Då slår Aftonbladet till med en lista över Landets värsta skolor och förskolor (Nej – jag tänker verkligen inte länka dit). Det visar sig att Aftonbladets lista bygger på 473 anmälningar om kränkningar. I 18% av fallen har Skolverket riktat kritik mot skolan.
Nu kommer poängen: Vem som helst kan anmäla vad som helst till Skolverket. Det är bra att denna möjlighet finns och att ärenden prövas. Det är en katastrof om svenska folket tror att antalet anmälningar är ett mått på kvalitet. Ofta innebär en anmälan att en lärare har tagit sitt ansvar och ingripit i en konflikt. Barnet eller dess förälder har då upplevt sig som kränkt.
På lärarutbildningen försöker jag förklara för studenterna att betygsstatistik är ett trubbigt instrument att mäta kvalitet och att de jämförelser som görs är svårtolkade. Ändå framstår de som ett under av vetenskaplighet i jämförelse med denna lista.
Glocalnets priser är skyhöga jämförelse med Aftonbladets journalistik. Lågt, lägre, lägst.
Vi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.
Läs 
En kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.
Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
Tysta tankar 