Vara sig själv?

Jag läser i Svd om det där med att vara sig själv – att vara autentisk och göra äkta val. Jenny Leonardz berättar från bokmässan:

För autencitet är en väg, men det gör också människan besvärlig, en riktig partydödare. Att i varje ögonblick fråga sig, vad vill och tycker jag egentligen.

När Kierkegaard hade sina stora middagar i Köpenhamn, öppnade han ett skåp med 50 udda kaffekoppar efter maten. Och gästerna var tvungna att välja – tänka efter och välja.

Jag tänker att vi lever i ett samhälle som är besatt av individualitet och att vi är fångade av tanken på våra fria val. När Åsa Bartholdsson beskriver skolans underliggande ideologi av att barnen ska hitta sig själva och våga vara självständiga som en psykologisk fråga – då fastnar en del av den frihetliga retoriken i halsen. Samtidigt är hela organisationen inriktad på diciplinering och självreglering. Myten om det fria valet reduceras till att klara sig undan bestraffning. Att sticka ut lagom mycket utan att bli anklagad för effektsökeri elller ögontjäneri. Det gäller att ha en bra attityd och visa den i handlingar som gruppen accepterar.

Dessa val som uttryck för min personliget… vad handlar de om egentligen?

Å-s-a B-a-r-t-h-o-l-d-s-s-o-n

Elza Dunkels skrev i sin blogg att Åsa Bartholdsson borde bli president eller i alla fall skolminister. Efter att ha läst Den vänliga maktutövningens regim som är en populärutgåva av avhandlingen vill jag dessutom gärna göra henne till chef över EU, FN, NATO och OPEC.

Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.

Diskussionen om IUP och utvecklingssamtal skulle ha sett helt annorlunda ut om svenska lärare hade tvingats att läsa boken. Nästa gång jag besöker ett klassrum och läser de beskäftiga listorna med ordningsregler kommer jag känna ett stick av skuld. Har jag varit med om att bygga upp denna hycklande kultur av självutlämnande normalitet? (“Här talar vi alltid sanning”)

Än värre skuld kan jag känna över att samma tekniker används vid högskolan för att få studenterna att arbeta i grupper på lärarnas villkor – men det är en annan historia. Kanske är det en förmildrande omständighet att studenterna läser boken i sin första kurs på lärarutbildningen i Malmö? Förhoppningsvis kommer de inte att genomföra utvecklingssamtal på samma ogenerat kränkande sätt som lärarna i boken (och de undersökta i Helsingborg) har gjort.

I framtiden kommer medvetna föräldrar att begära ut dokumentation från alla utvecklingssamtal som finns på en förskola innan de accepterar en plats. Striden har bara börjat.

IUP och offentlighetsprincipen

Varje svensk har rätt att begära ut alla barns Individuella utvecklingsplaner och förskolor och skolor är skyldiga att s-k-y-n-d-s-a-m-t lämna ut dessa – utan att fråga efter syfte.

Detta ger en viss tyngd åt frågan om hur pedagoger formulerar sig om barns förmågor. Aftonbladet uppmärksammar en granskning gjord av av Helsingborgs dagblad 1 2 3 4 5. Anne-Marie kommenterar.

Jag ryser över med vilken dåraktig naivitet vi har rusat in i dokumentationshysterin. Lösa fördomsfulla tyckanden och negativa omdömen blandas med godtyckliga tester. Det är en sorglig soppa som Skolverket inte har kunnat styra. Vi lärarutbildare har kanske ett visst ansvar för att stoppa de värsta avarterna, men det har redan gått alldeles för långt.

Vad är det som händer på nätet?

Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.

Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det  ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.

Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!

http://ungdomsforskning.wordpress.com/

Förenklingsminister Björklund

Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.

I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.

Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:

På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i  stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.

Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.


DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)

Myten om den gamla fina skolan

Anna Larsson har skrivit en underbar krönika som gör mig allt igenom glad.

Idag är det riskfritt att klaga på skolan och politiker vältrar sig i nostalgi över hur bra det var förr och frossar i beskrivningar över hur dåligt det är nu.

Arbetet med att återerövra rätten att beskriva svensk skola har börjat. Den första striden står om “the F-word” (flumskola). Går det att ladda om det med positivt innehåll? Det är nog bättre att fokusera på de aspekter Anna Larsson lyfter…

Den vänliga maktutövningen och myten om den goda skolan

En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.

Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?

Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.

Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!


Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

Säker på nätet?

Jag förbereder en föreläsning med Katia Wagner om faror och möjligheter på nätet. Hennes bok om Alexandramannen har fått strålande kritik – men det finns också många svåra frågor som öppnas i diskussionen om skolans och föräldrars ansvar när det gäller att skydda barnen från nätets möjligheter – eller för att uttrycka det mer poetiskt “frestarens garn”.

Strategin har länge handlat om kontroll och förbud. Beskäftiga listor över hur barnen ska begränsas sprids snabbt och nöjda föräldrar invaggas i falsk trygghet. ( Engelska exempel, svenska tips)

Elza Dunkel har skrivit en avhandling om barns aktiviteter på internet och ifrågasätter det invanda tänkandet på sin hemsida och blogg:

En av de saker jag kritiserar i min avhandling är de råd som cirkulerar gällande ungas säkerhet på nätet. Jag menar att de inte alltid är baserade på vetenskaplig kunskap utan är exempel på självreproducerande påståenden som baseras på fördomar. I många fall är de verkningslösa men i värsta fall även kontraproduktiva.

Det kan bli en spännande kväll. Lusten att bli sedd och få bekräftelse från vuxna är inte ny.

alexandra.jpg

Alexandra Pavlovna (1783-1801) on the left and her younger sister Yelena Pavlovna (1784-1803)