Dubbel behörighet – en viktig fråga!

ork3.jpgIdag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.

Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.

1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.

2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.

3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.

4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.

Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.

Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…

byskola.jpg

Hallå världen! Hallå Zenit!

Jag är barnsligt glad över att få vara med om att organisera en utbildning där blivande lärarna får möta Sidas verksamhet Zenit som finns i Malmö på Kommendanthuset och i Stockholm på Kulturhuset

vinoud.jpg

För alla som är allergiska mot moraliserande propaganda om eländet i världen är det en befrielse att få informationen i en form som är lockande, lekfull och utmanande. Fantastiska guider arbetar under mottot:
– Engagera, inspirera, nyansera!

Spelet (som finns i digital version också) är en stark ingång till moraliska diskussioner och upplevelsen av att mina beslut får konsekvenser tror jag fastnar hos studenterna. Plötsligt är det lättare att se värdet i värdegrunden. Min cyniska sida har semester!

Konst – som jag vill ha den

Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.

b1.jpg

Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.

Mosippan, Barnkonventionen och NIMBY

Som lärarutbildare är jag en del av statens propagandaapparaten. Min uppgift är att förmedla en tro på konventionernas betydelse. Därför lägger vi stor vikt vid att studenterna känner till vilka överenskommelser som styr skola och social verksamhet i Sverige och världen.

Det blir plågsamt när verkligheten avviker från bilden av det goda samhället. Sällan har ett socialt misslyckande gestaltats så tydligt som i veckans Uppdrag granskning. (alternativ länk) Jag har nog aldrig sett så skamsna politiker och tjänstemän.

cry.jpgUtanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.

Jag är glad över att ha varit där och spelat några gånger på Rädda barnens kvällsaktiviteter. Jag är inte så stolt över hur samhället väljer att blunda för hur barnen har det där. Jag är riktigt förbannad på regeringstalesmannen som lägger skulden på kommunerna när det är lagändringarna som har gjort situationen omöjlig på lokal nivå.

mo.jpg

Den svåraste frågan är kanske om jag skulle vilja ha de här människorna som grannar. Om jag inte oreserverat kan svara ja kanske det vore ärligare att tiga. NIMBY-folket är en starkt och skamlig rörelse. (Not-In-My-Back-Yard)

Vem är du egentligen?

Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.

Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?

Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!

Sydsvenskan har gjort en uppföljning!  Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.

Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.

batcycle.jpg

Rektors ansvar – finns det några gränser?

Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.

Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:

Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.

Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:

Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?

headmaster.jpgJag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:

– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.

Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)

Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.

Freud kom tillbaka – allt är förlåtet!

freud.gif

Jag föreläste om utvecklingspsykologi för våra nya lärarstudenter i veckan. De är inte särskilt imponerade av freudianska nyckelbegrepp som oidipuskomplex eller penisavund. Hela psykoanalysens begreppsapparat framstår som otidsenlig och underlig. Varför allt detta intresse för sex? Och varför blanda in de små barnen i detta?

Jag är ganska svag för Freuds djärva tankar och tycker att de är inspirerande symboliska beskrivningar av spelet i den borgerliga familjen. Därför blir jag glad att rakbladsindustrin tar sitt ansvar och presenterar det oidipala dramat i en djärv form!

Länk till film

barnledig_pappa.jpgKanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.

Om mannen verkligen vill ta upp kampen om att finnas med i barnens liv – då kanske vägen går genom rakning och mjuk hy. Så mjuk att inte ens en baby kan motstå den…

HoaHoa – var är du?

Elevdemokrati i Kina!

En underbart galen film om valet av ordningsman i en kinesisk tredjeklass finns på Svt:s hemsida:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=930092

Jag älskar dessa allvarliga barn som ger allt för att bli valda, de ambitiösa föräldrarna som satsar stor möda på att hjälpa sina bortskämda slynglar. men framför allt älskar jag alla dessa tårar som de besvikna barnen uttrycker sin besvikelse med.

china.jpg

Kontrasten är ganska stor till Malmö högskola där studentkåren inte har lyckats hitta någon representant bland de c:a 7000 studenterna vid lärarutbildningen. Här har vi ett demokratiproblem av andra dimensioner.

Jag skulle hellre se gråtande och besvikna studenter än detta kompakta ointresse.

Media – good, bad and ugly…

Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.

Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?

Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.

På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.

Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.

I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.

Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.

Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!

Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.

Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?

Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.

Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.

Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö

Jag tror:

  • att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
  • att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
  • att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
  • att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
  • att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
  • att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
  • att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
  • att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
  • att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden

Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.

När segrarna skriver historia

clown.JPG

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

clown3.JPG