Jag lyssnar och förundras över Jens Liljestrands bild av kritikern som vägledare åt artisten. Behöver Håkan Hellström dessa förnumstiga råd om vilka texter han ska skriva?

Det känns som ett billigt kvällstidningtrick för att locka läsare – och nu tvingas Liljestrand försvara en moraliserande hållning:
– Varför skriver han inte om sådant JAG är intresserad av????

Samtidigt är det bra att frågan om den vite medelålders mannen verkligen är lovligt byte för all form av kritik? Programledaren antyder att gruppen kanske borde avstå från att smutsa ner det offentliga rummet med ytterligare onödig musik och litteratur.

Filip och FredrIk sammanfattar de obehagliga och uppblåsta “blänkarna” på kultursidorna.

Håkan som pedagogisk förebild?