På Peter Alsbjers blogg fortsätter biblioteksdiskussionen och Elsebeth Tank skyller det folkliga missnöjet på Sydsvenskans skriverier:

Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning.

Alsbjer anknyter till tidigare diskussioner om folkbibliotekens kärnverksamhet och uppdrag. ”Samla, ordna och tillgängliggöra” är traditionella nyckelord men det tycks finnas krafter som vill förändra dessa.

Frågan är om det handlar att förändra och utveckla – eller hitta på något helt nytt? Enligt mig vänder ett äkta paradigmskifte upp och ner på alla invanda sanningar och Alsbjer avslutar med att avkräva Tank tre nya nyckelord.

Det kan väl inte vara de där inburna författarna som är det nya paradigmet?

Jag har svårt att se något nytt i de “visioner” som presenterats än så länge – kanske finns det ett hemligt trumfkort som förklarar mystiken? Än så länge ser det mest ut som osjälvständigt lånegods från olika håll.

– Desperat, sa Bill.
– Underligt, sa Bull.

Uppdatering:

På Sydsvenskans kultursida  ifrågasätter Trygve Bång bibliotekets roll som en del av förlagens marknadsföringskampanjer.

Länk

Bjarne Stenqvist skriver ett inlägg som pendlar mellan att vara banalt och obegripligt. Att det finns amerikansk forskning som menar att mötesplatser är viktiga… jo, det torde vara ett okontroversiellt påstående. Att möten som äger rum i “bibliotekens icke-stigmatiserande karaktär” skulle ha en särskild kvalitet – njae, det återstår nog att bevisa. Bjarne ansluter sig till dem som tror att valet står mellan människor och böcker. Vem tjänar på den här uppdelningen?

I kulturdelen går Ulf Clarén genom budgetläget för kulturförvaltningen och återigen häpnar jag över att Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken är skilda verksamheter med olika huvudmän. Hur gick det till?

I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.

Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.

Min lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.

Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.

Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?