Den statliga ideologiproduktionen

Posted on October 29, 2007 by Editor

Ibland undrar jag vad som är meningen med skolan. Det har ofta funnits något uppfostrande som jag inte har kunnat sätta ord på, men som har berört mig illa. Vems värderingar är det jag förmedlar? Den där staten som i form av Skolverk producerar olika former av texter och råd – ibland känns det som att den lever ett eget liv…

Bo Rothstein ställer allt på sin spets i dagens Svd. Om demokrati är att folket väljer politiker som ger uppdrag åt tjänstemän – då är det viktigt att inte dessa tjänstemän får alltför omfattande egna agendor. Idag beskriver Rothstein förhållandet som bakvänt. Statliga verk har förvandlats till lobbyorganisationer som riktar sina ansträngningar mot att uppfostra politiker och därmed i sista hand folket.

Som ideologiska statsapparater kan man numera räkna en mängd myndigheter, till exempel Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen och Nationella sekretariatet för genusforskning. Till gruppen bör också räknas de många nya ombudsmännen, till exempel Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), BO (Barnombudsmannen), HO (Handikappsombudsmannen) och DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

Dessa är alla tämligen maktlösa när det gäller tillgång till effektiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideologi och satsar stort på opinionsbildning.

Många av dessa myndighetschefer skriver till exempel debattartiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers intressen. Andra konkreta uttryck för detta är ett ymnigt utgivande av tidningar och tidskrifter.

Man knyter också ofta opinionsdrivande forskare, konsulter och PR-folk till sin verksamhet i olika projekt.

Jag tror han har kraftfulla poänger och känner mig delvis också skyldig. Skolan är kanske den mest effektiva av alla uppfostringsformer. Är jag som lärare fri att driva egna kampanjer (i bloggform) eller är jag uppbunden till den av Skolverket sanktionerade ideologiproduktionen?

När börjar demokratin? Bilden av den professionelle läraren som är en del av samhällsdebatten och aktivt påverkande skolans inriktning på lokal nivå har en mörk skugga av manipulation och maktmissbruk i statens namn. Alternativet är att lyda. Historien förskräcker.

Mobbaren mår bra?

Posted on October 23, 2007 by Editor

I Svd återges en forskningsrapport som avslöjar myten om att det är synd om mobbaren

– Mobbarna är psykiskt starka och omtyckta bland sina jämnåriga. Det stärker deras välmående, säger Juvonen.

Resultatet utmanar uppfattningen att mobbare innerst inne är osäkra och behöver hjälp och stöd.

Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.

Korståg och häxbränning kanske är att överdriva – men kraftfulla åtgärder i folkpartistisk förpackning kan vi antagligen snart se svepa fram över landet. Allt är bättre än den krypande känslan av vanmakt som förlamar en del skolor. Vi måste göra något – frågan är bara vad?

Är det någon mer än jag som tänker på Gösta Ekman som fängelsedirektör i Släpp fångarna loss – det är vår? Han ville gärna bestämma någonting och visa handlingskraft.

Han ville inte se att fängelset var en del av ett system som skapade problem. På samma sätt väljer skolan att se barnen som problembärare. Lösningen blir en metodfråga. Forskarna tycks ställa upp på regeringens grundsyn och erbjuder kataloger med evidensbaserade lösningsförslag.

Tidigare blogg

Mesarnas hjälte del 2

Posted on October 21, 2007 by Editor

Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.

Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.

I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.

I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.

Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?

Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.

Kanske finns det ett öde i alla fall?

Vem är du egentligen?

Posted on October 16, 2007 by Editor

Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.

Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?

Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!

Sydsvenskan har gjort en uppföljning! Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.

Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.

Språngmarch till Canossa

Posted on October 15, 2007 by Editor

Ibland är politik mer obehagligt än vanligt. Socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholmslän publicerar en text på DN debatt riktad till partistyrelsen.

Jag förstår att partiet känner sig trängt av folkpartiets aggressiva skolpolitik, men det måste finnas en gräns för den slippriga populismens retorik. Botgörarna är som vanligt värst.

Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan.

Går det verkligen att tänka så? Finns det någon gräns för antalet år? Inte ens under det stora språnget trodde de planekonomiska strategerna i Kina på obligatorisk måluppfyllelse.

Det finns givetvis mycket som är positivt i de svenska skolorna. Men situationen är långt ifrån perfekt och vårt parti måste därför eftertryckligt kritisera och åtgärda skolans brister.

Tävlingen om vem som är mest orolig rullar vidare. Än så länge leder kanske fp. Men socialdemokraterna samlar orospoäng på bortre långsidan.

Vi kan inte ställa upp på beslut som innebär att Sverige agerar motvalskärring när resten av världen unisont höjer kunskapsribban. När andra länder vill åstadkomma allt mer med sin utbildningspolitik kan vi omöjligt formulera lägre ställda förväntningar.

Vem är måltavlan för dessa funderingar? I en tid när allt tycks handla om krav, krav, krav borde någon föra fram innehållsfrågorna. Vad är det vi ska göra och varför?

Det är trångt på högerkanten i svensk skolpolitik. Ett oreflekterat kunskapsbegrepp parat med naiv mätbarhetskult sänker diskussionen till nya lågvattenmärken.

Ibland önskar jag att det vore svårare att få in bidrag på DN debatt. Mycket svårare.

The rest is violence

Posted on October 14, 2007 by Editor

Jag har haft en svacka. Diskussionen om våld i samhället har gjort mig illa till mods. För två veckor sedan slogs 50 fotbollshuliganer utanför mitt hus. Jag reagerade inte mer än ungefär: jaha. Om de vill banka på varandra får det väl göra det – men helst på någon annan gata. För mig var det trist att bilden av våldsamma män förstärktes. Våldet blev till en könsfråga och jag hade svårt att distansera mig. Anne Jalakas skrev en konstig krönika som gjorde mig ännu tröttare.

Mordet på Östermalm berörde mig inte djupare. Jaså, de var fulla och misshandeln spårade ur. Demonstrationer och manifestationer verkade leva ett eget liv. Tidningarna drogs in och den meningslösa händelsen blev en nyhet med moraliska dimensioner. Kanske för att offer och gärningsmän tillhörde överklassen? Vi förväntades känna och agera.

Dödsskjutningarna i Rödeby drabbade hårdare. Här var ett äkta misslyckande för ett helt samhälle. Våldet var möjligt att förstå som kulmen på en serie händelser. Men det finns inget facit och juridiken kommer att bli intressant.

Svenska dagbladet ställer de rätta frågorna idag. Jag vill veta om våldet verkligen har ökat. Jag vill inte vara delaktig i en hysteri som försöker hitta förklaringar på det som inte går att förklara.

3. Är våldet bland unga värre idag?

•De laglydiga ungdomarna blir fler. Andelen 15–17-åringar som uppger att de inte har begått brott har ökat från 39 procent 1995 till 51 procent 2005.

•Andelen ungdomar som har begått våldsbrott och burit kniv har minskat från 21 procent till 15 procent.

•De mest brottsbelastade blir inte fler. Andelen 15–17-åringar som begått mer än 16 brott under ett år ligger på en stadig nivå.

•Även antalet unga som dömts för brott har minskat de senaste 30 åren. Det gäller framför allt stöld.

•Anmälningarna av våldsbrott bland unga har däremot ökat. Det tolkas av forskare främst som ett resultat av att toleransen mot våldet minskat. Antagandet att det faktiska våldet inte ökat stöds bland annat av statistik från dödsorsaksregistret, sjukhusstatistik och studier där de unga själva får berätta.

•Tonåringar som dödar andra tonåringar är ovanligt. I Sverige inträff-ar det en–två gånger per år. Inget tyder på att det ökar.

• En aktuell jämförelse av andelen unga som begått olika typer av våldsbrott i de nordiska huvudstäderna visar att Stockholm och Oslo har lägst nivåer följt av Helsingfors och Köpenhamn.

•Andelen unga som dricker och använder narkotika har ökat under flera år, men nu har trenden vänt. Andelen som inte dricker alls har ökat. Ungdomsfylleriet är inte mer utbrett 2005 än det var på 1970-talet.

Källa: Felipe Estrada, Brå.

Till sist letar jag efter en hållning som inte är cynisk men som inte heller frossar i skuld över att leva i en tid där människor dödar varandra. Trycket på att hitta enkla svar på svåra frågor kommer öka. (Är det nätets fel?) Jag tror att min empatiska förmåga är på gränsen till utmattning. Jag vill inte ta ansvar för sådant jag inte kan kontrollera. Låt andra förfasa sig över världens ondska.

Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i Stapelbäddsparken som jag gick förbi idag. 200 ungdomar åker skateboard och rullskridskor i en fantastisk anläggning. Det vilar en koncentration i luften och alla verkar fokuserade på att få samspelet att fungera i betongen. Grannens pojke säger att där nästan aldrig är bråk. Sakta bygger jag upp hoppet igen om möjliga möten utan våld. Här förs kunskaper vidare mellan generationer. Jag vill att Nobel fredspris går till föreningen Bryggeriet och eldsjälarna bakom Stapelbäddsparken. Nu.

Rektors ansvar – finns det några gränser?

Posted on October 11, 2007 by Editor

Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.

Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:

Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.

Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:

Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?

Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:

– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.

Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)

Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.

Bloggfrossa

Posted on October 10, 2007 by Editor

Det tycks vara viktigt att beskriva vad en blogg egentligen är. Papperstidningarnas krönikörer slår knut på sig för att förklara (och fördöma) den innersta kärnan i bloggkulturen. Det tycks finnas någon dold idé som ska avtäckas/avslöjas!

Jag känner igen tongångarna från den tiden då videon kom och många trodde att det enbart gick att visa porr- eller våldsfilmer. Inga ansvarskännande föräldrar borde släppa in dessa hydror i sina hem. Vi var småbarnsföräldrar och valde (av omtanke om barnen) att enbart hyra en apparat som vi delade med grannen. Om vi bara hade video varannan vecka skulle vi inte bli beroende och barnens själar kanske räddas. Hur nervösa och korkade var vi?

På samma sätt läser jag krönikor som oroar sig för att gränsen mellan privat och publikt ska lösas upp, att de tvångsmässigt narcissistiska personligheterna ska ta över, att skvallret ska spridas, att pressetiken förstörs (jojo det var ju på tiden…) och – ja det tycks vara möjligt att projicera vilken privat noja som helst på detta s.k. bloggfenomen. Andra oroar sig över att bloggarna väljer att visa upp vilka sidor av sina personlighet de vill visa upp.

Min bild av bloggosfären är att den inte är möjlig att förstå eller beskriva i sådana här förenklande termer. De 1,2 miljoner ryssar som bloggar om tillståndet i landet har i viss mening ersatt den traditionella pressen. De egyptier och burmaneser som sitter i fängelse för att ha spridit information om sina länder har betalat ett högt pris för sin tro på kommunikationens betydelse. De forskare som väljer att dela med sig av sina rön i bloggform utmanar bilden av att allt måste vara privat och banalt.

Kort sagt – definitionen av romanen tror jag även gäller bloggen: Ett stycke verklighet sett genom ett temperament.

Skillnaden är att de flesta bloggar uppmuntrar till någon form av interaktivitet och att läsaren därför inte alltid placeras i underläge i förhållande till avsändaren. Skribenten riskerar att bli bemött – läsaren riskerar att ha slösat bort några minuter av sitt liv.

Återbetalningsskyldighet föreligger ej.

P.S. Bilden förställer det autonoma (nervösa) nervssystemet. Det är den delen vi inte kan kontrollera. Det är den delen som gör oss nervösa…

Det upphetsade tonläget

Posted on October 9, 2007 by Editor

I dagens Sydsvenska skriver Ann Heberlein (för fler krönikor – sök på namnet på sydsvenskans sida) om debattens baksida – hatbreven och de oförsonliga utfallen. Det tycks finnas någon regel om att “den som gett sig in i leken får leken tåla” som är farlig och förråande. Vanlig respekt utgör inte grundtonen.

Jag blir orolig – Heberleins krönikor har varit klara ljus i mörkret och jag har njutit av de prövande tonfallen och de orädda ämnesvalen. Det känns som att hennes bakgrund i filosofin och etiken har gett kraft att våga löpa linan ut i resonemang. Jag beundrar personer som vågar ställa sig i ett hörn och uttala en åsikt – utan att vara övertygad om att den är rätt eller sann. Men den förtjänar att formuleras!

Därför blir jag extra bekymrad när Heberlein hotar med att dra sig tillbaka till det akademiska elfenbenstornet. Där – om någonstans – borde det finnas utrymme för hårdare tag, brutalare tacklingar och djärvare omprövningar. Men det kanske handlar om respekt på ett djupare plan – inom akademien finns det regler för hur aggressiviteten får gestaltas? För konflikterna finns väl även där?

Mitt lätt patetiska uppmuntrande tillrop är: Håll ut! Vi behöver dig!

Dessutom tror jag att du skulle slippa en del av de allra mest korkade hatmailen om sydsvenskan hade haft en anständig kommentarsfunktion – eller twinglylänkar som DN och Svd. Om jag minns rätt stängdes kommentarerna till Heberleins krönika om våldtäkter av efter någon timme. Då riskerar de anonyma utfallen (som på en seriös tidning hade modererats) att hamna i krönikörens mailbox.

Idag ser nog många det som en rättighet att kommunicera med avsändare i tidningar. Det tycker jag är bra.

Att skydda och hämnas

Posted on October 8, 2007 by Editor

Jag är lite tagen av nyheten från Rödeby (svd DN) där en fader har skjutit ihjäl och skadat ungdomar som trakasserat hans familj. Kanske anar jag att det finns en strimma av mig själv i den här mannen som tog till galet övervåld när han inte kunde skydda sitt hem och sina barn från angriparna.

Lika primitivt reagerade Tony Soprano när en annan gangster kommenterade dottern. Ett sanslöst övervåld och helt vidrigt brutalt och fel – men ändå möjligt att ta till sig. I en värld där allt rasar ligger våldet nära. Konsekvenserna finns inte. Allt är ett vibrerande nu.

Jag försöker förstå föräldraskapets svarta sidor. Du är beredd att försvara ditt barn till varje pris. Tanken på att samhället ska tillvarata dina intressen är långt borta. Det skrämmer mig – men samtidigt ser jag något moraliskt lockande i dessa handlingskraftiga män som på ett sydstatsmässigt sätt reser sig och skipar rättvisa. Jag vill bara inte möta dem själv. Jag vill inte möta mig själv i dem.

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Mobbning