Kränktheten – ett litet ärevarv

eyck.jpgI efterdyningarna av Zarembadebatten kommer Ann Heberleins bok om kränkthet lämpligt (Svd). Jag gillar hennes anslag och det personligt tänkta. Frågan är om det verkligen är ett skolproblem eller om flykten från ansvar är ett massfenomen i tiden?

Samtidigt beskriver tidskriften Fronesis (refererat i Sydsvenskan) hur feminismerna får allt svårare att rättfärdiga sitt historiska offerperspektiv. Det har liksom blivit trångt på analyssoffan.

Hur kränkt är jag själv egentligen? Har jag ingen liten oförrätt att älta? Det känns tungt att behöva erkänna det men just idag är jag nyrest, utsövd, nyduschad, oförkyld – möjligtvis en aning hungrig – och då hamnar jag på den nöjda planhalvan. Offer eller förövare?

Vem var det som skrev att livet är den största förolämpningen? (Förutom döden förstås – som deltar utom tävlan)

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Övervakning, kontroll och närhet

brideoffrankenstein.jpgDet är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.

Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!

På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.

På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.

Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.

I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.

Anknytning – staten och föräldrarna

anknytning.jpgSvenska dagbladet lyckas ofta hitta spännande ämnen och lyfta dem till en drabbande nivå. Idag börjar en serie om barns brist på anknytning till föräldrar och det är svårt att inte fångas av tanken på att vi lever i en kultur som dyrkar det självständiga och oberoende barnet. En sorts ideologiserad kompetens som gör att det ömtåliga samspelet mellan föräldrar och barn går snett.

Artikeln beskriver tester som diagnostiserar brister i relationen och på ett plan är det upplagt för normativ reaktionär kärnfamiljspropaganda och hyllningar av modern som ensam vårdgivare – samtidigt är ämnet alldleles för viktigt för att avfärdas i politiska termer.

Vi har en skola som ofta framträder med kompensatoriska anspråk. Läraren får vara trygghet och normgivare där föräldrarna har abdikerat. Hur gick det till?

Risken är att vi drabbas av den stora kollektiva anknytningen till mamma staten – hon som ska skydda oss mot alla livets besvikelse. Den moderna guden Rättvisa dyrkas av alla som tror att detta skapas uppifrån. Kan vi stämma staten för att vi har fått för lite kärlek – är inte det en rättighet?

Läseboken som spegel – och konstruktör

sorgarden.jpg

min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.

angerd3.jpgAngerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.

Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.

Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…

Okränkbar mångfald gestaltad

Många är berörda av kränkthetsdebatten och kollegerna skojar lite nervöst med varandra om hur det kunnat bli så tokigt. Vi försöker intala oss att det är ett stockholmsfenomen, men innerst inne vet vi att det skulle kunna hända även på vår högskola. Hur ser vårt skyddsnät ut. Vågar vi underkänna? Har vi något val?

Jag funderar över om det går att i bild gestalta hur kulturer närmar sig och berikar varandra. En del av kränktheten tycks komma ur känslan av att vara ett offer och ur detta hämta legitimitet för fula metoder.

I Manchester finns en gata med många indiska restauranger. Den kallas Curry mile och doften är svår att missa. I somras var vi där och gick förbi ett museum där en konstnär försökt fånga kulturell mångfald i en skulptur.

Dubbelklicka:
mangfald.jpg

Jag kommer aldrig mer skoja om kränkningar!

(Jag röker inte, jag dricker inte, jag svär inte heller…)

Skräcken för oliktänkande

Serien i DN om åsiktsförföljelse vid Lärarutbildningen rullar vidare. Jag ryser och tänker att det kunde varit jag.

jesus.jpgDet kunde varit jag för 30 år sedan som försökte provocera lärare till att säga något dumt och testat gränserna genom att driva en anmälan genom systemet. Så trodde jag att samhället kunde förändras då.

Det kunde varit jag som idag försöker provocera studenterna genom att dra en tanke några steg för långt. Var går gränsen för yttrandefrihet i ett seminarierum vid en högskola?

Jag ser rädda lärare som hukar under tryck från studenter, chefer, politiker, rektorer, media, detaljstyrande kursplaner och blodtörstig allmänhet. Hur går det att skapa självförtroende i ett sådant klimat?

Jag vet bara att rädda lärare utbildar rädda studenter som i sista led utbildar rädda barn i skolorna.

Zarembas text om vad kränkningsbegreppet gör med våra tankar är lysande. Landets lärarutbildningar diskuterar idag samma sak.

Kränkt, kränktare, kränktast

far.jpg

I min lilla skånska värld av blommor har jag valt bort tidningen DN. Men inser att det var ett dåligt val när jag läser Maciej Zarembas text om förhållandena på lärarutbildningen i Stockholm. Jag önskar att det vore en lokal huvudstadsföreteelse men vill gärna diskutera texten med kolleger och studenter.

133 bloggar har kommenterat artikeln – det var värst.

Dessutom inser jag vilken makt det ligger i en anmälan – Aftonbladets lista över landets sämsta skolor bygger på samma ruttna logik: Ingen rök utan eld.

Aftonbladet – just när du trodde att botten var nådd

Då slår Aftonbladet till med en lista över Landets värsta skolor och förskolor (Nej – jag tänker verkligen inte länka dit). Det visar sig att Aftonbladets lista bygger på 473 anmälningar om kränkningar. I 18% av fallen har Skolverket riktat kritik mot skolan.

Nu kommer poängen: Vem som helst kan anmäla vad som helst till Skolverket. Det är bra att denna möjlighet finns och att ärenden prövas. Det är en katastrof om svenska folket tror att antalet anmälningar är ett mått på kvalitet. Ofta innebär en anmälan att en lärare har tagit sitt ansvar och ingripit i en konflikt. Barnet eller dess förälder har då upplevt sig som kränkt.

men.jpg

På lärarutbildningen försöker jag förklara för studenterna att betygsstatistik är ett trubbigt instrument att mäta kvalitet och att de jämförelser som görs är svårtolkade. Ändå framstår de som ett under av vetenskaplighet i jämförelse med denna lista.

Glocalnets priser är skyhöga jämförelse med Aftonbladets journalistik. Lågt, lägre, lägst.

Underliga äro Googles vägar

lucia.jpg

Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…