Sven Bjerstedt disputerar. Det verkar urspännande.
Sven Bjerstedt försvarar sin avhandling i musikpedagogik med titeln: “Storytelling in jazz improvisation: Implications of a rich intermedial metaphor”. Opponent är Ingrid Monson, Quincy Jones, professor of African American Music, Harvard University, USA.
Tid:
2014-05-09 10:00 till 12:00
Plats:
Lilla salen, Musikhögskolan, Ystadvägen 25, Malmö
John Hiatt flimrar förbi i Tremé. Någon försöker förklara varför detta är en bra sång.
Det finns fler inspelningar.
Håkan Engström presenterar en ny biografi över Johnny Cash.
Men den som verkligen räddar Cash och för honom in i hans karriärs sista blomstring är Rick Rubin, hiphop- och metalproducenten som vakar över samtliga inspelningssessioner från 1994 fram till slutet. Han förstår Cash tillräckligt väl för att inte välja att sminka om eller poppa upp honom. Rick Rubin är ingen make-up-producent. Han väljer inte det som för dagen passar och går an.
Framför allt förstår han det motsägelsefulla hos Johnny Cash; alltså ser han till att varje sida av honom kommer fram i ljuset. Cash får sjunga mördarballader, sånger om att sitta i elektriska stolen eller att sitta lika plågad i ett själsligt fängelse, sånger om samvetskval och om apokalypsen, sånger präglade av förkunnelse eller andlig förkrosselse, tonsatta böner och moralkakor samt någon enstaka popdänga. Rubin tvingar honom att gå till djupet, accepterar inget mindre, och Cash svarar med att inte ge sig förrän han fullt ut begriper innebörden, sin egen personliga innebörd, i vad han sjunger.
Däri finns styrkan i Johnny Cashs bästa inspelningar, från det tidiga genombrottet till det utdragna slutet.
Dagens omlyssning.
Jag är osäker på budskapet. Vem gör genusanalysen?
Vi blev bjudna på konsert i Köpenhamn och åker in i god tid. Första anhalt är den osannolikt folkliga Jernbanebaren bakom Hovedbangården.
Vi går längs Istedgade och stannar vid Enghaveplats. Sprattelgubbar i naturlig storlek pryder planket runt stationsbygget.
Baren är imponerande och lokalen vacker.
Till sist kommer konserten igång.
Och intensiteten ökar.
Valerie June – någon beskrev henne som en blandning mellan Dolly Parton och Diana Ross.
På vägen hem möter vi Istedgades mörkare sidor. Jag undviker de prostituerades blickar och tittar ner i marken.
Länk till Spotify. Många spännande och en del förvånande versioner av sånger som betyder mycket för mig.
Spännande opposition av Göran Folkestad – se ovan.
Sedan tog betygsnämnden över:
Det lyckliga slutet. Ylva Holmberg är nu doktor.
Johanna Karlsson skriver fint om dancehall – en genre jag har begränsade kunskaper om.
Under tiden rasar en debatt på Twitter om @genusfotografens ofta moraliserande kritik mot sexistisk reklam.
Jag gillar att folk rör sina kroppar och leker med sexuella uttryck. De verkar ha kul på filmen.
Jag har varit på operan och sett La Boheme.
I pausen beundrar jag kristallkronorna i foajén.
Och den gigantiska som tidigare satt i salongens tak.
Efter föreställningen väntar bussarna.
Could not see this coming.
Tysta tankar 