Det ska böjas i tid

bojlig

Idag pustar jag ut efter examination av fem examensarbeten som jag varit handledare för. Det är en komplicerad roll och risken är stor  att en ambitiös och orutinerad  handledare tar över det som skulle vara studentens projekt. Baksidan är naturligtvis de skuldkänslor som kommer när resultatet inte blir så bra som handledaren tänkt sig. Lockelsen att överhandleda och oron för att studenterna ska bli underkända gör handledaren sårbar från många håll.

Det finns ett  allvar i vetenskapligheten som lockar mig. Samtidigt är studenterna ofta upptagna av att förhålla sig till mallar och mer eller mindre uttalade kravlistor på vad som måste finnas med under rubrikerna: bakgrund, metod, genomförande, resultat, analys, diskussion o.s.v.

Mellan formaliadiskussionerna lyckades vi även beröra några viktiga frågor vid slutseminariet. I bästa fall kan ett examensarbete vara en värdig slutpunkt för 3,5 år  av kvalificerade studier. I värsta fall är det tio veckors fostran in i osjälvständighet och lydnad.

HUT:s perspektiv – att göra Stockholms problem till en nationell fråga

Förhållandet mellan lärarutbildningarna och kommunerna var en oerhört laddad fråga när lärarutbildningen 2001 sjösattes. Tanken på att se studenternas utbildning som en gemensam angelägenhet för stat och kommun var inte helt förankrad och många handledare sörjde sitt individuella arvode.

Jag började arbeta som mentor 2002 och minns den första tiden som en kamp för att förklara det som vi kallar Malmömodellen. Huvudidén är att studenterna ska vara till nytta för verksamheten och att högskolan inte ska styra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med uppgifter. Studenterna är på samma skola under hela sin utbildning och får då förhoppningsvis en djupare inblick i yrket. I bästa fall blir de en del av arbetslaget. Nyckelorden är ömsesidigt utbyte.

Idag känns det mycket enklare. Vi har små problem att placera studenterna i rätt huvudämne och åldersspår. Samarbetet med kommunerna löper oftast smidigt och tillitsfullt. Mentorernas besök på skolorna är ofta uppskattade och vi för en ständig diskussion om bedömning tillsammans med handledare och arbetslag. De frivilliga utbildningsdagarna är välbesökta. Bitarna börjar falla på sin plats.

Därför blir jag bekymrad när HUT (En Hållbar Lärarutbildning) summerar situationen utifrån en enkät gjord i Stockholm:

Nära hälften av VFUhandledarna i Stockholmsområdet hade inte i förväg fått besked om när lärarstuderande skulle dyka upp på deras skolor. 45 procent av de studerande hade inte fått något besök från högskolan under hela sin VFU-tid. Drygt 40 procent med inriktning på gymnasieskolan hade inte fått någon VFU inom denna skolform.

I sin iver att svartmåla landets lärarutbildningar generaliserar HUT utifrån det kaotiska huvudstadsexemplet och slutsatsen är att allt måste göras om. (Ska vi införa biltullar i Eslöv också)

Den allvarligare sidan av förslaget om fältskolor är av mer ideologisk art. HUT konstruerar bilden av “den gode läraren i den goda skolan”.

Utredningen föreslår ett system med fältskolor. (…) Istället för att lärarutbildningens VFU-samordnare får söka övertala skolor att ställa upp för att ta emot lärarstuderandeunder deras VFU, föreslås en omvänd ordning. Utifrån klart fastställda och lockande villkor, som nämnden har fastslagit ska gälla, inbjuds skolor/skolområden att ansöka om att utses till fältskola. Efter en kvalitetsgranskning (av Skolverket/Statens skolinspektion) väljs de mest lämpliga skolorna ut och får uppdraget att fungera som fältskolor under en treårsperiod. Inslaget med kvalitetsgranskning har dubbla syften. Den ger fältskolan en kvalitetsstämpel, vilket blir av stort värde i den konkurrenssituation som dagens skolor befinner sig i. (HUT, s.402)

Jag tror att denna modell skulle återskapa en normativitet som vi försöker arbeta oss ifrån. Studenterna ska inte enbart möta garanterat “goda” lärare som solidariskt ställer sig bakom våra pedagogiska ideal. Det är i mötet mellan skolans ofta annorlunda erfarenheter och högskolans undervisning som studenten utvecklas till självständighet. Världarna ska nötas mot varandra.

Utredningen svävar på målet här:

VFU och ämnesstudier bör så långt möjligt varvas under utbildningen, men hållas åtskilda som moment, just för att stärka identiteten (och möjligheten till kvalitetssäkring) av de respektive delarna.

På gamla Lärarhögskolan i Malmö fanns ett rum i V-korridoren som vi brukade skratta åt. Det var en sal med glasvägg längst bak. Bakom denna satt på sextiotalet studenter och iakttog mönsterlärare som genomförde mönsterlektioner med mönsterbarn.

Besvikelsen lär ha vari stor då dessa erfarenheter skulle praktiseras utanför Lärarhögskolans skyddade värld. Nu är det tydligen dags igen?

hotorg

Det är inte enbart statyerna på Hötorget som gråter.

Vet HUT hut?

Det fortsätter att bullra om skolan. Nya larmrappporter om försämrade resultat väcker de vanliga reflexerna hos utbildningsministern med hejaklack.

Hans-Åke Scherp försöker reda ut svårigheten med skolans många mål, och fokuseringen vid mätbarhet i samband med  internationella jämförelser:

– Risken är att matematiken tar över hela kvalitetsmätningen, men grundskolan har 600 mål att leva upp till där matematiken bara är en liten del.

Själv är jag nog lite trött på betygsdiskussionen och vill hellre se hur det går för utredningen En hållbar lärarutbildning i mötet med remissinstanserna. Motvilligt måste jag ge upphovskvinnan en eloge för modet att förkorta utredningen till “HUT”.

Länk till klassisk scen: “Du ska veta hut!

Nu ställer jag frågan “Vet HUT hut?”

Eller är allt bara ett skamlöst och cyniskt politiskt maktspel med osannolikt stora insatser?

husforhor

Imorgon missar jag tyvärr:

Öppen hearing om lärarutbildningen

Onsdagen den 10 december ordnar Malmö högskola en öppen hearing med ensamutredaren Sigbrit Franke, som nyligen presenterade förslaget kring en ny lärarutbildning. Alla intresserade är välkomna.

Tid: Kl. 10-12
Plats: Sal D138, Orkanen, Nordenskiöldsgatan 10

Någonting har hänt

tag

Vi vandrar över en höjd söder om Vitaby. Lugnet bryts av ett lok som ryker och tuffar genom dalgången.

Kan man likna en lärarutbildningsutredning vid ett ångtåg? En relik från forna tider med uppenbara problem att klara backar och svängar. Det har varit en hel del urspårningar i år.

I Sydsvenskan beskriver Fredrik Karlsson och Rasmus Wennergren, företrädare för utbildningspolitiska studentgruppen vid Malmö högskola sin oro inför utredningens förslag:

När omvärlden förändras, förändras människor. Då ställs nya krav på skolan. Förändring är nödvändig, men på samtidens krav kan man inte finna lösningar i historien. Den nostalgiska resa som alliansen vill göra förstärker och cementerar de orättvisor som vi inom skolväsendet medvetet har försökt att arbeta oss ifrån.
Den skola vi vill ha är dynamisk. Låt därför lärarutbildningarna vara fria att utvecklas och skapa lärare som i arbetslag kan leda eleverna i en föränderlig värld.

Vackert skrivet!

KK-stiftelsen och lärarutbildningarna

kk

Det finns stora förväntningarna på att KK-stiftelsen ska initiera något stort när det gäller lärarutbildningarna och framtida lärares IT-kompetens. Texten ovan är en bearbetning av informationen från i Mars. Sedan dess har det gått långsamt – men nu ser det ut att börja röra på sig.

En samordnare är utsedd!

Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

Bullerbyn och barndomssociologin

Jag arbetar med en kurs som heter Perspektiv på barndom och vi läser Den moderna barndomen av Gunilla Halldén. Det är en bok som försöker beskriva hur synen på barn och barndom förändras och med utgångspunkt i barndomssociologin förväntas studenterna förstå innebörden i de paradigmskiften och diskursförskjutningar som ständigt sker.

Samtidigt är studenterna bärare av starka egna värderingar och ideal som ofta styr diskussionen i högre grad än litteraturen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en smärtsam procedur att inse att de egna tankarna är en del av den rådande ideologin och mer falskt medvetande än sanning – om nu en sådan uppdelning vore möjlig. Den centrala frågan är kanske vad som händer om vi försöker använda gamla ideal i en ny tid? Går det att tvinga på en nostalgisk överbyggnad på barn som lever i ett modernt samhälle? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt till dagens föräldrar om vi jämför dem med Bullerbyns kloka och närvarande jordbrukarfamiljer?

Jag låter studenterna rita “den perfekta barndomen” och därefter arbetar vi med att tolka och analysera de ideal som ligger bakom teckningarna. En slående stor andel är hängivna familjeromantiker. Föräldrarnas kärleksfulla omsorg över leken mellan låghusen i den fria naturen återkommer som tema. Tryggheten återskapas i en avlägsen idyll.

Jag tror att det är ett problem om framtidens lärare värderar föräldrarnas ansträngningar utifrån ideal som är hämtade från 20-talets Småland. Den oproblematiska gemenskapen i Bullerbyn är en spännande bild som vi kanske måste ta farväl av för att förstå vilka villkor som gäller för dagens barn.

Det är andra faror än barska skomakare som väntar bakom hörnet.

Samtidigt är det svårt att inte inspireras av dessa självständiga och starka barn som tycks leva i harmoni med varandra och vuxenvärlden. Den grundläggande polariteten mellan being och becoming tycks upphävd i det ständiga nu som råder i Bullerbyn.

Ja – jag har genomskådat idylliseringen av barndomen.

Nej – jag klarar mig inte utan bilden av den lyckliga barndomen.

Jag – en hycklare

På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.

Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.

Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.

Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)

Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.

Hon granskade en sommar – del 2

Kritiken från ledamöterna i styrelsen för Sveriges universitets- och högskoleförbund, ett samarbetsorgan för 42 svenska lärosäten för högre utbildning , mot HSV:s granskning av landets lärarutbildningar var hård och skoningslös. Tidigare kommentar

Nu kommer nästa attack och det är ledamöterna i granskningsgruppen som i Lärarnas tidning ger röst åt sin förvåning över den tolkning som HSV och universitetskanslern gjorde av det insamlade materialet. I pressmeddelanden framstod lärarutbildningarna som katastrofområden och hot om indragna examensrättigheter formulerades.

— Vi bedömare har aldrig underkänt lärarutbildningen, understryker Anders Fransson. (ordförande i en av bedömargrupperna 2004-2005)

Vad var det som hände? Hur kunde universitetskansler Franke vrida materialet så långt att en totalförändring av landets lärarutbildningar blev politiskt möjlig?

Hans slutsats är att kravet på att det måste till en ny lärarutbildning inte har något att göra med hur den fungerar i dag. Att det i stället måste vara andra typer av överväganden som ligger bakom.
— Och bristande kvalitet är bara påhittat. Det finns ingen grund för att hävda bristande kvalitet i utbildningen på det sättet — det har man inte ens utrett, säger Anders Fransson.

Hoten om indragna examensrättighete kom som en blixt från klar himmel för många lärarutbildningar.

— För mig är det ett mysterium. Vi som har varit verksamma som bedömare fattar ingenting. Vi har inte dömt ut lärarutbildningen, det är Högskoleverket och politiker som har gjort det.
I de studier som gjorts finns ingen grund för att ge utbildningen underkänt. På den punkten är Anders Fransson mycket bestämd. Det är i Högskoleverkets egna kommentarer och i pressmeddelanden som den typen av om¬dömen formulerats.

Sedan kritiken presenterades har den politiska makten arbetat snabbt. Regeringen har tillsatt en lojal utredare (gissa vem) och utredningen läggs fram den 3/12.

Men fler bedömare än Anders Fransson reagerade mot Högskoleverkets hårda linje. Hans ordförandekollega professor Berit Askling sa i en intervju efter den första utvärderingen:
— Den förnyade lärarutbildningen är ännu i sin början och det pågår ideliga revideringar. Vi har inte underlag för att med hedern i behåll peka ut vissa ställen och säga att man ska dra in examensrätten. Hennes mer konstaterande kommentar: »Det är alltid tråkigt när lärarutbildningens komplexitet förenklas och blir ett politiskt tillhygge«, säger också något om hur hon uppfattade situationen.
Även den tredje ordföranden, Edgar Almén, lektor vid Linköpings universitet, protesterade mot Högskoleverkets tolkning.

I artikeln skisseras bakgrunden till den lärarutbildning som sjösattes 2001 och som nu slaktas innan den har fått en chans att utvecklas. Skandalen är fullständig och en ganska ansenlig skuld ligger hos de ledamöter i bedömargruppen som tigit om det politiska spelet. Var kommer deras plötsliga mod ifrån?

En viktigare fråga är om den utredning som snart presenteras har någon trovärdighet utanför den närmaste regeringskretsen. När den dokumenterat notoriske statistikmisshandlaren Björklund slår sig samman med en jesuitisk f.d. universitetskansler lär det bli en del skrupelfritt maktspel vi får se. Antagligen får de ta fram den stora piskan om förslaget ska baxas igenom. Få vill riskerar sin vetenskapliga heder genom att förknippas med detta hårt politiserade projekt.

Jag ser vem som spelar Ulla Jacobssons roll i denna moderna uppsättning av filmklassikern och kanske har Björklund och Folke Sundquist vissa gemensamma drag. Men den verkliga huvudrollen tror jag spelas av den filmfigur som John Elfström odödliggjort.

“Åsa-Nisse gör om landets skolväsende” – snart på en högskola nära dig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

“…kommunens professionella tjänstemän”


Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.

Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.

Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.

Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?

Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.

I stället  bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:

Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.

För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)

För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.