Om förlåtelse

Min favoritjournalist Cordelia Edvardsson har skrivit om sitt möte med Ingemar Bergman. Hon deltar inte i hyllningskören och berättar om den store mannens mindre goda sidor.

gycklare.jpg

Det kunde ha varit bittert skvaller och pinsamt ointressant. Frågan om hur han var “egentligen” får vi väl inget svar på men jag tror kanske på det isländska uttrycket ur Havamal

“Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”

Jag funderar på diskussionen om Alva Myrdals svek mot Jan och hur det har präglat bilden av hennes livsgärning. Ingemar Bergman gjorde detsamma tiofalt. Han styrdes av det tredje huvudet och var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Så kan det gå.

Edvardsson, som är en överlevare från koncentrationsläger, lyfter upp svårigheterna med att en människa med tydliga övermänniskoideér förlåter sig själv till synes lättvindigt.

Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.

Förmågan att förlåta är stor – förmågan att känna skuld är större.

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.

Genuspedagogik – hej vad det går!

Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.

cranach_judith.jpg

Det kommer en flod av handböcker (en till) som ska hjälpa pedagogerna att omsätta jämställdhetsutredningarnas retorik till praktiska tips. En del är oblygt normativa och upprättar nya ideal

  • Den tuffa flickan (Pippi)
  • Den känslige pojken (Alfons)

Med läroplanen i ryggen tågar personalen ut och styr och ställer i föräldrarnas livsvärldar.
– Vi har ett uppdrag att motverka traditionella könsrollsmönster och stereotypier.

Var det Lenin eller Mao som sa att man måste krossa ägg för att göra en omelett – eller hur var det nu om revolutionen som tebjudning? När det gäller barn är det inte så noga med den personliga integriteten. En kränkning mer eller mindre gör liksom ingen skillnad för de äppelkindade pedagogerna. De kämpar ju för en god sak!

Våra studenter får ibland i uppgift att göra observationer utifrån ett genusperspektiv och resultaten är ofta starkt bekräftande (tänk att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor) eller moraliserande (vi måste gömma allt som är könskodat som bollar, dockor, verktyg, pärlplattor o.s.v.) de kommer antagligen att älska dessa tipsböcker som gör barnen till objekt och uppfostran till projekt. Där de dessutom tilldelar sig själv en självklar plats bland de goda.

Jag lyssnade på Tina Rosenberg som var ganska förskräckt över den fyrkantiga människosynen som manifesteras i dessa uppfostringsprojekt. Det är bara förnamnet.

sko1.jpg

Samtidigt finns det också röster som försöker skapa en frihet i förhållandet mellan det gamla och det nya. Det kompetenta barnet skulle då kunna välja sin egen väg och konstruera något som inte självklart kan beskrivas som del av könsmaktsordning. Men denna teori är krävande eftersom vi då måste lita på barnet och låta det experimentera med ytterligheter. Våldslekar och sminkorgier blir en del av identitetsarbetet. Det kräver självförtroende hos pedagoger som går denna väg.

Jag blir generad när jag möter pedagoger som tror att valet mellan rosa och blått är en avgörande fråga. Upplevelsen av misslyckande när traditionella mönster tonar fram är en del av föräldraskapets prövningar. Att socialiseras innebär innebär alltid ett mått av imitation.

På högskolan råder en viss förvirring. Är vi en del av den traditionella likhetsfeminismen som intar en starkt moraliserande hållning och agerar som en utlöpare av den sociala ingenjörskonsten – eller finns det tendenser att närma sig frågan om genus utifrån en mer postmodern position?

Det innebär att se de förhatliga “rollerna” som lika sanna och viktiga som det där mystiska “jaget”. Då blir det inte självklart att det ena är falskt och det andra är äkta. Det största förtrycket blir att konstruera ett könsneutralt ideal och skuldbelägga allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteter.

Motsatser attraherar – skrämmer och lockar.

mj.jpg

Ibland försöker jag följa den feministiska debatten och blir förvånad över upprördheten kring stereotypier. En engelsk bok med titeln Dangerous book for boys väcker starka känslor. De goda råden till pojkar uppfattas som ett svårt övergrepp. Tanken på olikheter mellan barn är provocerande. I vuxenvärlden är toleransen större – eller är lusten att forma mer oblyg när det kommer till barn?

Jag känner igen ryggmärgsreflexerna från när vi gjorde Pojkaktiga sångböcker och många trodde att “det är sånger som bara pojkar får sjunga”. Ingenting kunde vara mer fel. Det är nästan tolv år sedan vi gav ut den första skivan och jag blir nästan nostalgisk. Hur tänkte vi?

bok.jpg

Jag minns att Svenska Dagbladet beklagade sig på ledarplats över den tilltagande våldsfixeringen i samhället (tio år senare fick jag ett underbart brev från Birgitta Kurtén Lindberg som sent omsider hade lyssnat på skivan tillsammans med sina barnbarn och blivit charmerad). Jag minns samtal från övre Norrland med grova mansröster som menade att det var på tiden att nån sa ifrån om fjolleriet. Jag har vaga minnen av att vi försökte öppna en diskussion om vilka ämnen som var möjliga att sjunga om. Idag när nappar och blöjor säljs med dödskallar på – ja då känns det besynnerligt avlägset.

bok2m.jpg

Tvåan var mer genomarbetad och hade nog ambitionen att verkligen ifrågasätta den kvinnliga maktutövningen på förskolan. Kanske lite väl djärvt och djupt. Häxan som metafor för den kontrollerande moderligheten – superhjältarna som redskap för identitetsarbete. Men vi spelar bra och historien hänger nästan ihop.

sangbok3.jpg

Den tredje skivan handlar om ensamhet och utsatthet. Värstingen Sonny som har förlorat tilltron till allt och alla men hittar någon form av gemenskap på pensionat Samuraj.

Det är nog dags att göra en ny skiva utifrån en manligt feministisk postmodernistisk position. Finns det?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Den kvittrande pedagogen

Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.

andy.jpg

Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.

alva2.jpgJag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)

Ett arv att bryta – en tradition att begrava.

På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.

Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.

På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).

Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

De tysta (tystade?) forskarna

piska.jpgNiklas Orrhenius sammanfattar diskussionen om betyg i dagens Sydsvenska på ett utomordentligt bra sätt.

En nära vän frågar efter att ha läst artikeln
– Om nu forskarna är så överens – varför syns och hörs de inte i debatten?

Förklaringsmodeller:

  1. De är blyga
  2. De vill inte riskera att förstöra sin trovärdighet genom att lämna det trygga vetenskapliga fältet
  3. De är fega och vill inte riskera att stöta sig med bidragsgivare
  4. De vill men bereds inte tillträde i debatten som styrs från DN och regeringskansli.

Jag lutar åt den senare teorin och fruktar även att forskningen marginaliseras ytterliggare genom att regeringen har övergått till enmansutredningar där s.k. experter levererar den politiskt beställd texten. Jag menar: vem är egentligen Hans Albin Larsson? Mannen som ska avgöra den svenska skolans framtid genom stadieindelningar och tidiga betyg!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Årets modigaste krönika?

Jag brukar ha åsikter om det mesta, men efter att ha läst Ann Heberleins text i Sydsvenskan är jag tyst.

Filosofer har en skyldighet att försöka renodla tankar och utmana invanda föreställningar. Jag tror tyvärr att texten kommer att uppfattas som om det sexuella våldet relativiseras.

Jag uppfattar budskapet som att en kvinnas värde inte har med sexuell renhet att göra. Är vi mogna för den diskussionen?

P.S. Sydsvenskan var tvungna att stänga ner kommentarsfunktionen på hemsidan eftersom debatten urartade. Frågan var tydligen för svår.

Den verkliga mobbningen

Idag ropar alla på snabba åtgärder. Björklund vill skriva in vilka metoder som skolorna ska använda i skollagen. Forskarna ska ta fram underlag för program som är “evidensbaserade” (det betyder att metoden har fungerat på en skola i USA). Alla är överens om att det är viktig – alla är överens om att det är svårt.


Den största skillnaden tycks gå mellan dem som vill satsa på straff (flytta gärningsmännen) och de som tror på förebyggande åtgärder (livskunskap – värdegrundsarbete).

uglyducklinglge.jpg

Jag hör nog till den andra gruppen och mitt bidrag är en sång om utsatthet som jag vet har använts på skolor som har arbetat med utanförskap och mobbning. Det kanske är ett pekoral – men Richard Lindgren sjunger så vackert.

Det kan också vara så att ensamhet och ångest är en grundläggande känsla som är helt normal. Då blir det konstigt med alla dessa åtgärder som ska bota ett tillstånd som egentligen är själva utgångspunkten för livet. Du föds och dör ensam. Gemenskap är tillfällig. Kärlek är ingen rättighet. Livet är inte rättvist. Forgive and forget.

Ändå är det kanske möjligt att arbeta med relationer inom skolan. Jag måste bestämma mig för om jag tror att empati kan tränas fram. Om det finns en tradition att blunda för de verkliga övergrepp som sker – då är alla ansträngningar bra och alla juridiska försök att komma till rätta med problemet motiverade. Jag önskar att min tilltro till regeringens empati hade varit större. Nu skapar Jan Björklund ett system för konkurrens och sortering med ena handen och försöker trösta med den andra. Så gör en sann mobbare. Söndra och härska.

u8.jpg

Himlen gråter och fångvaktarna bekymrar sig över att fångarna är elaka mot varandra. Det kan vara så att skolan behöver mer luft.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Metoder mot mobbning i skollag

Jan Björklund är en modig man. Idag läser jag i SvD ( länk) om ett förslag som ska bekämpa flummet bland mobbningsåtgärder. Enbart de vetenskapligt beprövade metoderna ska få användas och dessa ska listas i skollagen.

ber.jpgJag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.

I framtiden kommer det inte handla om att förstå komplexitet eller relationernas betydelse. Läraren blir en administratör av statsgodkända åtgärder. Är detta verkligen liberalism för 2000-talet?

En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?

Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra “hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt!

Jan Björklund är fortfarande en modig man. Tyvärr har han en del andra egenskaper som oroar mig.

“Fools rush in, where angels fears to tread” (Johnny Mercer)