I min fläckvisa gärning som vikarierande musiklärare har jag idag diskuterat ämnet humor och ironi i barnvisor. Hur långt får man gå? Bör inte oskyldiga barn slippa att utsättas för moraliskt tvetydiga budskap?
Efter att ha sett premiären på nya teveserien In Treatment minns jag den upprörda diskussionen om en sång som finns på vår första skiva.
Undvik åtminstone att bli kär i din psykoanalytiker.
Sydsvenskan presenterar idag IKT-pedagogen Jonas Hällebrands tankar om datorer i skolan. Det är en klargörande och informativ artikel som ställer rätt frågor. Samtidigt är det plågsam läsning i ljuset av vår utbildningsministers ointresse för teknik och demokrati
På samma uppslag skriver Andreas Ekström klokt om barns digitala kompetens.
Länk ?????
Jag är lite förvånad över att skolfrågorna har flyttat över till Kultur & Nöjesdelen. Ledarsidan och debattredaktionen har ofta varit megafon åt björklunderiet. Inrikesredaktionen har inte lyckats förklara de nationella utspelen. Lokalredaktionerna famlar mellan nedskärningsreportage och pittoreska nedslag i pedagogiska påhitt. Inpå livet hamnar ibland i psykologi och relationer (läs mobbning). På Postis kan vi ta del av ungdomarnas egna röster.
Mångfald är bra men jag saknar en konsekvent bevakning av framtidens viktigaste fråga.
Jag är misstänksam mot tidningar som försöker kompensera år av svartmålning genom enstaka positiva artiklar, men reportaget från Drömmarnas hus i Rosengård är underbart. Bilden av de tre muslimska flickorna i trädet kommer jag att bära med mig. Vackert jobbat Ingemar D. Kristiansen!
I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet.
Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
En film för de av oss som inte tror sig ha några fördomar:
Länk
Lärarutbildningen är besatt av nytta. Alla kunskaper ska helst omedelbart kunna användas och tanken på allmänbildning är helt omodern. Därför blir jag besynnerligt upplivad och en aning avundsjuk när jag läser om Ola Wikander i Lund som talar 12 utdöda språk. (Frågan är kanske med vem?)
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på DX-entusiasten Marve Fleksnes som har vänner över hela jordklotet – utom i Norge.
Jag har fått en del underliga telefonsamtal genom åren. Ett av de märkvärdigaste var från Finland och kom från en förlagsredaktör som höll på med en nybörjarbok i svenska för finska barn. Hon ville gärna ha med en sång som fanns i Pojkaktig sångbok 1 – det var just en sådan visa som skulle väcka barnens intresse för det svenska språket. Jag fick senare boken och där finns sången med ordlista och allt. Jag kunde inte vara stoltare!
Lyssna på vad som finska barn tror är en typisk svensk barnvisa.
Andreas Ekström formulerar det väl i Sydsvenskan (Jag citerar långt – och tror att han har överseende)
Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra.
Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:
”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)
Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.
Poängen är uppenbar – så gör man inte. Ändå fortsätter hetsen mot sociala medier och det blir allt uppenbarare att diffusa särintressena kämpar för sina privilegier: rätten att formulera frågor och tolkningsföreträdet om vad som ingår i den kulturella kanonen.
Jag försöker förstår hur skolan och lärarutbildningen ska förhålla sig till de nya medierna. Allt fler exempel dyker upp där lärarna har lyckats föra in medier och öppna upp klassrummet mot världen. Men jag ser samma motstånd i skolvärlden som i den slappa mediekritiken.
Rädslan att tappa kontrollen.
Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?
Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.
Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.
Jag har tillsammans med Rasmus och Fredrik från studentkåren skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om HSV:s rapport Man ska bli lärare
Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:
Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:
”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”
Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadieindelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.
Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!
Tysta tankar 