Min nya idol Maria Montazami ska klä sig fin inför en galaföreställning, men har svårt att hitta något som känns festligt:
– Det värsta är att jag är fin i nästan allt!
Motvilligt faller jag för den här underbara jättebebisen. Vi har mycket att lära oss av Marias självförtroende.
Klicka på bilden och njut av utbudet!
Göran Skytte har hittat tevekanalen Access och klagar över de andra kanalerna.
Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom lekprogram och dokusåpor.
Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”.
Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.
Under några månader har jag inte läs Svd i pappersformat. Nu vet jag vad jag inte saknat.
Bourdieu sa det längre. Länk
Jag lyssnar på Barnministeriet Dokumentär om Mikaela som gillar att klä sig som japansk seriefigur. Radio är ett suveränt medium och jag kommer personerna nära. Mina luckor i japansk populärkultur är stora och jag blir väldigt nyfiken på den här världen. Emotrappan i Göteborg verkar vara en spännande plats.
Missa inte programmet:
Länk i nytt fönster
Allt tycks handla om att hitta sin stil – det här är jag!
Någonstans finns det en grupp även för sådana som mig. Berättelserna om utanförskap och mobbning är svåra att värja sig mot. Programmet är djupt hoppfullt!
Jag snubblar över radioprogrammet Den romantiska komedins uppgång och fall.
Andres Lokko samtalar med Anneli Dufva och jag dras in i resonemanget om den perfekta formen och förutsägbara konventioner. De som försöker testa gränserna för genren genom olika former av twistar tycks ofelbart köra i diket. Lokko lyfter fram Notting Hill som en oväntad höjdpunkt och att det i engelska varianter ofta finns väl utmejslade biroller som lyfter berättelsen. Middagen då Hugh grants syster och kompisar tävlar om vem som är mest misslyckad är svårslagen i sin banala genialitet. Det går liksom inte att undvika att älska personerna efter detta.
Lokko gör också en oväntad koppling till Plura och Mauros kök, där samma tävling återkommer. Jag ser det sista programmet och inser att detta är verkligt nyskapande teve. I brist på romantiska komedier får vi hålla tillgodo med någon form av verklighet.
Länk till Plura och Mauro — TV8play
Jag vet inte om det går att förklara för dagens ungdom vilken epokgörande upplevelse Twin Peaks var.
Plötsligt insåg vi att teve kunde vara ett konstnärligt medium och att allt var möjligt. Vi njöt av att inte förstå.
Jag läser senaste numret av Lärarnas tidning och njuter av att känna igen mig i Anne-Marie Körlings ord om hur det är att blogga.
Bristen på verkliga pedagogiska samtal förde mig ut på nätet. Mitt första trevande blogginlägg föddes ur min vilja att kommunicera mitt yrke och berätta om det som sker inifrån skolan. Mina små, små ord skrevs inte på ett vitt papper utan ut i ett diffust och obekant svart hål. Jag skrev och tryckte på publicera. Ett knapptryck ifrån och jag var bloggare. Men vem som skulle läsa hos mig, med vilka jag skulle gå i dialog och vilka kunskaper jag skulle berikas med ? Om detta visste jag ingenting.
Nu, några bloggår senare, ingår jag i pedagogiska diskussioner, är i dialog med många läsare, skrivande tänkare, praktiker och med en mångfald av perspektiv.
Jag har genom sociala verktyg blivit inkluderad i ett stort utvidgat kollegium där frågorna är många, diskussionerna stora, och där jag själv kan välja vilket fokus jag vill utveckla, läsa om och delta i.
Jag minns den första tidens misstänksamhet och trevande försök att testa gränser. Hur privat ville jag vara? Hur närgånget kunde jag kritisera den egna verksamheten?
Nu, efter snart 2000 inlägg, tänker jag att misstagen har varit förvånansvärt få. Jag tror att bloggen har gjort mig professionellare – om vi använder ordet i betydelsen “yrkesmässigt engagerad”. Den neutralt distanserade lärarrollen intresserar mig inte.
Nästa gång någon frågar om jag är “den där bloggaren?” kommer jag att ta det som en komplimang och foga denna identitet till mina övriga.
Om att synliggöra gränser
P.S. Missa inte de övriga artiklarna om IT och sociala medier i Lärarnas tidning #7 2010
I veckan har våra studenter arbetat tillsammans med Anders Thall från organisationen Tidningen i skolan. (länk).
I Freinets anda har studenterna använt världen utanför högskolan som den stora läroboken och nu finns de 100 reportagen både som väggtidning och webbtidning. (länk)
Jag borde vara glad men är faktiskt både arg och ledsen. Tidningsägarna i Skåne har beslutat att lägga ner lokalavdelningen av Tidningen i skolan. Skammens börda delas av HD, familjen Bonnier och Skånska dagbladets ägare. Bevakningen av nedläggningen är obefintlig. Det känns en aning underligt när vi predikar medias roll som demokratins väktare för studenterna.
I examensordningen för lärare finns skarpa formuleringar om betydelsen av mediekunskaper. Tidningen i skolan har varit ett stort stöd för oss och många andra lärare. Jag är orolig för att det skånska exemplet ska sprida sig till andra landsdelar.
Jag startar en protestblogg. Ni som reagerar mot nedläggningen av Skåneavdelningen av Tidningen i skolan får gärna berätta varför på bloggen Stöd tidningen i skolan!
Sprid uppropet!
Väggtidning i ljusgård på Lärarutbildningen i Malmö
Jag möter studenter som inte läser dagstidningar. Ofta tar de del av nyheter på nätet och min moraliserande hållning är en smula omodern, men när jag läser Niklas Orrenius artikel om könsbalans och kvotering på högskolan jublar jag över vad en professionell journalist lyckas åstadkomma på en arbetsdag. Bakgrund, politiskt perspektiv, analys, personliga röster, bra bilder och förklarande grafik – allt detta samverkar i papperstidningen och jag är glad att någon vill betala reporterns och fotografens lön.
Det kan finnas ett samband mellan min uppskattning och att jag nämns i artikeln. Dessutom har Niklas lyckats göra något sammanhängande av ett långt och vindlande samtal i ett svårt ämne.
Gårdagens artiklar i ämnet: Sydsvenskan, DN, Svd
"Kvinnofängelset" var en populär nattlig teveserie
Uppdatering:
Idag svarar Guillou på Håkan Arvidssons anklagelser och han gör det med förödande kraft. Svd
För när han slagit fast att det var Säpo som via mig avslöjade IB så avancerar han till att det ”möjligen” också var KGB som låg bakom avslöjandet. Och när det både har förefallit och varit möjligt kommer han till ett ”tyder på” med innebörden att jag skulle ha varit tjallare åt Säpo på mina kamrater och vänner i Palestinarörelsen. Och i nästa led spikas den funderingen fast med ytterligare en glidning: ”Han har med andra ord gjort samma jobb för Säpo som Gunnar Ekberg gjorde för IB”.
Tyder på, möjligen? Förefaller det? Med andra ord? Sådan argumentation tillhör näthatarna och borde inte släppas in i en riktig tidning.
Det blir inte mycket kvar av Arvidssons heder som historiker och Svenskans anseende som “riktig tidning” är i gungning.
Ursprungligt inlägg:
Jag ser framför mig att det här dubbelspelet av pompösa unga män som utger sig för att vara agenter av olika slag är den ultimata pojkdrömmen.
Än har ingen lyckats förklara Jan Guillous brott. Socialdemokratin har inte heller lyckats förklara varför man valde att infiltrera fackföreningar och palestinagrupper med hjälp av skattemedel. Sjukhusspionen Gunnar Ekbergs memoarer tycks vara ett fåfängt försök att rädda äran åt sig själv och partiet.
Det vore spännande se de här händelserna gestaltade i musicalform.
Nu finns Pojkaktig sångbok 3 Sonny Samuraj att ladda hem som wma-filer. Tomten kommer tidigt i år.
Ett helt absurt program som når sin komiska höjdpunkt när reklampausen börjar:
– Programmet sponsras av Dammsugarpåsar.nu!
Jag förstår inte varför det är så roligt? Det kanske har något med målgruppen för programmet.
Tysta tankar 
