En sentimental dåres bekännelser

Jag var på 30-årsjubileum på min gamla förskola. Jag arbetade där i mer än 25 år. Vi bläddrade bland bilder och det var en hel del projekt som jag hade glömt. Vi trodde nog att vår förskola var en sorts fristad och att det var upp till oss att fylla den med innehåll. EU hade inte förstört barnens lekmiljö med säkerhetshysteri. Vi trodde mer på äventyr som pedagogisk kraft.

of1.jpg

Jag minns träbåten som vi fick från Hamnförvaltningen och hur vi byggde om den till sjörövarskepp.

Jag minns plåttunneln som vi grävde ner och använde som turtleskloak. Godispizzan var stor och färgglad.

Jag minns att vi byggde vulkaner i sandlådan av samma rör och eldade till vulkangudens ära när skymningen föll. Det kan ha varit del av något mytologiskt tema, men antagligen ville vi  bara elda.

Jag minns linbanan från trädtoppen över kullen till lekställningen och den hopplösa vajern som slaknade varje dag.

Jag minns hönshuset och de elaka tupparna.

Jag minns trädkojan utomhus och elefantkojan inomhus.

 of7.jpg

Jag minns borgen av lastpallar och pyramiden av balkar. Vi borde ha använt vattenbaserad färg när barnen fick måla.

Jag minns traktordäcket som knäckte fjädringen på min SAAB när jag körde hem det.

Jag minns badkaret som vi hittade i en container.

Jag minns pojken med barnepilepsi som klättrade upp i det högsta trädet och skrämde slag på personalen (Det gick bra)

Jag minns vattenrutchkanan och knepet att dra in byxorna i gumpen för att få bättre glid.

of4.jpg

Jag minns lådbilarna och stridsvagnen som vi gjorde av en barnvagn.

Jag minns jättekrokodilen som vi gjorde av papiermaché.

Jag minns den nyskjutna fasanen som vi fick av min fader jägaren och hur vi plockade, rensade och grillade den som höjdpunkt på ett stenålderstema. Tyvärr minns jag även molnet av flugor som svärmade ut ur skåpet där vi hade lagt fjädrarna. Det hade vi inte räknat med.

Jag minns mörtfällan som vi byggde av hönsnät och testade i Beijers park.

Jag minns boxbollarna, boxhandskarna och brottningsmatcherna.

Jag minns snickarrummet och att vi försökte tro på barnens förmåga att hantera verktyg på ett ansvarsfull sätt – jag minns inga olyckor.

Jag minns fingerfärgsorgier i vattenleksrummet – innan pedofilskräck och kroppsfientlighet gjorde sådana aktiviteter omöjliga.

Jag minns fotbollsturneringar och att Salif Jönsson (numera i Bunkeflo IF) i stort sett ensam besegrade de andra förskolorna.

of5.jpg

Jag minns sommarfesten då vi la kolsyreis i vattnet och lät barnen bada i det bubblande och rykande vattnet.

Jag minns fisketurer till Segeå – innan golfklubben la beslag på området.

Jag minns utflykter till dammen i Östra sjukhusparken – innan Kriminalvården byggde ett staket för att skydda internernerna från oväntat besök

Jag minns utflykter till Arons skrot och vår stolthet över lekbilen som hade riktig ratt och hastighetsmätare.

of3.jpg

Jag minns att Brita Edsnäs från Socialförvaltningen ibland deltog i festligheter. Det var det närmaste vi kom centralstyrning på den tiden. Den politiska överbyggnaden var minimal.

Jag har vaga minnen av lekhallen som byggde på tankarna från Barnstugeutredningen 1974 om barns behov av motoriska aktiviteter. Vi lärde oss aldrig kontrollera den väldiga ytan och idag är allt uppdelat i läshörnor och träningsstationer.

Jag minns Christians underbara mat, att spiskummin är en viktig krydda och att barn som får smaka på annorlunda mat blir öppna personer

Jag minns flerptävlingar mellan stadsdelens förskolor. En klump med snöre och svans som snurrades i gympinginspirerad koreografi.

Jag minns Dagisiader som var tävlingar mellan stadsdelens förskolor. Konkurrens ingick inte i tidens anda och många hade svårt att bestämma sig för om det var på riktigt. Oavgjort var alltid idealresultatet

Jag minns övernattningar med sexårsgrupper i tält och kaskadkräkningar i sovsäckar.

Jag minns känslan av att komma till jobbet och att tillsammans med barn och arbetskamrater fundera över vad vi ville göra av dagen – utan att snegla på läroplan, arbetsplan, IUP och dokumentationstvång.

Jag minns att vi män tog ganska stort utrymme och att vi ofta diskuterade skillnader mellan manligt och kvinnligt i tolkningen av yrkesrollen. Jag har starka upplevelser av ömsesidig respekt mellan könen och att den gemensamma visionen var viktig.

of2.jpg

Jag minns att ett arbetsmiljöprojekt presenterades i Sydsvenskan under rubriken “Männen i barnomsorgen fuskar och smiter”. Jag har förlåtit upphovskvinnan – men jag glömmer inte den politiserade bakslugheten i påhoppet. Är männen i dagens förskola lika utsatta – förstår de att de måste hitta stöd i varandra?

Nu är det fem år sedan jag lämnade kommunen för att arbeta i statlig tjänst på Lärarutbildningen. Det mesta har förändrats. Har jag förändrats?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

goya_little_giants.jpg

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara.  I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2)  Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil  ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt  samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola.  Risken är  stor  att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat –  en pedagogisk utmaning”  som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

Skandaler och skvaller…

… vore det frestande att skriva om! Tänk att i en anonym blogg få frossa i rykten från en icke namngiven högskolas höstfest.

courbet_bathers.jpg

Tyvärr har jag vissa principer. Hänsynslös vill jag bara vara mot mig själv. Arbetskamrater bör behandlas med respekt (och förresten hände det inget upprörande).

Korven – god
Enhetsövergripande samtal – livliga
Festplatsen – blåsig
Tipsrundan – lagom lätt
Dansen – nej tyvärr

Det största problemet är den låga uthålligheten hos deltagarna. Vi började tidigt, men i min värld är det nästan skandal att efterfesten inträder kl. 19.00 och efterefterfesten kl. 21.00.

När jag i gott skick kommer hem innan tio vet jag att Lärarutbildningens rykte som präktighetens tempel lever vidare. Om vanliga lärare ser sig som moraliska föredöme och därför intar en viss försiktighet i festandet – då kanske det mönstret finns upphöjt till två hos lärarutbildare?

Målfrossa – det totala övermodets triumf

Svensk skola älskar mål. Från läroplanernas poetiska och personlighetsutvecklande till kursplanernas detaljerade och mångtydiga. Från de kommunala skolplanernas opportunistiska kataloger över prioriterade åtgärder till de individuella utvecklingsplanernas disciplinerande förhoppningar. Från Bolognaprocessens sofistikerade uppdelning i reflektion, värdering och handling till de privata och mystiska drivkrafternas undervegetation.

frestandemal.jpgÖver hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.

Våra studenter ska examineras mot hundratals mål och vi lärare kommer att skriva betyg som garanterar att de verkligen behärskar den beskrivna färdigheten.

Vi lever i en olycklig men förförisk förvissning att allt egentligt lärande är grundat i en medveten avsikt. Pedagogik är då ett sätt att beskriva detta förhållande i termer av stimuli och respons. Bra handlingar är de som innebär en förändring av tänkandet – en utökning av kunskapen om världen. Dåliga handlingar skulle då vara sådana som inte förändrar mig.

Jag är måltrött och misstänksam mot det som nu kallas lärandemål i kursplanerna. Det är oroväckande att jag tvivlar på vårt sätt att styra utbildning – innan terminen har börjat – men jag känner en smygande hinduistisk övertygelse om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Det är strävan och illusioner som skapar olycka i världen.

Men nu tar vi nya tag! Eftertänksamhet är en lyx som den sysslolöse kan kokettera med.

I gränssnittet mellan forskning och journalistik

Forskare beskriver verkligheten med hög precision – men de är inte särskilt skickliga på att föra ut dessa bilder av hur det ser ut. Resultaten stannar ofta i avhandlingsform och livet går vidare.

I dagens Sydsvenska lyfter Fredrik Pålsson upp samma tema som behandlades under konferensen som Mångkontextuell barndomsgruppen anordnade. Anledningen är en antologi om modern barndom av Gunilla Halldén. (Länk till tidigare blogg) Och som genom ett trollslag finns plötsligt frågan om barndomens pedagogisering på allas läppar. Jag drömmer om att den kraften ska finnas i de vetenskapliga texterna oftare.

elephant-01.jpgJag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.

Min favorithistoria är fortfarande den om lille Sven som är på Zoo med sin klass och står blundande framför elefanterna. När fröken frågar varför säger han:

– Jag vet hur det blir när vi kommer till skolan – vi blir tvungna att rita det vi har sett!

På ett djupare plan måste vi börja fundera över var alla dessa planer för hur barn lär sig och utvecklas kommer ifrån. Den nervösa kunskapssynen som regeringen ger uttryck för kommer att få konsekvenser långt ner i åldrarna.

Lotsning och ledtrådssökning i Bologna

bologna.jpg

Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.

Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.

Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.

För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?

På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)

wan.jpgSå nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.

Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.

P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Skolutveckling – You can´t touch this!

hammer.jpg

Lärarutbildningen har en lång tradition av att representera makten och det rätta tänkandet. Första gången jag kom ut som mentor på VFT-besök (det som tidigare hette metodiklärare på praktikbesök) neg de äldre lärarinnorna när jag presenterade mig. Sedan kunde det bli lite underlig stämning när de förstod att jag hade mina rötter i förskolan – men det fanns ett drag av mystik och makt i att representera staten.

Många hoppades på något som kallades skolutveckling och diskussionen fördes gärna i neutrala termer som:

  • Höja kvalitén
  • Öka måluppfyllelsen
  • Värdegrundsarbete
  • Demokratimål
  • Mera kunskaper

fisk.jpgMer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.

Vi lärarutbildare kunde gå ut på skolor och förfasa oss över pedagoger som arbetade traditionellt, behaviouristiskt, förmedlingspedagogiskt och ämnesuppdelat. De hade inte sett ljuset – men våra fortbildningar skulle säkert skingra dimmorna. Mentorsbesöken var inte bara ett tillfälle att diskutera studenters utveckling. De kunde också uppfattas som en dold inspektion och ett försäljningstillfälle av normativ fortbildning.

Nu ritas kartan om snabbt. Lärarutbildningen är den ultimata syndabocken för skolans alla problem och lösningen är TYDLIGHET. Den mångtydiga reflektionen riskerar att förskjuta fokuset från de mätbara resultaten. Drömmen om att få representera någon form av evig sanning har kraschat mot folkpartiets aggressiva utbildningspolitik. Det är nog nödvändigt – men finns det några nyanser?

Går det att hitta någon form av samsyn i frågan om vad skolutveckling egentligen är? Underligt nog tycks mötet mellan Lärarutbildning, lokala politiker, fackliga organisationer, kommuntjänstemän, rektorer och lärare präglas av tillförsikt och ömsesidigt förtroende.

Idag minskar respekten för lärarutbildningen som visdomstempel och skolutvecklingen präglas av försök att skapa egna lösningar med högskolan som samtalspartner. Tankesmedjor är ett exempel. Lärarna vet all verklig förändring måste komma underifrån. Decentraliseringen, som ibland fastnade på kommunhusnivå, är möjlig – om vi verkligen tror på lärarkårens professionalitet.

Alternativet är centralism, detaljstyrning, ämnesrigiditet, åldersuppdelningar, mätkultur och en avprofessionalisering av lärarkåren.

Höstens fortbildningssatsningsatsning Lärarlyftet fokuserar på lärarens individuella färdigheter: Ämnesteori, ämnesdidaktik och formell behörighet. Jag är orolig för att den mest centrala lärarkompetensen i framtidens skola kommer att vara lydnad och osjälvständighet. Ur mitt skolutvecklingsperspektiv är detta en katastrof. Barnen kommer att möta rädda och detaljstyrda lärare – jagade av centrala prov och betygskriterier.

Bilden av en skolutveckling där barn, föräldrar och lärare formar sin skola förlöjligas som flum.

Jag säger som MC Hammer:
You can´t touch this!

Under tiden fortsätter rektorerna att kämpa mot nedskärningar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Den modiga lärarutbildningsutredaren?

fr.jpg

Regeringen (läs folkpartiet) har utsett Sigbrit Franke till ensamutredare av lärarutbildningens framtid. (Wikipedias okritiska presentation skulle man kunna diskutera) Det är antagligen ett både lätt och svårt uppdrag.

Lätt i betydelsen att direktiven är så detaljerade att varje form av självständigt tänkande är uteslutet.

Svårt i den mening att utredaren ska ge vetenskaplig legitimitet åt ganska extrema påfund som saknar förankring i stora delar av det pedagogiska vetenskapsamhället. Se länk om utredarens mod.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte stöta sig med makten i onödan. Kritiken mot lärarutbildningen har tidigare varit ytterst ytlig och svagt underbyggd. Det har byggt på traditionella kriterier och inte förstått problemet med professionsutbildning i stor skala inom akademins ramar.

Den breddade rekryteringen med nya och stora studentgrupper skapar en situation som utmanar de traditionella hierarkierna. Risken finns att vi på lösa grunder sorterar bort invandrare, män och arbetarbarn från högskolan – just de grupper som kanske skulle kunna förnya svensk skola.

Lösningen är knappast mer engelsk litteratur eller högre professorstäthet. HSV har plockat billiga poäng på svaga underlag och belöningen är ett mandat att föra ut Fp:s politik. För oss som ska administrera detta är risken för ryckighet överhängande.

Idag har jag diskuterat helhetssynens betydelse med nyantagna studenter på Öppet hus på Lärarutbildningen i Malmö. Många vill gärna ha en examen med dubbel åldersinriktning mot förskola och grundskolans tidigare år. De argumenterar klokt och menar att det finns generaliserbara kunskaper och färdigheter.

barn.jpgI regeringens värld är allt ämnes- och åldersspecifikt. 15 år av integrationssträvande mellan olika verksamheter är hotat. Den respekt som idag växer mellan olika lärargrupper väljer regeringen att sätta på spel.

Skolan är viktig – där satsas pengar på lärarfortbildning. Stora barn = hög status i form av pedagogik och ämneskunskaper.

Förskolan förs i värsta fall över till familjepolitiken. Läroplaner var en parantes i historien. Små barn = Låg status i form av förkortade utbildningar.

Himlen gråter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Öppet hus – att sälja en framtid?

stu5.jpg

Idag har Lärarutbildningen på Malmö högskola öppet hus. Vi som ordnar aktiviteten har vissa förhoppningar om att kunna tränga igenom malmöfestivalens brus och locka till oss blivande studenter. Vi har även vaga tankar om vad det är för personer som kommer och vad det är för frågor de ställer.

Idealbesökaren är en person som vi lyckas motivera att under 3,5 år investera tid, arbete och pengar för att bli en del av svenskt utbildningsväsen. Hur ser denne person ut? Hur går det till när människor väljer framtid?

Vi vet bara att en högskola måste synas för att finnas till på dagens utbildningsmarknad. Konkurrensen från högkonjunkturen gör att dagens studenter väger ansträngning mot vinster. Det verkar rimligt.

När vi diskuterar upplägg försöker vi definiera målgrupp och strategi.

Vi bör informera om verkliga förhållanden. Är du behörig? Kommer det att finnas jobb? Vad tjänar en lärare?

Vi bör försöka beskriva utbildningen i positiva ord. Här är vackert, trevligt, lugnt, intressant, utmanande – och du kommer att ha 3,5 roliga och utvecklande år med massor av nya vänner. Frågan om den utbildningens detaljerade utformning – hmmm – nja, kursplaner kanske inte är så lockande vid ett sådant här tillfälle. Samtidigt tycks dagens ungdomar vara kräsna konsumenter som fattar beslut efter moget övervägande. Det lönar sig nog inte att ljuga.

En arbetskamrat gissade att det även kommer att dyka upp studenter som redan är antagna, men nyfikna på vad det är de har sökt till. Strategin är då att inte skrämmas. Det kommer att gå bra – här finns mat, toaletter och vänliga lärare.

På ett djupare plan måste vi ställa oss frågan varför någon skulle vilja bli lärare i världens mest utskällda skola. Vi har en utbildningsminister som inte missar något tillfälle att håna skolan och en opposition som försöker distansera sig från tidigare beslut. Det känns avlägset att försöka vifta med Olof Palmes ord “Skolan är en spjutspets mot framtiden”. Jag är inte säker på att ett sådant slagord har en rekryterande effekt. Men det är inte ett vanligt jobb – de moraliska kraven är stora.

stu3.jpgForskare pekar på att dagens studenter inte enbart ser på utbildning som ett nödvändigt ont inför framtida belöningar. Studietiden bör också i någon mening vara lustfylld.
– Annars pallar man inte!
Frågan är hur vi lovar detta utan att devalvera utbildningens status? Hur kul får det vara?

Mitt svar är: Hur kul som helst!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Trädkrameri – festivalyra

Det är omöjligt att inte tycka om Malmöfestivalen. För 25 år sedan åkte den ökände betongsossen Nils Yngvesson till Kiel och förfördes av en nordtysk hamnfest. Han bestämde att Malmöborna behövde muntras upp (ja, det var valår) och drog igång festivalen under våldsamt motstånd från borgarna. Jag minns att min far blev tråkad av sina arbetskamrater för att han hade varit på sossejippot. Nu är det en institution som varje år utvecklas till något ännu mer unikt och spännande. Drakbåtarna har tagit sitt sista paddeltag. Försäljarna dominerar inte längre. Malmöborna (med viss hjälp från kranskommunerna) har tagit tillbaka sin stad.

trad2.jpg

Jag tog en promenad genom parken och fastnade framför ett påklätt träd. Malmö stad har gett ut ett praktverk om träd i Malmö som jag fick i födelsedagspresent av vänner som känner till min passion för träd. Av någon anledning tycker jag att det är viktigt att kunna skilja mellan cykomorlön, naverlönn och skogslönn. Fråga mig inte varför.

Tingsek spelade på Mölleplatsen. Jag har missat honom (och hans fantastiska band) tidigare och blev djupt imponerad. En blandning av Prince, Stevie Wonder och … hmmmm … Måns Zelmerlöw!

cl2.jpg

Från Mölleplatsen är det ett stenkast till Linnéplatsen och dansbandsscenen. Där uppträdde (????) ett gäng countrylinedansare. Jag älskar att dansa, men måste nog arbeta mig igenom en hel del av min elitism innan jag ger mig in i det gänget. Min kärlek till folket har sina gränser.
lampa.jpg

På Lördagsplanen är det medelklasstryggare. Här värmer vi oss runt kulturens lampa. Smyger in i filmtältet eller vilar i en av de dekorerade sängar som Drömmarnas hus har ställt ut under träden.

Efter två timmar är jag nöjd och går hem. Det är en av höjdpunkterna.

Andra bloggar om: , , , , , , ,