Category Archives: Mobbning

Platt, plattare, plattast

Posted on by
Reply

Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt skriver om det för honom obegripliga bloggfenomenet.


Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor

 

anger.jpgDet är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.

 

Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?

 

Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet

 

 

Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.

Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.

I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.

 

 

Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.

 

bert.jpgVarför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.

En välgörande motvikt är Harry Amsters porträtt i Svd av en känd exbloggare. Så många intelligenta påstående fick inte Åke Stolt ihop under sin samlade tidningskarriär.

 

Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..

 

 

 

Schulmann – uhu – vaddå?

Posted on by
5

berl.JPG

Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.

Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande blogg­fenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.

Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.

Vad jag tycker har saknats i debatten och ­hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.

Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.

Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.

Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.

Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.

Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?

Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk

Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.

Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.

Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.

Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull

grav.jpg

Media – good, bad and ugly…

Posted on by
9

Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.

Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?

Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.

På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.

Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.

I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.

Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.

Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!

Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.

Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?

Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.

Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.

Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö

Jag tror:

  • att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
  • att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
  • att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
  • att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
  • att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
  • att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
  • att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
  • att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
  • att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden

Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.

Moralpanik igen och igen…

Posted on by
6

sommeil.jpg

Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)

En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen

– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.

Säger XXXXXXX XXXXXXXXX  som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.

Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.

velazquez_venus.jpg

Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?

BEO – polis, advokat, domare och debattör?

Posted on by
3

Jag är lite bekymrad. Barn och elevombudsmannen (BEO) har ett viktigt uppdrag och på hemsidan formuleras det så här

  • Informerar om barn- och elevskyddslagen, men ger också råd om hur den ska användas.
  • Hjälper barn och elever tillrätta så att hon eller han kommer till rätt ombudsman i de fall ombudet inte själv ska ha hand om ärendet.
  • Följer utvecklingen inom området.
  • Upprättar kontakter och samarbetar med de andra ombudsmännen, kommuner, elevorganisationer med mera som berör området.
  • Företräder barnet eller eleven i domstol i en skadeståndstvist.

justitia.jpgI ett uppmärksammat mål har ombudsmannen krävt skadestånd på 150.000 :- för lidande i ett mobbningsmål. Övergreppen är fysiska och väldokumenterade av förövarna själva. Kanske väljer BEO att markera i ett tydligt fall?

Det är viktigt att vi förstår rollerna här. BEO företräder barnet – BEO är inte en myndighet som kan döma eller ålägga kommunen att betala. BEO kan enbart kräva.

BEO:s funktion borde vara att hjälpa barnet – men också att skapa klarhet i den ganska grumliga lagstiftningen som uttrycker att upplevda kränkningar är det samma som verkliga kränkningar och därmed straffbara = skolans ansvar. Idag när Lars Vilks prövar yttrandefrihetens gränser är det extra viktigt att tydliggöra kränkningsbegreppet.

Om en elev i en sådan situation ger klart uttryck för att han eller hon känner sig kränkt och illa behandlad av de bråk som pågår, måste elevernas uppträdande gentemot denne anses som kränkande. (ur beslut 07-09-14)

Lagen öppnar dörren för ganska mycket godtycke och vi måste fundera över barns eget ansvar. En tradition menar att barn definitionsmässigt inte har ansvar och att frågan därför är fel ställd. Men – om de mobbar varandra utanför skolan och på internet åtnjuter de inte samma juridiska skydd och rätt till skadestånd. Jag ser svårigheter i att hålla isär dessa olika världar och risken är att skolan återigen står som syndabock för samhällets och familjens misslyckande.

Jag vill att BEO ska vara en vägledande myndighet för hur vi ska tolka lagen – ombudsmannen bör inte driva egna kampanjer med retoriska övertoner. Därför blir jag bekymrad när BEO väljer att ge sig in i en mycket känslig fråga: Idoluttagningen. I en debattartikel i Aftonbladet manar han till bojkott av programmet eftersom juryn sänder ut budskapet “det är okej att mobba barn”.

Med hänvisning till värdegrunden och alla barns lika värde blir alla former av tävlingar riskabla och oetiska. Om alla har samma värde är ju själva jämförelsen fel. Risken finns att skillnader som kan relateras till värde upptäcks.

BEO ser problemet med att deltagandet är frivilligt men löser det genom att ifrågasätta deltagarnas mogenhet.

Ett argument som ofta förs fram som ett försvar för programmet Idol är att de tävlande utsätter sig frivilligt för detta. Men är verkligen alla som möter juryns hårda domar tillräckligt mogna för att inse konsekvenserna av att förnedras inför en stor tv- publik. Spelar det egentligen någon roll att det sker frivilligt? (ur debattartikel)

Jag menar nog att själva frivilligheten är viktig och att det är problematiskt om BEO tar på sig uppgiften att skydda barn från sig själva. Ibland gör vi bort oss och tanken på att staten ska förhindra detta leder farligt fel.

Vem ska skydda barnen från de stöttande föräldrar och lärare som har inbillat dem att de är bäst i världen på att sjunga? I fotbollsvärlden brukar 12-åringar ha en tillnyktringsfas när de inser att vägen till proffskontraktet är lång och svår. Idoljuryn säger ibland det som måste sägas – även om de sökande upplever sig som kränkta. I det som kallas curlingbarnssyndromet är alla motgångar kränkande och någon annans fel. Jag vill inte att BEO ska reduceras till en Curlingombudsman som vårdar myten om att alla barn är stjärnor. Myndigheten banaliserar sin uppgift.

BEO bör fokusera på de verkliga kränkningarna. I ett samhälle som bygger på bedömning och sortering blir det mycket underligt om en ombudsman tolkar “lika värde” som att alla jämförelser är kränkande.

Modern Day Bully

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Propaganda – äntligen?

Posted on by
4

Slaget om skolan går vidare… Jag är orolig för att politiseringen av frågorna kommer att förstöra samtalsklimatet – men efter Folkpartiets senaste utspel är alla medel tillåtna.

Under tiden fortsätter DN att sprida myter om den farliga svenska skolan och den dåliga lärarutbildningen.

Våld och hot är vardag på Sveriges största arbetsplats – skolan. 2007 kan bli det värsta året någonsin, redan har nära 300 anmälningar kommit in till Arbetsmiljöverket. Trots det får de flesta lärarstudenterna ingen utbildning alls i konflikthantering.

Retoriken har förvandlat lösa rykten till sanningar – mina erfarenheter från skolbesök och lärarutbildning är helt annorlunda. Våld och hot är inte vardag. Jan Björklunds behov av att svartmåla skolan för att kunna visa handlingskraft, ställa krav och skapa tydliga regler  styr nyhetsrapporteringen på Sveriges största morgontidning. Min respekt för den liberala journalistiken har varit större.

Barns rättigheter – landslagströja

Posted on by
3

Rektorn på Strandskolan i Klagshamn har tagit ett dåligt beslut. (Läs artikel) Av rädsla för den dolda rasismen har han förbjudit elever att bära landslagströja på skolfoto.

Antagligen finns det inget bättre sätt att driva in barnen i den öppna rasismen än att utsätta dem för denna form av kränkande åtgärder. Om jag hade varit elev skulle vi snabbt ha kommit överens om en ny kod som signalerade tillhörighet och skrattat åt de vuxnas försök att kontrollera tankarna.

Denna ängsliga tolkning av värdegrunden parat med en lust att vara duktig – det kan inte vara rätt väg att bekämpa rasismen. Rektorn skriver att det är barnens beslut att inte vara med på bilderna. Så talar den verkligt arroganta makten.

flagga.gif

Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

Posted on by
4

goya_little_giants.jpg

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara.  I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2)  Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil  ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt  samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola.  Risken är  stor  att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat –  en pedagogisk utmaning”  som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

Det räcker nu – lögnerna om Finland avslöjade!

Posted on by
5

ribb.jpgKampanjen mot svensk flumskola har bedrivits utifrån en beskrivning av Finland som ett auktoritärt mönsterland. Åsa Linderborg visar i Aftonbladet att orsakerna till Finlands framgångar är de motsatta! Äntligen.

En dag kommer forskarna att anta utmaningen från Folkpartiets propagandamaskin. I senaste numret av Skolvärlden (konstigt nog ingen länk till artikel – men read online sidan 32) diskuterar Gunilla Svingby och Anders Jönsson betygens kontraproduktivitet. Än finns det hopp.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

“Take a look at dig själv”

Posted on by
Reply

Skolans värdegrund ifrågasätts. Bäst formuleras kritiken av Torbjörn Tännsjö.

Den är vag och erbjuder inget verkligt stöd i svåra situationer. Dödshjälp och abortfrågan är några sådana brytpunkter som inte löses genom “livets okränkbarhet”.

Den är normativ i god DDR-anda. Tanken på statsmoral är motbjudande.

Den är motsägelsefull. “Allas lika värde” är svårt att genomföra i ett samhälle som bygger på sortering och värdering efter prestation

Den är oblygt eurocentrisk. Kristen västerländsk humanism – hmmm…Tack för den Ny demokrati !

kollwitz.jpgÄndå förväntas jag som lärarutbildare solidarisera mig med denna produkt och sprida evangeliet till studenterna. Ett sätt att lösa problemet är att reducera innehållet till det som jag förstår – omsorgen om de svaga och utsatta grupperna.

Svenska Dagbladet (ständigt denna tidning!) har en serie som heter “Stå upp” och i dagens text redovisas en bok som beskriver psykologiska experiment där solidariteten prövas. Resultaten är ganska deprimerande. Vi hjälper de som är lika oss – om vi har någonting att vinna på det och inte riskerar egna problem.

Här ser jag en utmaning för framtidens lärare. Nu börjar jag bli sugen på att arbeta igen!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,