevelsen en oväntad dimension.

#mel2011

Christer Sjögren sjunga Bowie? Couldn´t see that coming… En känsla jag delade med många andra på Twitter som pendlade mellan hat, förtvivlan och uppgivenhet. Sågningarna tävlade i elakhet – det räddade kvällen.

 

Gary… Moore!

Mitt förhållande till hårdrock är kluvet och jag har svårt för aggressiviteten som många spelar upp på scen. Men jag är svag för gitarrister med personlig ton och Gary Moory var svår att ta miste på. Dessutom kunde han vara mycket känslosam i balladerna.

Gary Moore – Parisienne Walkways

Den här låten spelar vi i företagsorkestern. Blues är ändå alltid blues. Kolla gärna den här vänskapliga formen av duell. Så mycket värme och respekt!