Jag är bekymrad över att en del studenter lättvindigt låter sig fångas in av skolans normativitet. När jag läser historien om fritidsledaren som har fått avsluta sin provanställlning i förtid inser jag att de kanske är smartare än jag. Här gäller det att passa in – till varje pris.
Det som skrämmer mig mest är att de ansvariga skolledarna antagligen hänvisar till något de kallar värdegrunden.
Jag lyssnar på Studio 1 där Maria Wetterstrand mosar den folkpartistiske papegojpolitiker Christer Nylander i frågan om ämnesundervisning på modersmålet.
Samtidigt minns jag med en viss saknad en tid då det fanns ett stort statsbärande parti som hade en tydlig hållning i skolfrågor. Nu hukar socialdemokraterna nationellt och lokalt. Planen tycks vara att att undvika strider som avslöjar den inre splittringen samt att lägga sig så nära Folkpartiet som möjligt.
…det blåser så kallt! (Blå tåget)
Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:
Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.
Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.
På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/
Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola
http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx
Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.
Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.
Läs mer på hemsidan!
Lärarutbildningsutredningens samhällssyn, människosyn och kunskapssyn är hämtad från femtiotalet. Utredaren tror att detta ska leda till en beständig skola, men har ändå försökt skapa något som på ytan ser modernt ut. Vad kan vara modernare än IT? Därför har IT upphöjts till “övergripande perspektiv”.
Fyra övergripande perspektiv ska genomgående prägla och genomsyra all lärarutbildning:
– vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt
– historiskt perspektiv
– internationellt perspektiv
– informations- och kommunikationsteknik (IT) som utbildningsresurs.
Tanken utvecklas:
Samtliga lärarutbildningar bör undersöka hur IT på lämpligaste sätt kan integreras i utbildningen för att ge de blivande lärarna den IT-kompetens som läraryrket kräver. Detta gäller inte minst i fråga om källkritik och kunskaper om barns och ungdomars IT-användning.
Vid en först läsning framstår detta som utmärkt och alldeles möjligt att förena med den lärarutbildning som sjösattes 2001 (examensordning):
Jag tror att utredaren i sin iver att vara modern biter sig själv i svansen. Frågan om källkritik borde rymmas inom det vetenskapligt kritiska förhållningssättet. När det gäller kunskaperna om barns- och ungdomars IT-användning misstänker jag att det är ett moraliserande föräldraperspektiv som avses. Vi måste skydda barnen mot nätets faror. Säkert är dessa kunskaper viktiga men de flesta forskare är överens om att det inte går att skilja nätmobbning från vanlig mobbning.
Problemet med den här formen av styrning är att den ibland går ut över innehållet. Idag försöker vi ibland tvinga studenterna att göra digitala presentationer och rekommenderar då Powerpoint. Kanske tror vi lärare att studenternas digitala kompetens då utvecklas? Studenterna undrar varför vi som normalt predikar innehållets betydelse plötsligt har blivit formalister?
“If you don´t have a point – use powerpoint” (vem sa det?)
Svd DN Sydsvenskan Svd2 Utredningen P1 PJ Linder
KK-stiftelsen menar jag jublar på lösan grund. Kanske har besvikelsen över att det går så långsamt att förändra den nuvarande lärarutbildningen gjort dem desperata?
Vad är egentligen är “ett övergripande perspektiv”? För mig är den analytiska aspekten av begreppet avgörande. Ett perspektiv innebär att välja utsiktspunkt – därför blir det problematiskt när utredarna försöker styra genom att bestämma utsiktspunkter.
Vilka perspektiv är det som utredarna väljer bort?
Moderaterna har länge varit förbisprungna av fp i skoldebatten och nu har även centern försökt kapa åt sig en del av uppmärksamheten. Ett desperat förslag att se till så att “de duktiga barnen inte ruttnar på skolan” är rättstavningstävlingar efter amerikanska modell. Stämmer valet av prepositionen “på” med moderaternas bild av god språkbehandling – eller är det en felskrivning av hur det låter på Söder i Stockholm “…inte truttnar på skolan”?
Svd Missa inte den sunkiga förutsägbarheten i kommentarerna. Tar sossehatet aldrig slut i den läsekretsen?
Dessutom är det viktigt att barnen kan stava rätt så att de hittar information på Google. Jippie!
Jag älskar tävlingar men är lite undrande över om detta verkligen är framtidens melodi. Var tog visionen om en meningsfull skola vägen? Går det att ersätta nyfikenhet och lust med yttre belöningar?
Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra konsekvensen i förslaget. Om skolans huvudsakliga funktion är sortering så kanske det är dags att skala bort retoriken om allas lika värde och delaktighet.
Ekonomistas tar diskussionen om nivågruppering och effektivitet till en annan intellektuell nivå. Ni som är mogna för det bör läsa här!
Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.
Se och gråt!
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098
Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)
Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.
…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.
Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Säg efter mig:
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Skriv det nu 100 gånger på tavlan!
Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)
Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.
Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.
Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!
Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!
Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?
Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.
1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.
2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.
3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.
Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.
Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.
Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.
Och diskutera om det är en viktig fråga…
Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.
Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:
Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:
– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,
– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)
– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,
– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,
– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och
– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.
Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.
När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?
Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring
1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)
2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.
3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?
I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.
De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.
Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.
Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).
Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.
Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:
1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.
2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.
3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…
Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.
Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.
Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.
Tysta tankar 