I efterdyningarna av Zarembadebatten kommer Ann Heberleins bok om kränkthet lämpligt (Svd). Jag gillar hennes anslag och det personligt tänkta. Frågan är om det verkligen är ett skolproblem eller om flykten från ansvar är ett massfenomen i tiden?
Samtidigt beskriver tidskriften Fronesis (refererat i Sydsvenskan) hur feminismerna får allt svårare att rättfärdiga sitt historiska offerperspektiv. Det har liksom blivit trångt på analyssoffan.
Hur kränkt är jag själv egentligen? Har jag ingen liten oförrätt att älta? Det känns tungt att behöva erkänna det men just idag är jag nyrest, utsövd, nyduschad, oförkyld – möjligtvis en aning hungrig – och då hamnar jag på den nöjda planhalvan. Offer eller förövare?
Vem var det som skrev att livet är den största förolämpningen? (Förutom döden förstås – som deltar utom tävlan)
Knepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.
Det är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.





