Idag har jag lärt mig att ordet “hottentott” haft skiftande betydelser och numera inte är lämpligt att använda i barnvisor.

Länk

Holländska kolonialister var under 1600-talet de första som använde ordet hottentott. Beteckningen refererar till folkets sätt att tala, då de utstötte höga klickljud, som lät som ”hot” och ”tot”. Senare kom det holländska ordet också att användas om personer som stammar.
Tillsammans med bushmän betecknas hottentotter som ett ursprungligt afrikanskt folk. De fick av antropologer namnet khoisan (khoi ”människa” och san ”samlare”).
Hottentotterna var boskapsuppfödare, bofasta eller nomadiska, medan bushmännen levde som jägare och samlare. Båda befolkningsgrupperna är i dag i stort sett utrotade eller assimilerade i samhället.
Med tiden fick hottentott en bredare betydelse och användes nedsättande om människor som ansågs tillhöra en underlägsen kultur och ha bristande intellekt. Beteckningen användes även om en okunnig, outbildad person.
I dag har hottentott försvunnit ur de flesta språk, men i Sydafrika har det överlevt som skällsord.

Den här sången gör sig nog bäst på finska?

Insändare om indianer i barnkultur.

Via Vua Vampa

Hui! Hui! Hui! Hui!
Här kommer indianer,
sluga (viga?) som babianer,
smygande på mockasin bland skogarnas lianer.
Här kommer Svarta Handen,
Här kommer Gula Tanden,
Vilda Pantern, Örnens Broder och Den Röda Branden.
Hui! Hui! Hui! Hui!
Alla vi hata blekansikten, Alla!
Alla de ska för våra pilar falla.
Ho ho ho! Ko ko ko! Via, vua, vampa,
Ho ho ho! Ko ko ko! Via, vua, vo!
Hui! Hui! Hui! Hui!
Vi äro indianer,
brokiga som fasaner,
vi gå ut på plundringståg mot äpplen och bananer Hui!

Jag stöter på den försiktiga omskrivningen från sluga till viga. Antagligen är liknelsen med babianer ett olyckligt val – även om det rimmar fint.