De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Den lilla nervösa staden Malmö…

…vill gärna synas i medierna. Ibland lyckas vi lura hit någon journalist som skriver uppskattande om lilla torg, turning torso, högskola och öresundsbro. Då blir kommunens informatörer glada och den lokala pressen solar sig i glansen från den internationella uppmärksamheten.

hus.jpg

Jag älskar min stad distanslöst men blir lite generad över att vi tror att tidningsartiklar är ett mått på framgång. Vad är vi beredda att offra i vår iver att behaga världen? Svenska journalister förfasar sig över hur kinesiska makthavare hänsynslöst bygger om Peking för att skapa bilden av ett modernt och demokratiskt samhälle. Samtidigt bygger vi i Malmö upp lustiga kulisser och trumpetar i triumf när någon har gått på de enklaste marknadsföringsknepen.

Jag rodnar i smyg över den kollektiva fåfängan.

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.

Det överkompetenta barnet 2

bloodelf.jpgMedierådet har gett ut en skrift om hur barn använder datorspelet World of warcraft. Rapporten pekar på ett grundläggande problem i att föräldrar inte förstår den sociala sidan av spelandet.

I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.

I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.

Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?

Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…

Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.

Är det möjligt att se film på TV3?

Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.

Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

closer.jpg

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?

Detta är inte en blogg

och Åke Stolts krönikor går inte att läsa. För några veckor sedan skrev han ovanligt osammanhängande och okunnigt om “bloggfenomenet”. Idag beklagar han sig över att bloggare tycker att han generaliserar och dessutom mailar honom. Av barmhärtighetsskäl har antagligen nätredaktionen undvikit att publicera dagens text.

surrealistplumber.jpg

Annars försöker Stolt koppla samman Orwells Big Brother,  östaternas totalitära övervakningssystem och det faktum att många idag har mobiltelefoner med kameror. Om det finns någon poäng är den möjligen att det fanns kameror även i dessa miljöer. Guilt by association?

Arrogant och ignorant eller bara lite korkad?

Tidigare blogg om “stoltfenomenet”

Jag saknar gynekologen i Askim!

gyn.jpgDet var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)

Överklassens diskreta problem blev ömsint skildrade – komiken lågmäld och medkännande. Personerna sårbara och älskansvärda. Fyra avsnitt är alldeles för lite! Jag vill ha mer – mycket mer.

Konst – som jag vill ha den

Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.

b1.jpg

Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.