Ensånåensånåensån!

Nostalgi är en mäktig kraft och i morse tänkte jag på min barndoms kiosker. På den tiden fanns det inte lösgodis i vanliga affärer (skriver jag en barnbok nu?). Vi stod på en liten pall utanför spökkiosken på Högsbogatan och pekade på skålar med olika sorters godis. Det fanns allt från ettöresgodis (harlortar) till dyrbara tioöreskolor (hjälp – hur gammal är jag egentligen?).

Den pedagogiska poängen är att jag tror att dessa val var ytterst stärkande för personlighetsutvecklingen. Det krävdes integritet för att våga ta sin tid då tio andra ungar köade bakom med sina slantar. Jag minns fortfarande tantens lätta irritation när det gick f-ö-r långsamt. Men det var omöjligt att skynda på processen. Samtidigt som jag valde komponerades njutningens ordning. Jag börjar med något hårt och salt, sen något segt vingummiaktigt och därefter kanske ett tefat med surt pulver – höjdpunkten kunde vara en salt skruv inlindad i en skumsockerbit. Ensånåensånåensån. Pekandet och räknandets konst – hur mycket har jag handlat för? Allt jag vet om matematik grundlades där.

Idag när jag köper blandade frukostbullar till jobbet faller känslan över mig igen . Jag pekar och bagaren lägger i påsar.

Jag blir lycklig av att det finns ett riktigt café i mina hemkvarter. Café Väster på Västergatan är en ljuv oas i storstaden och bullarna under av smak och prisvärdhet. Bagarn själv – ja man blir bara på så gott humör av honom! Blotta tanken på att stiga upp mitt i natten framstår som skrämmande och det kanske är därför som min beundran för ägarnas goda sinnelag är så gränslös.

Gott kaffe har de också!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Lärande bedömning – den nya lotsningen?

Vi har haft dialogkonferens på Lärarutbildningen och en av höjdpunkterna var kollegan Anders Jönssons presentation av sin forskning kring lärande bedömning. Missa inte den generösa hemsidan. Föredraget var mycket övertygande och floden av rapporter som vittnar om de stora effekterna är svåra att värja sig mot. Vikten av tydliga mål och betydelsen av att möta eleven där han/hon befinner sig är också grundstenar i pedagogiken. Bedömningsmatrisen ger säkert redskap för själv- och kamratvärdering. Varför är jag då fortfarande en aning tveksam till paketet?

Kanske är det det oproblematiska förhållningssättet till innehållet som stör mig. Inom denna vänliga maktutövning finns det inte utrymme för att ifrågasätta själva inriktningen. Auktoriteten lotsar mot målet och i finalen möts de i en gemensam förståelse av processens alla delar. Kanske är jag paranoid som anklagar metoden för att dölja maktförhållandena i relationen – antagligen är detta själva utgångspunkten för allt vi kallar skola och undervisning. Men till sist är det samma gamla tråkiga förmedling av kunskaper – med skillnaden att vi låter eleven tro att det sker på jämlika villkor. Elevens underläge och längtan efter belöning och bekräftelse är motorn i lärandet.

När det väl kommer till betygsättning är det slut på gullandet. Då står läraren där lika naken och maktfullkomlig som den berömde kejsaren. Den som snappar koden bäst vinner. Jag gissar att detta gynnar flickorna som är väl tränade i ledtrådssökeriets ädla konst.

Finns det någon som inte vet att lotsning är effektivt?

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Mitt favoritmål

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Ur På väg mot läraryrket

Det finns folk som ojar sig över den kravlösa lärarutbildningen.

Det finns mentorer som tycker det är svårt att tolka betygskriterier och ännu svårare att få ett stabilt underlag för bedömning.

Det finns studenter som menar att det är orimligt.

Det finns handledare som gärna spelar ut teori mot praktik och anser att till sist är det handlingen som räknas

Och så finns det en hel massa blandformer av dessa kategorier.

Själv anser jag att det är spännande med att vi för in en filosofisk dimension i examinationen. Lärandeteorier är ett begrepp som jag tror har vuxit fram ur den fenomenografiska traditionen och är inte det samma som

  • undervisningsteori
  • människosyn
  • pedagogik
  • didaktik
  • metodik
  • ämnesteori
  • ledarskap
  • coaching
  • förhållningssätt – bemötande

Men jag lider med de studenter som inte har förstått att en bra lärarutbildning behöver denna överbyggnad. De två andra benen (metod och ämne) är väl förankrade. Det tredje benet (lärandeteori) svajar i bästa fall i vinden. (oupps – här krockar metaforerna!)

Nu går jag hem och läser Marton/ Booth Om lärande. Man vill ju inte bli avslöjad som okunnig.

Lärarutbildning – konstnärsutbildning

Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid.  Allt är  mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,

Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna  extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…

PLUGGA=HÅNGLA

I dagens SvD finns en studentbilaga där landets högskolor gör reklam för sin verksamhet. Jag jobbar lite med rekrytering och är nyfiken på hur olika verksamheterna marknadsförs. (Malmö högskola annonserar inte)

Mest uppseendeväckande är kanske helsidesannonsen från Sveriges ingenjörer, LR, SACO, Akademikerförbundet m.fl som har rubriken PLUGGA=HÅNGLA och visar två studenter i en mycket kroppsnära ställning.

Om du går in på deras hemsida (nej jag tänker inte länka) får du tips som ger dig “mer tid för hångel…”

Jag vill gärna se mig själv som opryd men studsar till en aning inför denna lättsinniga syn på utbildning. Efter några minuter har jag vant mig och inser argumentationens potential när det gäller frågan om rekrytering av manliga studenter till lärarutbildning där de befinner sig i kraftfull underrepresentation på de flesta utbildningsvägar.

“Kom till lärarutbildningen – här får du säkert hångla!”

Risken finns naturligtvis att en sådan slogan upplevs som aningen heteronormativ…

Genus i skola/lärarutbildning

Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.

Rekrytering och jämställdhet

Jag är med i en referensgrupp som ska undersöka varför så få män väljer att utbilda sig till lärare – samt varför så många av dem avbryter sin utbildning i förtid.

På fakulteten Hälsa och Samhälle i Malmö har de arbetat med rekryteringsfrågan på ett spännande sätt.
Länk

Frågan är komplicerad och ibland tror jag att det vore bäst om staten avstod från sådana här kampanjer som lätt får något barnsligt och ytligt över sig. Samtidigt finns det naturligtvis ett behov av förebilder och det kanske är möjligt att se jämställdhet som ett pedagogiskt problem – något som går att informera och upplysa bort.

Alternativet är att utmana de traditioner av makt och status som utgör själva grunden i samhället. De fackliga organisationernas linje brukar vara ganska förutsägbar:
– Höj lönen och statusen så kommer männen!

Jag tror att förklaringen är en förenkling, som dels passiviserar oss (inga sådana förändringar är inom sikte) men även överbetonar de ekonomiska faktorernas betydelse. Samtidigt finns det mönster som komplicerar bilden av vilka utbildningar som har status och hur de attraherar grupper. Läs Hultqvist /Palmes rapport

Från min utsiktspunkt som lärarutbildare känns det mest angeläget att förstå varför många av de män vi lyckas locka till skolans värld inte finner sig till rätta. En teori är att de tror på en oproblematisk anpassning till de rådande värderingarna. Då blir det svårt att förklara motgångarna och många tycks anklaga sig själva för misslyckanden.

Men faktum är att vi vet väldigt lite om v-a-r-f-ö-r studenterna slutar. Där borde arbetet börja.

Ett alternativ är att närma sig frågan historiskt. Vad hände med ett yrke som har vacklat mellan hög och låg status, manligt och kvinnligt tolkningsföreträde? Hans Lagerbergs bok Lärarna ger ledtrådar men inga svar.

Bilden är från byskolan i Sunnanå och tagen någon gång i början av 20-talet.