Den lilla nervösa staden Malmö…

Posted on November 25, 2007 by Editor

…vill gärna synas i medierna. Ibland lyckas vi lura hit någon journalist som skriver uppskattande om lilla torg, turning torso, högskola och öresundsbro. Då blir kommunens informatörer glada och den lokala pressen solar sig i glansen från den internationella uppmärksamheten.

Jag älskar min stad distanslöst men blir lite generad över att vi tror att tidningsartiklar är ett mått på framgång. Vad är vi beredda att offra i vår iver att behaga världen? Svenska journalister förfasar sig över hur kinesiska makthavare hänsynslöst bygger om Peking för att skapa bilden av ett modernt och demokratiskt samhälle. Samtidigt bygger vi i Malmö upp lustiga kulisser och trumpetar i triumf när någon har gått på de enklaste marknadsföringsknepen.

Jag rodnar i smyg över den kollektiva fåfängan.

Ständigt denna uppfostran

Posted on November 24, 2007 by Editor

Lasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.

Att vara mentor – lid i natt

Posted on November 22, 2007 by Editor

Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
Går det att formulera generella kriterier?
Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…

Självständigt kompensatoriskt arbete?

Posted on November 18, 2007 by Editor

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att acceptera begreppet självständigt arbete som är en viktig del av Bolognaprocessen i Malmö Högskolas förändringsarbete. Den avgörande invändningen är att jag inte tror på den här sortens generella kompensatoriska åtgärder – om de inte bygger på en ordentlig problembeskrivning.

1) Ordet “självständig” bygger på att utbildningens övriga delar är osjälvständiga. En sådan beskrivning är från min utgångspunkt falsk och farlig. Dessutom riskerar den att bli självbekräftande.

2) En tolkning är att dessa poäng är tänkta som en brygga mellan den högskoleförlagda och den verksamhetsförlagda tiden. En kompensatorisk åtgärd som bygger på antagandet av att detta är ett verkligt problem som inte går att lösa inom huvudämnets ramar. Jag delar inte heller denna beskrivning och är rädd för att åtgärden blockerar det existerande utvecklingsarbetet som pågår i just denna fråga.

3) En möjlig tolkning är att se det självständiga arbetet som en förberedelse inför examensarbetet där de självständiga studenterna ska visa sin självständighet på det vetenskapliga området. Jag delar inte heller denna syn på att utbildningstiden kan delas upp i en reproduktiv hantverksmässig del och en fri reflekterande vetenskaplig del.

Kompensatoriska strategier utgår alltid ifrån ett bristperspektiv och lösningarna proklameras genom implementering uppifrån. Risken är stor att vi hamnar i ett strategiskt läge där det gäller att genom inkapsling skydda väsentliga delar av utbildningen från åverkan och klåfingrighet.

kamikazeblogginlägg

Posted on November 10, 2007 by Editor

Jag har vissa principer som t.ex.

1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna

2) Inte skriva om böcker jag inte läst

Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”

Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen

– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.

– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.

– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.

Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.

Kanske…

Bara en dåre rusar…

Posted on November 7, 2007 by Editor

… där änglar tvekar.

Jag leder ett tvärvetenskapligt kvällsseminarium för studenter i termin tre på lärarutbildningen. Tanken är att de vid tre tillfällen möts över ämnes- och stadiegränser kring något ämne med skolanknytning. Min serie heter Man i kvinnovärld – anpassning eller förnyelse.

Nästan all undervisning har en mer eller mindre öppen normativ underton. Vad har kursen för mål och syfte? Vilka arbetssätt används? Hur ska resultaten bedömas?

Sådana frågor passar bra i en tvärsäker värld där alla är överens om vad som är meningen med skolan och livet. Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken för att ha oklara utgångspunkter för sina metoder och nu stod jag inför en grupp studenter och tvingades deklararera en hållning som riskerades att uppfattas som högskolans officiella hållning.

– Bör förskolan motverka traditionella könsroller?
– Vad är skillnaden mellan genus och kön egentligen?
– Finns det något alternativ till teorin om roller? Vadå queer – kan man inte bara vara sig själv?

Jag inser att kursledarens ord är tunga och mina ambitioner med att skapa ett fritt samtalsklimat och ett bedömningsfritt rum inte är oproblematiska. Under ytan vibrerar fördomarna och det finns ett uppdämt behov av att få tala om hur män/kvinnor egentligen är. Stopp – så fritt samtal vill jag inte ha!

Den mest spännande frågan tror jag är huruvida talet om manligt kvinligt i sig själv innebär en cementering av föreställningarna (den dominerande teoribildningen i svensk genuspolitik) eller om artikulationen av våra fördomar (eller erfarenheter) gör det möjligt att se dem utifrån och – hej och hå – dekonstruera dem!

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det inte för att betona skillnaderna mellan kön. Avsikten var att lyfta fram ett perspektiv som var marginaliserat i skolans och förskolans värld.

Det finns uppenbara likheter med diskussionen om “invandrare”. Bara genom att sammanföra vitt skilda grupper till detta vaga begrepp bekräftas bilden av annorlundahet och utanförskap. På samma sätt riskerar talet om “pojkarna” att bli ett fördomsfullt bekräftande av bilden av vilda och våldsamma varelser bortom samhällets kontroll.

En annan fara är att pojkarna placeras i en ofrivillig offerposition och att fokus hamnar på frågan om vem det egentligen är mest synd om. Feminismen har länge haft tolkningsföreträde när det gäller frågan om makt och underordning. Vad händer om pojkarna och männen på förskolorna beskrivs som en förtryckt grupp? Går det att förena med bilden av det globala manssamhället?

Det blir lätt väldigt privat och hotfullt ovetenskapligt. Våra erfarenheter berusar oss till tvärsäkerhetens rand. Plötsligt vet vi och känner saker som ligger bortom den språkliga sfären. Jag försöker rädda ansiktet genom att styra samtalet mot de undersökningar som faktiskt är gjorda. Mats Börjessons har skrivit om Kön och skolframgång. Det är en utmärkt sammanfattning av området.

Men jag vill tillbaka till den personliga nivån. Det är där det händer. Det är där vi utvecklas – även på en högskola. Kanske romantiserar jag samtalets kraft, men då är jag i alla fall i gott sällskap. Hej på dej, Sokrates!

P.S. Det är egentligen mot mina principer att förklara bilder. En tänkbar tanke är att vi egentligen är vackra knölar, både män och kvinnor…

Med hjälten på axeln?

Posted on November 6, 2007 by Editor

Reklam upphör inte att förvåna mig. I Paris finns jättetavlor med en undersköna kvinna som har att tatuerat in sin favoritfrisör på axeln. Hur fick hon den idén? Vad sa hennes föräldrar? Finns det inte etiska regler bland tatuerare som hindrar dem att utföra förnedrande uppdrag?

Vilka tatueringar passar sig i lärarkåren? Är det lönt att rista in läroplan och värdegrund innan regeringen vänder upp och ner på allt? Vem blir först med att tatuera in Jan Björklund på axeln? Kanske kan Lärarnas riksförbund förhandla fram ett bra pris på kollektiv medlemstatuering?

Ämnesromantiker och åldersindelningsneurotiker möts i en osnygg förening.

Lärarna – om utövarna av en svår konst

Posted on November 6, 2007 by Editor

Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Vår kloke utbildningschef Göran Levin…

Posted on October 30, 2007 by Editor

…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.

– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.

Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att bevara de breda utbildningarna ämnesmässigt och åldersmässigt. Nostalgiska lösningar skrämmer mig. Cyniska politiker gör mig skräckslagen.

Självständiga utredare gör mig glad – upp till bevis Sigbrit Franke!

Hotet mot Malmö…

Posted on October 27, 2007 by Editor

…kan se ut på olka sätt. Ofta beskrivs massinvandringen från olika delar av världen som ett stort bekymmer och främlingsfientligheten lurar runt hörnet. Med statistik går det att beskriva dessa grupper och någonstans bakom siffrorna kan vi kanske bekräfta vissa fördomar.

Nu tar sydsvenskans lysande krönikör Claes Fürstenberg ett nytt grepp på problemet och avslöjar var det verkliga hotet kommer ifrån (Småland) – eller om det är tvärtom. Betänk också att det i varje hot också bor möjligheter. Tror jag.

Läs!

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Malmö