När jag började på lärarutbildningen för fem år sedan hade jag ingen aning om hur betydelsefulla de fyra personerna på bilden var. Göran Levin, Ingrid Rosenquist, Olle Holmberg och Bo Månsson ledde arbetet när den nya lärarutbildning sjösattes 2001. Idag har alla gått i pension och nya krafter ska ta över. Det känns konstigt och lite otryggt.
Länk till filmen Ingrid Rosenquists avtackning. Lite internt för oss på Lärarutbildningen – men så är det i bloggvärlden ibland.
På min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.
Angerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.
Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.
Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…
Politik är svårt. I Malmö samlar sig höger- och vänsterkrafter i en gemensam attack mot att barn från Limhamn och Fosie ska åka till Saudiarabien på någon form av kulturellt utbyte. Lärarutbildningen är inblandad på ett hörn och plötsligt är frågan starkt laddad.
Politikerna förfasar sig och tvår sina händer. Lars Åberg jämför med den ädla kampen mot apartheid. Dessutom har den okända sponsorn av flygresan inte velat träda fram och det ses som mycket misstänkt. Efter att ha läst politikernas uttalanden tror jag att det är klokt att ligga lågt. Risken för att bli indraget i ett elakt spel verkar vara stor – även om avsikten från början var oskyldig.
Jag har stor respekt för alla som tar ställning – NÄR DET KOSTAR NÅGOT FÖR DEM SJÄLV!
Alla som väljer bort fonder med företag som handlar med Saudiarabien eller arbetar för en svenska handelsbojkott äger rätt att ta till vilka brösttoner som helst. Men här använder oppositionspolitikerna barnen för att ge majoriteten ett tjuvnyp.
Det kanske var rätt att bojkotta Sydafrika – men det är också möjligt att isoleringen faktiskt förlängde diktaturens tid vid makten. När det gäller Saudiarabien tror jag att ett utbyte på sikt kommer att underminera kvinnoförtrycket.
ÅK!
Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.
Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.
Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.
Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.
Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.
Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?
Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.
Jag letar efter ett avspänt läge. Colbie Caillat – Bubbly trycker på de knapparna. Jag tror att livet är så vackert som hon sjunger. Rösten lyckas vara nervig och lugn samtidig.
Till sist är ändå engelska språket fantastiskt sångbart. Lyssna på slutet och hur mjukt orden “Were ever you go” faller.
Och så blev det sommar i mig igen. Dubbelklicka!
I kväll ser jag på serien från Johannesskolan och funderar över hur olika det kan vara. Behöver vi bilderna på dessa superlärare som kommer in och räddar barnen?
Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?
Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.
Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.
Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.
Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1
I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.
Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.
Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.
Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:
Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.
Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.
Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.
– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.
Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “betygsliknande omdömen“, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.
Jag föreslår att förskolorna erbjuder “omsorgsliknande handlingar” och “födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång “undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma “lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av “bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut “löneliknande pengar” till “pedagogliknande lärare” som arbetar i “husliknande byggnader”.
Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.
I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.
Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.
Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?
I Indien annonserade pälsaffärerna med “genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.
Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.
Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.
Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.
Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.
Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.
För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.
Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.
Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.
Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.
Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”
Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.
Tysta tankar 