“…den mest komplicerade karaktären i modern teve”

Anna Hellsten (länk) är ungefär lika fascinerad av Man men som jag. Skillnaden är att hon har tillgång till de nya avsnitten från fjärde säsongen och jag sitter i en sommarstuga med boxen.

Teasern inför säsong fyra.

Männen kämpar på och är väl som män är mest – även om reklambyråmiljön i New York förstärker en del traditionella manliga mönster. Visst är det en provkarta på intressanta karaktärer, men seriens verkliga huvudperson är Don Drapers ständigt bedragna frustrerade hemmafru.

Själv blir jag alltmer fascinerad av January Jones frustrerade figur Betty (bilden). Vid fjärde säsongens start är hon mer martyrbenägen än någonsin, och så frostig mot sina barn att man bokstavligen ryser. Hennes nya svärmor klagar: ”Those children are terrified of her. She’s a silly woman”. Dum är hon inte, men svårgripbar: närmast omöjlig att ta till sitt hjärta hur genuint synd det än är om henne. Vad gäller skaparen Matt Weiner kan jag inte bestämma mig för om han bara hatar välsituerade och lågstimulerade hemmafruar eller faktiskt skrivit den mest komplicerade karaktären i modern tv.

Vad är det som saknas i bilden?

Anna Hellsten rekommenderar en text av Heather Havrilesky inför den fjärde säsongen av Mad men. Länk

This is the genius of “Mad Men,” its dramatic reenactment of the disconnect between the dream of dashing heroes and their beautiful wives, living in style among adorable, adoring children, and the much messier reality of struggling to play a predetermined role without an organic relationship to your surroundings or to yourself. We’re drawn to “Mad Men” week after week because each and every episode asks us, What’s missing from this pretty picture?

Svaret är ingen överraskning och frågeställningen har inte åldrats märkbart sedan slutet på 50-talet.

What’s missing on both a personal and a broader scale is empathy, of course — embodied most gruesomely in the lawn mower accident last season, but also wrapped up in the sharp edicts Don and Betty issue to their children, in the distracted insults Don aims at Peggy, in the self-involved funk of Joan’s doctor fiancé, in the cruelty that springs from Pete’s existential desperation. While “Mad Men’s” detractors often decry the empty sheen of it all, claiming that it has no soul, clearly that’s the point. The American dream itself is a carefully packaged, soulless affair.

Slutorden är nattsvarta:

In show creator Matthew Weiner’s telling, the birth of the advertising age coincides directly with the birth of our discontent as a nation — and what got lost in the hustle was our souls.

Vad är det som saknas?

Vad är det som saknas?

Känslor är bra

Jag funderar vidare efter disputationen om reception av medieproduktion (länk till tidigare inlägg) och inser att det finns ett samband med Jessica Gedins spaning.

Länk till spanarna

Hennes tes är att vi är mer intresserade av vad konstverket har för effekt på oss än själva konstverket och som illustration väljer hon mannen som lägger ut filmer på sin gråtande fru efter att de sett på film tillsammans (Länk)

Jag blir hjälplöst förtjust i hustrun och tycker att det modigt och djärvt av henne att dela med sig av sin känslosamhet. Mannen är förundrat förälskad. Känslor är inte längre en skamlig privatsak. På nätet gråter vi tillsammans och en av vår tids viktigaste frågor är:
– Lyckades dom verkligen sätta ihop R2D2?

Min akademiska vecka

Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.

Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.

Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om  möjligt skapa en gemensam bild som bas för  tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.

Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.

Grattis Marie!

Forskaren som vår tids Sibylla?

Forskaren som vår tids Sibylla?

Läs mer

Sent på terminen

Det är lite ofokuserad stämning i vårt arbetsrum. Någon har klippt sig och liknar en ung France Gall och nu är dagen förstörd. Vi frossar i nostalgi och enas om att allt var bättre förr. Frisyrerna mer välklippta, mouscherna mer välplacerade – ingen överdriven scenografi eller koreografi och inga bombastiska rökeffekter som stör melodin. Framför allt kräver vi ett slut på tramset med färgteve och HD.

Är det nån som tror att vi är födda på 50-talet?

Världens 50 bästa teveserier?

Tidningen The Guardian är ett av undantagen i den ganska nedslående engelska tidningsvärlden. Listan över världens bästa teveserier sätter igång mig och jag funderar över hur en liknande sammanställning skulle se ut i Sverige.

Länk till lista

Vad saknar du?

1. The Sopranos
2. Brideshead Revisited
3. Our Friends in the North
4. Mad Men
5. A Very Peculiar Practice
6. Talking Heads
7. The Singing Detective
8. Oranges Are Not the Only Fruit
9. State of Play
10. Boys From the Blackstuff

11. The West Wing
12. Twin Peaks
13. Queer as Folk
14. The Wire
15. Six Feet Under
16. How Do You Want Me?
17. Smiley’s People
18. House of Cards
19. Prime Suspect
20. Bodies

21. Tinker, Tailor, Soldier, Spy
22. Buffy the Vampire Slayer
23. Cracker
24. Pennies From Heaven
25. Battlestar Galactica
26. Coronation Street
27. The Jewel in the Crown
28. The Monocled Mutineer
29. Clocking Off
30. Inspector Morse

31. This Life
32. Band of Brothers
33. Hill Street Blues
34. The Prisoner
35. St Elsewhere
36. The L Word
37. The Shield
38. Brookside
39. 24
40. The Twilight Zone

41. Pride and Prejudice
42. Red Riding
43. Oz
44. The Street
45. The X-Files
46. Bleak House
47. The Sweeney
48. EastEnders
49. Shameless
50. Grange Hill

En oemotståndlig utställning

Jag är i staden och det känns ovant. Konsthallen är en lagom utflykt och just nu visas en spännande utställning i den alltid vackra lokalen.

Från hemsidan

PASCALE MARTHINE TAYOU
22 maj – 22 augusti 2010

Pascale Marthine Tayou (*1967, Kamerun) arbetar med skulpturer och storskaliga installationer både i det offentliga rummet och på konstinstitutioner. Hans verk är gjorda av återvunnet material, såsom trä, plast, metall, pappersbitar och glas. Tayou använder även målningar och filmer för att skapa sina komplexa installationer.

Det låter inte så upphetsande men för barnen och oss andra är det en utställning som väcker leklust och en starkt vilja att pilla. Personalen kämpar förgäves och jag tror konstnären skulle nicka uppmuntrande mot oss som smygkänner på stammar och krittavlor.

Det afrikanska blandas med moderna uttryck. Jag vill gå dit igen med barn och studenter.

Så här tänker jag mig konsten på Moderna museet på sextitalet.

De vita hoppen?

Efter en utdragen spotifyafton där vi ägnat obegripligt mycket tid åt tre brittiska sångerskor (Cilla Black, Alma Cogan och Dusty Springfield) är den allmänna åsikten att det är tre djupt underskattade kvinnor.

Cilla Black – Without You

Jag är inte säker på att denna ståndpunkt kommer hålla för en närmare granskning. Samtidigt sjöng Aretha, Gladys, Dionne och Shirley i USA. Det är nog dumt att jämföra – alltid.

I mitt oändliga hav av fortbildningsmöjligheter…

…smet jag idag in på konferensen om Professionell lärarkompetens via spel och simulering. (Länk)

Du kan ta del av föreläsningarna från hemsidan och Bambuser verkar fungera bra. Uno Fors från Karolinska institutet berättade om hur de jobbade med interaktivitet och filmer i behandling av svåra psykiatriska brottslingar och det lät spännande. Men dyrt att använda professionella skådespelare i filmerna var det.

Länk till film – Bambuser

Andra förlitade sig mer på datorns självmotiverande kraft och tycktes tro att barnen blir stimulerade av att få spela spel i största allmänhet – även om övningarna var av traditionellt slag. Jag tror att den tiden är förbi.

Whyville.net är nog fortfarande är ett vinnande koncept av att vara mötesplats, spel, uppslagsverk och träningsanläggning. Den borde studenterna få prova på…

Varför är jag så misstänksam mot staten?

Hos IKT-pedagogen hittar jag ytterligare en pärla!

Som statligt anställd kanske det är motsägelsefullt att försöka markera en sorts avstånd till handen som föder mig – men jag vill verkligen inte vara en del av den här moraliserande kontrollkulturen. Det är nog en väldigt svensk idé att definiera staten som “god” och jag är bekymrad över de förhoppningar som knyts till att staten ska ge status och kvalitet åt skolan och förskolan genom lagar och inspektioner.

För några år sedan spelade jag in en rockvideo tillsammans med funktionshindrade barn. Vi utgick från Grease och sedan dess älskar jag filmen – nästan lika mycket som de här barnen gjorde.

Inte heller kommunens fritidspolitik är fläckfri!
Länk till nyhetsinslag 1978

Idag har Malmö en Europas bästa skateparker. Länk

Nina Simone – The Times They Are A-Changin’

Billy Joel – The Times They Are A-Changin’ – i Ryssland?