Jag rensar öronen efter #melfest.
Jag rensar öronen efter #melfest.
Min far skulle ha fyllt 90 år och vi hukar i blåsten vid minneslunden på Limhamns kyrkogård. Statyn av Carl Milles heter Guds hand uppfördes 1966. Det var långt innan Maradona förändrade betydelsen av uttrycket.
Jag vandrar vidare och lyssnar på Söndagsmorgon i P2. Det här stycket av Pachelbel driver den fallande basgången mot jublande höjder. Enligt Per Feltzin är det vanligt att stycket spelas vid begravningar.
Det tål att fundera över. Är livet en kanon?
Jag är uppvuxen med den här versionen och deklarmerar gärna talavsnitten:
Men är det inte så att Cornelis lyckas kommunicera smärtan på ett innerligare sätt?
Lyssnar på Rendez vous och städar. Plötsligt måste jag sätta mig ner. Så mycket dramatik kan jag inte hantera stående.
Jag behöver skakas om. Den här inspelningen är efter 64 år lika brutal. Max Roach oförutsägbara explosioner, publikropet i början, det vansinniga breaket – jazzen blev sig aldrig riktigt lik.
Undrar om Charlie Parker skulle få pris i #p3guld ? Jag läser listan på pristagare och känner mig oändligt gammal och ute.
Jag rättar tentor och flyr till Twitter.
Louis Armstrong har följt mig genom livet och det är vackert att han varit vid pyramiderna. När jag var 11 år besteg jag Cheopspyramiden.
När jag spelade banjo i jazzband var det här korta solot ofta mina fyra sekunder i rampljuset.
Jag tror att detta blir mitt rättningssoundtrack.