Aftonbladet – just när du trodde att botten var nådd

Då slår Aftonbladet till med en lista över Landets värsta skolor och förskolor (Nej – jag tänker verkligen inte länka dit). Det visar sig att Aftonbladets lista bygger på 473 anmälningar om kränkningar. I 18% av fallen har Skolverket riktat kritik mot skolan.

Nu kommer poängen: Vem som helst kan anmäla vad som helst till Skolverket. Det är bra att denna möjlighet finns och att ärenden prövas. Det är en katastrof om svenska folket tror att antalet anmälningar är ett mått på kvalitet. Ofta innebär en anmälan att en lärare har tagit sitt ansvar och ingripit i en konflikt. Barnet eller dess förälder har då upplevt sig som kränkt.

men.jpg

På lärarutbildningen försöker jag förklara för studenterna att betygsstatistik är ett trubbigt instrument att mäta kvalitet och att de jämförelser som görs är svårtolkade. Ändå framstår de som ett under av vetenskaplighet i jämförelse med denna lista.

Glocalnets priser är skyhöga jämförelse med Aftonbladets journalistik. Lågt, lägre, lägst.

Bilden, tolkningen och avsikten

Studenterna kommer tillbaka från sin praktik (vft som vi säger i Malmö) och är fulla av nya erfarenheter att bearbeta. De har fått i uppgift att ta med en bild som vi andra ska beskriva och tolka.

Vi börjar inte med orden eller den skrivna texten. Vi utgår inte från avsändarens avsikt. Vi är inte särskilt intresserade av huruvida bilden är sann eller representativ.

7.jpgVi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.

En underbar bild visar nakna barn som målar med fingerfärg och glädjen lyser genom bilden. Vi diskuterar nakenhet och förhållandet mellan sensualism och sexualitet.

Samtidigt undrar jag om studenter och lärare vågar stå upp för barns behov av kroppsglädje i ett område med kritiska föräldrar. Min tes är att personal ofta viker ner sig i sådana här frågor. Under täckmantel av respekt för andra kulturer låter vi bli sådant som kan leda till konflikter.

Men det är bara en teori. I morgon ska jag fundera över var doktorslekarna tog vägen.

Mobile necesse est

j1.jpgLäs Anne-Marie Körlimngs krönika i Lärarnas tidning.

Rätt, rätt, rätt och modigt, modigt, modigt!

Om vi lägger ner kepsstriden och mobilstriden – blir det något kvar att förfasa sig över då? Det känns som att många debattörer egentligen närmar sig skolan från nostalgiska utgångspunkter och den viktigaste regeln tycks vara:
– Om inte jag fick ha det när jag var liten, då ska minsann inte dagens ungdomar heller få!

Egentligen inleddes väl förfallet då det började sändas tecknade filmer på fler dagar än julafton!

Lärande och ämnesdidaktik – Hjälp!

lar5.jpgEn kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.

Många av mina gamla foton föreställer barn som är djupt engagerade i någonting och jag ser att det lyser av “lärande” i bilderna. De vuxna är märkvärdigt frånvarande – kanske har kameran skrämt iväg dem, men barnen är egendomligt ensamma.

Problemet ligger även i ordet “ämnesdidaktik”. Jag föreställer mig att många förväntar sig att det ska finnas en vuxen som visar barnet något ämne på ett spännande sätt. Själva bilden av undervisning som en hierarkisk handling tränger sig på.

Går det att tänka sig bilder av undervisning som inte är präglade av förmedlingspedagogiskt tänkande? Av mina tusentals bilder lyckas jag inte hitta en enda bild där barn och lärare befinner sig på samma nivå i kunskapsprocessen. Min idealbild skulle helst präglas av  gemensam nyfikenhet och riktad energi.

Det kan vara ett bildproblem – men det kan också vara ett ett symptom på något mycket allvarligt.

lar2.jpg

Hur som helst är jag tacksam på förslag som skulle kunna hjälpa mig och kollegan!

Skriv eller skicka bild till mats.olsson@mah.se!

Liten belöning och stor ära om bilden går att använda!

Könskriget och den goda människan

Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.

dosto.jpgJag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.

Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.

Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.

Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.

Allt finns verkligen inte på nätet

Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.

Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?

Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.

montreux.jpgDet kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.

Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?

Lady Chatterly – varför, varför, varför

Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.

Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.

  1. Ja, det är en vacker film med naturscener som bländar och förför.
  2. Ja, det finns en diskussion om kvinnors frihet och rätt till sexualitet.
  3. Ja, det finns en diskussion om klassöverskridande kärlek och frustrerad manlighet.
  4. Ja, det finns erotiska scener som nog skulle kunna kallas smakfulla.
  5. Ja, det finns en litterär förlaga som jag borde känna till.
  6. Ja, det visas upp intressanta underkläder som antagligen kommer att sälja i jul.
  7. Ja, det finns en skådespelerska som är näpen och bestämd på ett sätt som strakt påminner om en ung Ingrid Bergman.
  8. Ja, skogvaktaren skulle nog kunna associeras till en variant av Marlon Brando. Kanske.

chatterly.jpgFrågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.

Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:

– Svartvitt är kasst!

Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.

Jag har muttrat över vetenskapen

tron.jpg

Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.

be.jpgDå hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.

Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!

Sydsvenskan 

Köttcoma

Jag ser Uppdrag gransknings reportage om köttfusket inom ICA och säger bara:
– Jag är tjockad!

Josefssons dramaturgi är klockren. Giriga lögnaktiga butiksägare slingrar sig som maskar alltmedan bevisen presenteras. Dagens uppföljning i Sydsvenskan 2 där den ångerköpte VD:n visar sig vara den person som har lagt ner kvalitetsarbetet lyfter reportaget till principiella höjder. Allt följer en egen ljuvlig journalistisk logik som klär av mina föreställningar om Sverige som ett tryggt och moraliskt reglerat land. Nu vill jag se bovarna lida så att min bild av rättvisa kan återuppstå.

greed.jpg

Den definitiva utmaningen för Stig och hans glada reklamfilmsgäng är att ta steget från det ironiska och distanserade till det allvarliga. Nu behöver ICA jobba med sin trovärdighet och rehabilitera ett skadat varumärke.

Den gamle revolutionären Mosesson såg inte helt glad ut över att representera denna grupp.

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen