HUT, genus och Let´s dance

Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.

1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:

  • statusberoende
  • lönefixerade
  • ämnesromantiker
  • flexibilitetslängtande
  • omsorgsovilliga
  • skolutvecklingsmotståndare (för många möten)

Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.

2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.

Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.

Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.

Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:

1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.

2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende

3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.

4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.

5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.

6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.

Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…

Forskningsetik och journalistik

klanning

I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.

Länk till rapport

1 2 3 4 5

Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.

När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.

“Söndertuggade källor får forskare att rasa”

Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.

Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.

Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:

När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.

I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?

Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?

Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt

Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.

Skvaller och hörsägen med andra ord.

Andra bloggar om rapporten

Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:

Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.

Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.



Missa inte Per Oscarsson i “Fisk”!

Fast ännu starkare intryck gjorde Doreen Kanters intervju med honom. Den sänds innan föreställningen och tecknar ett porträtt av en oerhört levande människa mitt i tvivlet.

Länk

Året är 2052. Janne och Sussi har haft ett långt liv tillsammans. Ibland när Janne inte kan sova tittar han på naturfilmer. Där, i en värld av böljande syntmusik och vackra undervattensbilder upptäcker han något, något som får hans och Sussis liv att skaka, bulta och böla.

Före föreställningen: Doreen Kanter träffade Per Oscarsson efter inspelningen av Fisk. Och pratade om teater och särskilt radioteatern.

Efter föreställningen: Ett åk med Per Oscarsson. Producent: Marie Wennersten.

(Från 2006. Repris: 1/2 20.03, 7-8/2 ca 00.10)

fisk

HUT och musiken

musik

Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.

3.3.7.2 Musik

Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.

kedjaPerspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?

Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.

Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.

Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.

Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!

Kompetensbehov för blivande lärare

För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.

Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.

Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?

När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.

Tappa inte nya vantarna…

…det blåser så kallt! (Blå tåget)

Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:

Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.

Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.

På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/

Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola

http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx

Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.

Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.

Läs mer på hemsidan!

Jag är inte lättskrämd…

…men reklamfilmerna med Pernilla Wahlgren “scares the shit out of me”!

Just när jag hämtat mig från den krystade dialogen om hårfärgningsmedlet – då kommer en likadan film med hudvårdsprodukter. Samma usla dubbning, välmenande mamma, behagsjuka hårsvängande och glittrande tomma leende.

Jag trodde bara den här sortens reklamfilmer gjordes i Tyskland på 50-talet.

bajs

Musikvideo som genre

Jag försöker förbereda en föreläsning om musikvideo som uttrycksform och pedagogiskt redskap.

I allt filmiskt berättande finns det konventionera som stödjer kommunikationen men musikvideo är också lite friare eftersom det tycks vara möjligt att blanda ganska fritt mellan fiktion, dokumentär och propaganda, som annars ofta ses som huvudgenrer inom filmteori.

Jag behöver hjälp och vill gärna veta vilken er favoritmusikvideo är.

Det mesta finns som vanligt på Youtube, Vimeo eller MTV.

Anne-Marie gav mig ett bedårande länktips!

Själv är jag glad över att MTV och Vimeo presenterar filmerna i full upplösning och funderar över hur jag hade tolkat Britneys senaste film om jag inte haft skvallerbilderna att referera till?

För den som vill fördjupa sig i ämnet Musikvideo och semiotik rekommenderar jag Marners 13 år gamla text.

Skolvärlden – censurvärlden

Jag fick ett Mail från Torsten Ek som är värt att sprida.

Vill uppmärksamma er på följande och hoppas att ni tar upp det på bloggen:

Lärarnas riksförbund talar gärna om hur viktigt det är att lärare i kommunala och fristående skolor vågar säga sin mening i samhällsdebatten och på jobbet, inte minst för att vara trovärdiga när de lär ut demokrati och yttrandefrihet till eleverna.

När det gäller medlemmarnas egen tidning Skolvärlden går man motsatt väg. Enligt LR:s riktlinjer ska tidningen ha en fri och självständig ställning inom förbundet men denna frihet har nu kringskurits.
Förbundsledningen har klubbat nya riktlinjer som kräver att ordföranden Metta Fjelkner intervjuas varje gång Skolvärlden skriver om skolpolitiska frågor. Man talar om vilka evenemang som ska bevakas och hur ofta tidningen ska skriva om förbundets interna föreningar. Allt detta är avgöranden som i varje fri och självständig tidning ligger på ansvarige utgivaren/chefredaktören.

Vän av fri debatt frågar sig om Skolvärlden är till för lärarna som vill ha en allsidig belysning av fackliga och skolpolitiska frågor, eller för ordföranden och hennes kamrater i förbundsstyrelsen som vill ha ut Sanningen enligt Fjelkner.

Läs om hotet mot den fria journalistiken i senaste numret av Journalisten. Tidningen ägnar en nyhetsartikel och hela ledaren åt Skolvärlden.

/Thorsten Ek
Här är länkarna:

Fegt och sentimentalt

En 26 årig man mördades i Malmö den 20/12. Två unga män har gripits för mordet. Tidningarnas rapportering har varit mycket återhållsam. Det har ryktats om homosexualitet och risken finns att det är ett hatbrott med invandrare inblandade. Media är inte bra på att hantera sådana händelser och följden blir mumlande journalistik med sentimentala vinklingar på förövarnas familjers kristillstånd. Sydsvenskan väljer rubriken “Tre familjer i kris efter mordet på Kapellgatan”

Om det verkligen är ett hatbrott så menar jag att det är stötande på många plan att jämställa de tre familjernas lidande. Jag tror inte att tonen hade varit lika mild om förövarna hade varit nazister vars föräldrar planterat homofobin hos barnen.

Jag är en nyfiken människa och hittar via Flashback länkar till offrets facebooksida, 17-åringens blogg och mycket annat som befriar mig från en del fantasier. Samtidigt skapas andra.

Den 28/12 skriver 17-åringen så här apropå bombningarna i Gaza

När någon dör här i Sverige , eller blir mördad så gör dem (kuffar) kaos för EN person!!! 271 muslimer minst blev slaktade på en dag .. timme.. minut.. sekund….

När de traditionella medierna sviker finns det andra kanaler.