Bollywood – extra allt!!!!!

Den 18/8 är dagen då indisk film erövrar Sverige. I filmen Tid av glädje, tid av sorg får vi i 3,5 timmar njuta av ödesmättad familjedramatik, högklassisk musik och fantastisk dans. En blandning av Ingemar Bergmanskt familjedrama, Sound of Music, Grease och Ennio Morricone. Helt oemotståndligt känslostormande och galet.

Kärleken mellan bröder, kärlek mellan mor och son, och som en obegriplig storhet – kärleken mellan far och son i ett auktoritärt och patriarkalt samhälle. Det underligaste är att känslorna fungerar och jag blir berörd. Ett klassiskt allkonstverk – som opera fast mer och hänsynslösare.

Filmen nedan användes till karaoke när vi var i Goa. Alla kunde text och rörelser. Jag älskar detta barnsliga och motsägelsefulla folk.

Jag, som egentligen trivs bäst hemma, längtar till Indien och läser att malariafaran i Goa är över.

“Mamma, jag har fått mardrömmar”

Jag har inget textminne. Låtar som jag skrivit och spelat hundratals gånger försvinner och den stora tomheten breder ut sig. Familjen retar mig och driver med mina ibland påhittiga lösningar när det gäller att dölja detta handikapp.

Därför är det med stor förvåning jag upptäcker att vissa låtar faktiskt har fastnat och att sjok av text flyter upp till medvetandet, till synes oanfrätta av tiden. Jag utgår ifrån att det finns ett samband mellan kvalitet och denna beständighet (jo det är en riskabel tes, jag vet). Ur ett egocentriskt perspektiv är det kanske möjligt att kora vissa låtar till evergreens – enbart p.g.a. att jag kommer ihåg texten. Eller har jag tagit individualismen ett steg för långt?

Nåja – mitt förhållande till proggen är problematiskt. Ostämda gitarrer och spelglädje kanske var kul då men det har inte alltid åldrats i skönhet. Bombastiska kampsånger (“Jag ska skära halsen av dig din djävel” NJA-gruppen) och bisarra nödrim (“Du borde ha nöjt dig med din stora seger – som trevlig och framgångs neger” – Nationalteatern) är svåra att förlåta . Det är lätt att förlöjliga musikrörelsen från ett postmodernistiskt ironiskt perspektiv.

mogel.jpgI England betyder progressiv musik ungefär “komplicerad musik”. Avancerade musiker förde rocken mot gränslandet av jazz och klassisk musik. ELP, Yes, Genesis och King Crimson – jag är glad att den svenska scenen såg annorlunda ut. Och nu är jag på väg att avslöja min svaghet för naivitet. Och då använder jag begreppet som motsats till sentimental och förkonstlad. (Den som vill fördjupa sig i tänkandet kan läsa vidare om Schillers lekteorier)

Med denna utgångspunkt tar jag mig friheten att kora Tomas Wiehe (den begåvade av bröderna) till proggens mest underskattade artist, Mögel till proggens mest underskattade album och Förföraren från Nasaret till proggens mest underskattade låt. Beviset är att jag fortfarande kan hela första versen utantill. Och att jag efter 25 år inte är helt säker på hur texten ska tolkas. Det mångtydigas skönhet.

Mamma – jag har fått mardömmar
sen vi börja läsa religion
Mamma – våran lärare
berätta om nån kristendom
Det var en Tarzan som ville skrämmas
för alla mänskor va´ så stygga
Han kunde inte övertyga
att han var störst och bäst och snyggast
då hota´ han hämnas
med domedag och gud vet allt…
a-a-a Mamma, hjälp mig
jag ser så sanna bilder
han kommer mot mig och han blöder
förföraren från Nasaret

För den som inte inser Tomas Wiehes storhet är det möjligt att gräva vidare i arkivet. Vilse i pannkakan är en milstolpe i barnkulturens utveckling och musiken minst lika bra som historien. “Au nä nu dillar han med maten – det finns inga röster i pannkakan”. Det blir inte bättre.

Nu gäller det att hitta skivorna på cd…

Lev länge – dö ung

När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.

  • Utbildningskanslerna lägger förslag om sammanslagningar av universitet som helt vänder upp och ner på högskolereformens ambitioner – jaha….
  • Lärarfacken och debattörer på DN lyfter frågan om lärarlöner på ett delvist nytt sätt – jaså, det var ju trevligt…
  • Forskare slår larm om stillasittandets vådor och skolidrottens betydelse – säger ni det…
  • Lekplatsforskare menar att alltför säkra lekplatser hämmar barnens utveckling och förmåga till kalkylerat risktagande – jo, det är nog sant…

Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!

Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz.silja2.jpg Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.

Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige
silja.jpg
Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.

sila3.jpgMånga minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.

Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?

Solanas – bortom alla provokationer

ik0405feminism_d.jpgSara Stridsberg har skrivit en prisbelönt roman Drömfakulteten om den amerikanska feministen Valerie Solanas liv. Stopp – redan här blir det besvärligt. Solanas förhållande till kvinnorörelsen är svårtolkat och många skulle nog gärna slippa hennes brutala råd om hur män ska behandlas. Andra menar att hon är en stackars plågad medsyster som ska läsas utifrån sina egna förutsättningar.

Antifeminister brukar högröstat kräva att kvinnor ska ta avstånd från Solanas för att bevisa sin demokratiska trovärdighet. Suck och stön. (728 träffar på http://www.feminetik.se kan ge en fingervisning) Konst är inte ideologi och ingen ska behöva ta avstånd från romanfigurer. Drömfakulteten är inte en biografi utan en ”litterär fantasi” enligt författaren. Nåja – vad skulle det annars vara tänker jag förstrött.

mar.jpgI boken finns fiktiva möten mellan ”berättaren” och huvudpersonen Solanas under dennes sista dagar i livet. Frågan för mig – och kanske för stora delar av kvinnorörelsen – är: Hur ska vi förhålla oss till denna underliga varelse som skrev ett manifest med mycket svårsmälta budskap. (SCUM, Society for cutting up men) Män behövs inte och förtjänar att dö. De delar av kvinnorörelsen som samarbetar med män är förrädare. Äktenskap är prostitution och legaliserad våldtäkt. De som trots allt väljer att befatta sig med män avfärdas som ”daddy´s girls” och förtjänar en särskilt utsatt plats i helvetet. Dessutom vann hon evig ryktbarhet genom att skjuta Andy Warhol. Tanke och handling var alltså inte helt separerade. Ett manifest åtnjuter inte självklart samma ansvarsfrihet som konstnärliga produkter – men i Solanas fall är gränsen mellan liv och konst helt ointressant. Hon kämpar för att överleva. Manifestet ger henne styrka och kanske går det att använda på samma sätt för andra.

Solanas är inte en allt igenom trevlig person. Hon passar inte in i de litterära salongerna. Hennes bakgrund är ett elände av knark, prostitution, våldtäkter och svek. Sexualiteten är ett sätt att skaffa pengar – hon säljer inte sin själ utan sitt kön. Sex är ”a hang up”. Dessutom lyckas hon finansiera sina universitetsstudier genom prostitution och beskrivs som en lysande forskarbegåvning. Allt detta är nog intressant och tankeväckande men till sist står vi där med en text och en handling som uppmanar till ställningstagande. Och en tradition att avkräva böcker, författare och huvudpersoner någon form av förebildlighet eller moral i form av enkla budskap. Stridsberg skapar genom den poetiska collageartade formen en drömlikhet som kanske lyckas förlägga fokus på andra nivåer än de strikt moraliska.

De som till varje pris vill utvinna någon form av handlingsmanualer ur böcker får svårigheter att sortera nivåerna. Solana själv värjer sig mot alla försök att förstå henne utifrån hennes uppväxt. Det är en vanlig föreställning att vi läser böcker för att förstå andra människor och detta kanske är en pompös idé. Det finns ingenting att förstå. Bara tomhet och desperation. Den här texten förklarar ingenting och lägger ingenting till rätta. Stridsberg och Solana oroar.

Under det skoningslösa hatet och våldsromantiseringen finns de två starkaste grundtankarna i manifestet:

Det är fel att skada andra människor

Kärleken övervinner allt

Jag läser böcker som kommenterar varandra i mitt huvud. Alva Myrdal, Valeri Solanas och Michel Houllebecq skulle antagligen inte vara överens om särskilt mycket. Jag ser en linje mellan den socialistiska självupptagna världsförbättraren, den manshatande genomförnedrade horan och den sexualromantiske cynikern som kanske handlar om humanism på ett djupare plan än det rent ideologiska. De skulle nog haft en del att diskutera.

Sommar – en katedral av vanlighet

dom2.jpgJag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.

Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.

29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?

3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.

5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.

7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?

10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?

11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?

8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.

Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!

Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.

Andra bloggar om: , , , ,

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Den sista principen övergiven…

Jag är inte en av dem som vill tjäna pengar på andra människors besatthet och har alltid haft ett mycket reserverat förhållande till affärer. Men nu har jag faktiskt blivit en spekulant i vinyl!

Idag var jag på loppmarknad i Lunnarp (en av Österlens trevligaste  och bästa) och köpte 13 singlar med Hep Stars (nåja, en var med enbart Svenne) för 50:-. Det gjordes i det uppenbara syftet att tjäna pengar så nu är jag registrerad säljare på Tradera. Kolla!

hep3.jpg

Jag känner hur girigheten griper tag i mig . Så nu har denna från början mycket seriösa lärarblogg fallit ner i klippar- och nostalgiträsket. Jag skyller på vädret. Kanske kan jag göra någon form av analys av bilderna i något pedagogiskt sammanhang. Tveksamt. Men bilden på deras turnébil är fin!

Kokonst – kokkonst – Kivik art center

art2.jpg

Okynnesblogg – det är sådant man gör när det regnar fast man har bestämt att låta bli under semestern. Jag skyller på vädret – se det som ett utflyktstips…

Bildspel från utställningen

Någon fick en bra idé – eller kanske flera.

  • Österlen är vackert.
  • Konst är trevligt.
  • Turister vill gärna titta på något.
  • Louisianna är ett fint museum som drar många besökare.
  • Wanås slott har skulpturutställning i sin park.
  • Kultursponsring är roligare än tennis.
  • Sune Nordgren har ett gott internationellt rykte.

Alltså bildas en grupp som startar Kivik art center.

På en hisnande vacker plats har de första trevande stegen tagits och jag tror det kan bli bra. Eller rättare sagt – med den utsikten förstår jag inte hur det är möjligt att misslyckas. Sedan är frågan om detta är platsen för konceptuella provokationer och dekonstruktivistiska kunskapsteoretiska äventyr. Bygden har en tradition av föreställande måleri och jag tror att de utslängda betongblocken inte självklart väcker jubel hos den stora publiken. Det är djärvt och jag blir berörd. Dessutom är jag för kor – särskilt om det finns ett staket mellan dem och mig.

Jag tror att utställningen handlar om spänningen mellan det tidlöst geometriska (betongen) och det årstidbundna böljande (naturen) men har ingen stark längtan efter att analysera eller förstå.

Det är många som vill vara med och dela på den kulturella kakan och äran. När jag kör hem hör jag den dryge moderate kommunpolitikern Akeij tala sig varm för det vackra landskapet och vikten av att inte förstöra bygden inför hotet om gruvdrift och exploatering. Honom litar jag inte på. Den dagen turisterna sviker står grävskoporna beredda. Men fram till dess är det bara att passa på att njuta av utsikten och, vem vet, kanske händer det något oförutsett när du kliver in i betongkuberna i skogen. Dessutom finns ett bra fik, möjlighet att hyra stugor och beundra en ovanligt stor skördetröska.

art.jpg

En blogghästs bekännelser

kepsar.jpg

Blogghäst är en person som är beroende av att uttrycka sig offentligt. Jag märker motvilligt att det från början oskyldiga bloggandet har fått lätt tvångsmässiga drag.

jo.jpg
Ursprungligen var jag programmatiskt ointresserad av hur många som läste och tyckte att det där med respons var av tveksamt värde.

Nu kollar jag alltid statistiken och funderar över hur jag ska öka antalet besök. (Det finns en del smaskiga sökord som ger snabb effekt)

Nu gläder jag mig över att det finns personer som både läser och kommenterar.

Det som började som ett försiktigt stilexperiment blev en del av min identitet. Om jag inte skriver – då finns jag inte. (Eller det kanske jag gör ändå – vilket återstår att bevisa)

När Strindberg (utan alla andra jämförelser) befann sig i en uppslitande äktenskapsstrid lär han samtidigt ha varit vampyriskt medveten om att grälen skulle kunna gå att använda som material till nästa roman. Jag vill inte att mitt liv ska reduceras till en uppsättning blogguppslag. Hur många idéer får en människa under ett liv? Tänk om de bara tar slut.

Jag läste en intervju med Helena Sanderberg som menade att det gällde att hålla den inre bekräftelsehoran i schack. Det ska jag tänka på – om jag jag giter. (skånska för “orkar”)

Det är dags att ta paus – om inte annat för att jag saknar bredband på landet…

Däremot är det ganska nära till Mandelmanns trädgård och den sortens idyll lockar mer just nu.

mandel.jpg