Lärarutbildningen har stolta anor. I vårt stora moderna betonghus finns ett rum med fyra före detta chefer på samma vägg. Rummet kallas i folkmun fyrkungarummet. På grund av stöldrisken vågar jag inte avslöja var det ligger.
Klickbar bild:
Det mest spännade tycker jag nog är hur Mister Burns (till vänster) har kunnat sköta jobbet som rektor samtidigt som drivit kärnkraftverket i Springfield.
Så skriver min vän och kollega Johan Söderman idag under Aktuella frågor/Sydsvenskan
Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.
När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:
Avslutningen är tung:
Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.
Jag har gjort mycket dumt i mitt liv. Oftast har mina misstag glömts bort eller förlåtits. Att låta en lokal tevekanal spela in En pojkaktig orkester när vi gjort vår första skiva var nog inte det bästa karriärdraget. Jag rodnar över den taffliga playbacken och de stela rörelserna. Hur kom jag på idén att låtsas vara Richard Lindgren(kolla hans nya skiva lyssna på Bad news!)
Men jag tycker fortfarande att det är en bra låt och har ofta använt den i barnkörer. Det är något visst med växelsånger och det finns en viss snuskig tvetydighet i texten som Hans skämdes över.
På torsdag ska jag vikariera som musiklärare. Det ser jag fram emot!
Hösten är en svår tid och jag drabbas ofta av flyktfantasier. Snart kommer jag att dränkas av tentor som ska bedömas och betygsättas. Kanske slösar jag bort en dold talang på högskolan – innerst inne bor det en helt annan mycket mer manlig och fysisk person i min kropp. En muskelbyggare väntar på att få komma ut och ta makten över tillvaron. I helgen har jag försökt få kontakt med min inre skogshuggare.
En lagom tjock väl torkad björkklabb kan vara en ren njutning att klyva med ett avvägt hugg. Tyvärr är varken huggkubben, yxan, veden eller jag i högform och det liknar mer lyteskomik än vedhuggning. Efter en halvtimme kommer grannen fram och frågar medlidsamt om jag vill låna hans klyv som är kopplad till traktorn har ett tryck på 30 ton.
Jag tackar lyckligt och får bekräfta min manlighet på andra plan. Här ska klyvas!
Jag har lite dåligt samvete för att 300 studenter sitter och svettas över sin första hemtenta just nu när de borde vara ute och festa. Många frågor om formalia snurrar och ibland sprids rykten fortare än vinden. Oro är ingen bra grund för lärande.
Kursen heter Att bli lärare och är en del av allmänna utbildningsområdet inom lärarutbildningen. Målen är delvis av filosofisk natur och formuleringar om lärandets villkor och kunskapens former skrämmer dem som är vana vid mer handfasta resonemang.
Därför hoppas jag att någon inspireras eller tröstas av Hedvig Höks (Birgitta Anderssons) underbara sång och attityd till det här med kunskaper:
Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.
Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.
På Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.
Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:
Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.
Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?
Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.
En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.
Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.
Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.
Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.
Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?
Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?
Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.
Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.
Jag är nöjd med kursen som helhet.
En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.
Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:
Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.
– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.
Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.
Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund, betyg, björklund, media, studentinflytande, Reepalu
Jag har varit på Skoldagarna i Malmö som nog är ett av de säkraste sätten att skaffa en brännande och ihållande huvudvärk. All denna pedagogik och försåtliga omtanke. Hela mässhallen dryper av välvilliga försök att förpacka kunskap i fräscha och moderna förpackningar. De stora förlagen delar uppmärksamhet med förhoppningsfulla entrepenörer och jag anar att utbytet av deltagandet är begränsat – men ingen vågar avstå från att vara här.
Det roligaste var att träffa Anders Thall och Maja Ljung från Tidningen i skolan (skånska sidan) som har en jättespännande verksamhet. När jag var nyanställd på Lärarutbildningen samarbetade vi några år och jag saknar det! Examensordningen betonar kraven på studentens mediekompetens och det målet hamnar lätt mellan stolarna. Nu drabbas jag nästan av arbetslust!
Den 4/11 kl 15-17 ska jag prata om Blogg som pedagogiskt redskap och måste nog fundera ett varv till över vad pedagogik egentligen är. Med en sådan rubrik är risken stor att de som kommer väntar sig en hög grad av nyttighet och tips.
Jag tror att bloggen för mig är motsatsen till det som ibland förstås som pedagogik (en handling med tydlig avsikt att påverka den andre). Ibland känns det som om det är bloggen som skriver mig och den enkla bilden av att det skulle finnas en avsikt eller mottagare är avlägsen.
Samtidigt är jag nog medveten om att det finns någon på andra sidan och njuter av möjligheten till oförutsägbara möten – men värjer mig mot den där bilden av att vilja lära ut något.
Det handlar inte om effektivitet och förenkling utan att kunna göra något som inte går i traditionell undervisning. Hur ska jag förklara det? Jag ska läsa på om Freinet – att ingå i ett sammanhang…
…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.
Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Säg efter mig:
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Skriv det nu 100 gånger på tavlan!
Tysta tankar 