Föräldrautbildning – bilden av det goda

leviathan.jpg

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

  • Hur hjälpa någon utan att kränka?
  • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

“otur när jag tänker”

TV är underbart. En höjdpunkt i veckan var när den söta flickan i Bonde söker fru diskuterade huruvida Lissabon var en stad eller ett land.
– Jag är inte dum , jag har bara otur när jag tänker!

dice.gifJag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.

Sakta går det upp för mig att vi håller på att lämna den moderna tilltron till intellektet som överordnad kraft. Nu gäller det att ha tur.

Det kommer att bli mycket lättare att ge studentrespons när jag slipper ta ansvar för att dåliga prestationer på något sätt är kopplade till personliga egenskaper.
– Tyvärr hade du väldigt mycket otur när du tänkte här. 4000 olycksaliga ord… Tänk som det kan bli!

Frågan är väl om det går att sätta rättvisa betyg i en värld som är  så fylld av orättvisa?

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Varför gråter vissa lärare när de rättar studenternas tentor?

angst.jpgMonika Ringborg kommenterar en artikel i DN om tentaångest hos studenter. Hela rapporten finns på SCB:s hemsida.

Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.

En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

 

Läs hela dikten

 

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.

Ständigt denna uppfostran

torso1.jpgLasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.

Genuspedagogik 2.0

Genuspedagogik 1.0 var ett statsfeministiskt normativt projekt som genom att dela upp förskoleverksamhet i pojk- och flickgrupper skulle träna bort/belöna fram gamla roller och ersätta dem med nya tidsanpassade trevliga könsroller.

wallboy.jpg

Genuspedagogik 2.0 har andra utgångspunkter. I seminarieserien Man i kvinnovärld funderar vi kring  begreppet “manlighet”. Våra första associationer var:

Ansvarslös
Auktoritet
Detaljfokusering
Dumhet
Egoism
Ensamvarg
Fysisk
Hävdande
Lugn
Lättlurad
Näshår
Rakhet
Snus
Stabil
Stolthet
testosteron
Toffelhjälte
Trygghet
Tävlan

Efter varje ord diskuterar vi om det är en privat eller allmän upplevelse, om det är något vi tycker om, om det går att ändra på, o.s.v. Våra föreställningar om genus är fortfarande sociala konstruktioner och förhandlingsbara – men vi är inte underkastade ett moraliskt tryck att förhålla oss på “rätt sätt”. Rosa/blått-dikotomin kan vara funktionell för någon. Det är tillåtet att njuta av tryggheten i en traditionell roll utan skuld.

Jag är glad över att få träffa studenter i bedömningsfria rum där samtalet sker på andra villkor än i kurssammanhang där ledtrådssökandet och betygsjagandet förgiftar försöken till meningsfulla samtal.

Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.