Vilken terrorism är intressant?

Per J Andersson skriver om mediers besatthet av terrorism som riktar sig mot västerlandet och oförmågan att förstå dynamiken i de konflikter som förklarar terrorattacken i Indien.

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker. Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

fisk

Mer indien

Ibland är det svårt att förklara vad begreppet etnocentrism egentligen innebär och hur det påverkar vår syn på världen. Jag minns Skånska dagbladets löpsedel om en flygolycka på 60-talet:

12 svenskar dödade – dock inga skåningar

De trötta papperstidningarnas tråkiga webbredaktioner

Jag försöker lära studenterna att det inte räcker med att byta ut vart femte ord mot en synonym för att det ska var “egen text”. Det krävs en viss självständighet i tänkandet för att de ska bli godkända i sina uppgifter.

Därför är det deprimerande att de stora tidningarnas webbredaktioner skriver om varandras texter på ett så andefattigt sätt:

Sydsvenskans originalreportage om 9A

DN:s fantasilösa omskrivning

En hederlig länkning hade jag förstått och uppskattat – men här gäller det att hålla kvar läsaren genom att torftigt maskera en annan tidnings text.

Bloggvärlden framstår som ett lysande moraliskt föredöme genom vanan att generöst länka till källor och andra kommentarer.

Deprimerande kulturmummel

Jag snubblar över Beckman, Ohlson och Can där bland annat Per Svensson och Lena Andersson diskuterar bloggen som kulturfara. Den vanliga oron för ytlighet,  bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet.

Per Svensson förlorar sig i den hotade rätten att dra sig undan offentligheten och Elisabeth Ohlson ser allt mer olycklig ut när Alex Schulman sopar banan med de andra debattörerna. Och han gör det med två mycket enkla argument:

1) Det är bättre att folk skriver skit än att de inte skriver alls

2) Det är helt möjligt att avstå från att både läsa och skriva.

Programidén att knyta bloggvärlden till brister i solidaritet och empati havererar efter några minuter. Folk väljer att läsa varandras bloggar av lust och nyfikenhet.

Kvar sitter en ömklig kulturelit och undrar vad det var som hände. Deras okunnighet i ämnet avslöjas obarmhärtigt och kvar finns bara den nakna elitismen:
– Vi vet vad som är kvalitet!

Om någon verkligen vill studera mänskligt förfall rekommenderar jag tidningarnas anonyma kommentarer. Där puttrar okontrollerad aggression på ett skrämmande sätt.

Från mitt perspektiv som lärarutbildare är det ett centralt problem att studenterna i-n-t-e skriver självmant och att de i-n-t-e vågar ta ställning i aktuella frågor. När kultureliten beklagar sig över att vanligt folk både skriver och har åsikter blir jag rädd och trött.

En eldsjäls bekännelser

Jag tror att mina kolleger betraktar mig som en sådan där mystisk IT-eldsjäl som brinner för datorer i undervisning. Det är delvis en behaglig position med viss makt kopplad till dessa färdigheter. Studenterna kommer till mig med underdåniga frågor om nätverk, lösenord och konfigurationer. Oftast hänvisar jag dem till supporten med en suck av lättnad – men ryktet som IT-entusiast får jag leva med.

När jag läser reaktionerna på Lärarutbildningsutredningens förslag om att upphöja IT till övergripande perspektiv blir jag lite tveksam. (Se t.ex. KK-stiftelsen 2 – jag vet – bit inte den hand som föder dig!)

Vill jag vara en del av denna frustrerade längtan efter modernitet som på något sätt kopplas samman med status? Många IT-pedagoger tycks se sig som missförstådda missionärer i ett kallt och ogästvänligt skollandskap befolkat av teknikfientliga fossiler.

Ett försök till nyansering gör Daniel på Babels torn:

Istället så visar datorn för mig, som aldrig förr, att läraren behövs. För om man ska få till autonomi och intresse hos eleverna behövs en människa bakom utbildningen, någon som bryr sig om vad eleverna gör och vad de lär sig. Någon som funderar över hur intresse och motivation blir till, hur elever lär sig och hur man kan bedriva undervisning med och mot förutsättningarna.

Då behövs det också en lärarutbildning med helhetssyn på barns utveckling – inte den ängliga ålders- och färdighetsfixerade produkt som Franke presenterade i onsdags.

IT-glasyr på koblaja

Lärarutbildningsutredningens samhällssyn, människosyn och kunskapssyn är hämtad från femtiotalet. Utredaren tror att detta ska leda till en beständig skola, men har ändå försökt skapa något som på ytan ser modernt ut. Vad kan vara modernare än IT? Därför har IT upphöjts till “övergripande perspektiv”.

Fyra övergripande perspektiv ska genomgående prägla och genomsyra all lärarutbildning:
– vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt
– historiskt perspektiv
– internationellt perspektiv
– informations- och kommunikationsteknik (IT) som utbildningsresurs.

Tanken utvecklas:

Samtliga lärarutbildningar bör undersöka hur IT på lämpligaste sätt kan integreras i utbildningen för att ge de blivande lärarna den IT-kompetens som läraryrket kräver. Detta gäller inte minst i fråga om källkritik och kunskaper om barns och ungdomars IT-användning.

Vid en först läsning framstår detta som utmärkt och alldeles möjligt att förena med den lärarutbildning som sjösattes 2001 (examensordning):

Jag tror att utredaren i sin iver att vara modern biter sig själv i svansen. Frågan om källkritik borde rymmas inom det vetenskapligt kritiska förhållningssättet. När det gäller kunskaperna om barns- och ungdomars IT-användning misstänker jag att det är ett moraliserande föräldraperspektiv som avses. Vi måste skydda barnen mot nätets faror. Säkert är dessa kunskaper viktiga men de flesta forskare är överens om att det inte går att skilja nätmobbning från vanlig mobbning.

Problemet med den här formen av styrning är att den ibland går ut över innehållet. Idag försöker vi ibland tvinga studenterna att göra digitala presentationer och rekommenderar då Powerpoint. Kanske tror vi lärare att studenternas digitala kompetens då utvecklas? Studenterna undrar varför vi som normalt predikar innehållets betydelse plötsligt har blivit formalister?

“If you don´t have a point – use powerpoint” (vem sa det?)

Svd DN Sydsvenskan Svd2 Utredningen P1 PJ Linder

KK-stiftelsen menar jag jublar på lösan grund. Kanske har besvikelsen över att det går så långsamt att förändra den nuvarande lärarutbildningen gjort dem desperata?

Vad är egentligen är “ett övergripande perspektiv”? För mig är den analytiska aspekten av begreppet avgörande. Ett perspektiv innebär att välja utsiktspunkt – därför blir det problematiskt när utredarna försöker styra genom att bestämma utsiktspunkter.

Vilka perspektiv är det som utredarna väljer bort?

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

Jag – en hycklare

På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.

Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.

Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.

Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)

Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.

Årets julklapp?

När mina barn var små var det höjden av modernitet att sysselsätta dem med Fischer Price aktivitetsstation. Varje ansvarskännnande förälder köpte sådana pedagogiska leksaker och gladdes åt de kommande skolframgångarna.

Nu är det nya tider och kraven på stimulans högre. Min vän och kollega Mikael Björk har programmerat synten Eight^2 med tryckkänslig skärm åt sin dotter Alva.

Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Tidningen i skolan – suck så bra!

Jag har varit på Skoldagarna i Malmö som nog är ett av de säkraste sätten att skaffa en brännande och ihållande huvudvärk. All denna pedagogik och försåtliga omtanke. Hela mässhallen dryper av välvilliga försök att förpacka kunskap i fräscha och moderna förpackningar. De stora förlagen delar uppmärksamhet med förhoppningsfulla entrepenörer och jag anar att utbytet av deltagandet är begränsat – men ingen vågar avstå från att vara här.

Det roligaste var att träffa Anders Thall och Maja Ljung från Tidningen i skolan (skånska sidan) som har en jättespännande verksamhet. När jag var nyanställd på Lärarutbildningen samarbetade vi några år och jag saknar det! Examensordningen betonar kraven på studentens mediekompetens och det målet hamnar lätt mellan stolarna. Nu drabbas jag nästan av arbetslust!