Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.

Det kommer en flod av handböcker (en till) som ska hjälpa pedagogerna att omsätta jämställdhetsutredningarnas retorik till praktiska tips. En del är oblygt normativa och upprättar nya ideal

• Den tuffa flickan (Pippi)
• Den känslige pojken (Alfons)

Med läroplanen i ryggen tågar personalen ut och styr och ställer i föräldrarnas livsvärldar.
– Vi har ett uppdrag att motverka traditionella könsrollsmönster och stereotypier.

Var det Lenin eller Mao som sa att man måste krossa ägg för att göra en omelett – eller hur var det nu om revolutionen som tebjudning? När det gäller barn är det inte så noga med den personliga integriteten. En kränkning mer eller mindre gör liksom ingen skillnad för de äppelkindade pedagogerna. De kämpar ju för en god sak!

Våra studenter får ibland i uppgift att göra observationer utifrån ett genusperspektiv och resultaten är ofta starkt bekräftande (tänk att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor) eller moraliserande (vi måste gömma allt som är könskodat som bollar, dockor, verktyg, pärlplattor o.s.v.) de kommer antagligen att älska dessa tipsböcker som gör barnen till objekt och uppfostran till projekt. Där de dessutom tilldelar sig själv en självklar plats bland de goda.

Jag lyssnade på Tina Rosenberg som var ganska förskräckt över den fyrkantiga människosynen som manifesteras i dessa uppfostringsprojekt. Det är bara förnamnet.

Samtidigt finns det också röster som försöker skapa en frihet i förhållandet mellan det gamla och det nya. Det kompetenta barnet skulle då kunna välja sin egen väg och konstruera något som inte självklart kan beskrivas som del av könsmaktsordning. Men denna teori är krävande eftersom vi då måste lita på barnet och låta det experimentera med ytterligheter. Våldslekar och sminkorgier blir en del av identitetsarbetet. Det kräver självförtroende hos pedagoger som går denna väg.

Jag blir generad när jag möter pedagoger som tror att valet mellan rosa och blått är en avgörande fråga. Upplevelsen av misslyckande när traditionella mönster tonar fram är en del av föräldraskapets prövningar. Att socialiseras innebär innebär alltid ett mått av imitation.

På högskolan råder en viss förvirring. Är vi en del av den traditionella likhetsfeminismen som intar en starkt moraliserande hållning och agerar som en utlöpare av den sociala ingenjörskonsten – eller finns det tendenser att närma sig frågan om genus utifrån en mer postmodern position?

Det innebär att se de förhatliga “rollerna” som lika sanna och viktiga som det där mystiska “jaget”. Då blir det inte självklart att det ena är falskt och det andra är äkta. Det största förtrycket blir att konstruera ett könsneutralt ideal och skuldbelägga allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteter.

Motsatser attraherar – skrämmer och lockar.

Ibland försöker jag följa den feministiska debatten och blir förvånad över upprördheten kring stereotypier. En engelsk bok med titeln Dangerous book for boys väcker starka känslor. De goda råden till pojkar uppfattas som ett svårt övergrepp. Tanken på olikheter mellan barn är provocerande. I vuxenvärlden är toleransen större – eller är lusten att forma mer oblyg när det kommer till barn?

Jag känner igen ryggmärgsreflexerna från när vi gjorde Pojkaktiga sångböcker och många trodde att “det är sånger som bara pojkar får sjunga”. Ingenting kunde vara mer fel. Det är nästan tolv år sedan vi gav ut den första skivan och jag blir nästan nostalgisk. Hur tänkte vi?

Jag minns att Svenska Dagbladet beklagade sig på ledarplats över den tilltagande våldsfixeringen i samhället (tio år senare fick jag ett underbart brev från Birgitta Kurtén Lindberg som sent omsider hade lyssnat på skivan tillsammans med sina barnbarn och blivit charmerad). Jag minns samtal från övre Norrland med grova mansröster som menade att det var på tiden att nån sa ifrån om fjolleriet. Jag har vaga minnen av att vi försökte öppna en diskussion om vilka ämnen som var möjliga att sjunga om. Idag när nappar och blöjor säljs med dödskallar på – ja då känns det besynnerligt avlägset.

Tvåan var mer genomarbetad och hade nog ambitionen att verkligen ifrågasätta den kvinnliga maktutövningen på förskolan. Kanske lite väl djärvt och djupt. Häxan som metafor för den kontrollerande moderligheten – superhjältarna som redskap för identitetsarbete. Men vi spelar bra och historien hänger nästan ihop.

Den tredje skivan handlar om ensamhet och utsatthet. Värstingen Sonny som har förlorat tilltron till allt och alla men hittar någon form av gemenskap på pensionat Samuraj.

Det är nog dags att göra en ny skiva utifrån en manligt feministisk postmodernistisk position. Finns det?

Andra bloggar om: Normativitet, Förskola, Lärarutbildning, Högskola, Mobbning, Genus, jämställdhet, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, media