I Malmö filmar polisen sina egna övertramp och spelar upp dem i rätten. Jag är motvilligt imponerad av en sådan plikttrogenhet och är nog glad över att inte alla dumheter som sagts i landets lärarrum är dokumenterade.
Eller är jag verkligen det?
Jag lyssnar på Studio 1 där Maria Wetterstrand mosar den folkpartistiske papegojpolitiker Christer Nylander i frågan om ämnesundervisning på modersmålet.
Samtidigt minns jag med en viss saknad en tid då det fanns ett stort statsbärande parti som hade en tydlig hållning i skolfrågor. Nu hukar socialdemokraterna nationellt och lokalt. Planen tycks vara att att undvika strider som avslöjar den inre splittringen samt att lägga sig så nära Folkpartiet som möjligt.
I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.
Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.
När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.
“Söndertuggade källor får forskare att rasa”
Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.
Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.
Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:
När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.
I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?
Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?
Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt
Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.
Skvaller och hörsägen med andra ord.
Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:
Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.
Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.
Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?
Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.
1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.
Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.
Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):
Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.
Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.
Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.
När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.
Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.
Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
Jag har tagit mig igenom min första vecka som musiklärare och mött 280 studenter i åtta grupper. Det är ganska många möten och musik gör oss både glada och sårbara. Jag har en ambition att försöka hitta en personlig nivå och betonar gärna musikens känslomässiga kraft – men vet inte riktigt om det är möjligt eller lämpligt att sträva efter den intensiteten i möten med 40 studenter.
När jag gick min utbildning fick alla lärarkandidater individuella instrumentlektioner och vi hade mycket musik. Tonvikten låg vid repetoarkännedom och det fanns bestämda uppfattningar om vilka som var de rätta sångerna i förhållande till barnens utvecklingspsykologiska ålder.
För 15 år sedan tror jag att den tidens studenter fick traggla med Elefantsångboken från förlaget Lutfisken som bildade någon sorts förskolekanon. Utbildarna såg sig nog som en sorts garanter för att de blivande lärarna i alla fall kunde de vanligaste sångerna. En hedervärd – men svåruppnåelig hållning när resten av skolväsendet inte ser musikens betydelse på samma sätt. Det var ovanligt att studenter som inte kunde sjunga underkändes p.g.a. bristande musikalitet.
Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot vetenskaplighet.
Men så är det.
Jag njuter av att få undervisa i musik och gillar omedelbarheten att sjunga tillsammans. Det är roligt att se hur spänningarna släpper och känna tilliten växa fram. Jag får utlopp för mina dominanta drag och är fullständigt utmattad efter dagen. Men nöjd.
Särskilt kul är det att upptäcka hur väl våra gamla sånge fungerar!
Här kan du ladda hem Pojkaktig sångbok 1 som mp3 + de andra som pdf-fil
…det blåser så kallt! (Blå tåget)
Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:
Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.
Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.
På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/
Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola
http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx
Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.
Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.
Läs mer på hemsidan!
Ibland är det roligt att vara lärare. Idag har jag solat mig i glansen från de 95 reportage som våra studenter skrivit. Texterna finns som väggtidning och på nätet.
Denna sida är en portal för reportage som har skrivits av studenter vid Malmö Högskolas Lärarutbildning. Studenterna läser något av huvudämnena Barndoms- och ungdomsvetenskap eller Den fria tidens lärande. Kurserna heter Lek Kultur Kommunikation eller Lärandets rum och arenor.
Tillsammans med Tidningen i skolan har studenterna under en vecka arbetat med att i journalistisk form beskriva företeelser som skulle kunna rymmas inom kursernas ramar. De färdiga reportagen presenteras även som väggtidning i ljusgården på Orkanen Nordenskjöldsgatan 10.
Vi hoppas att du tar dig tid och läser artiklarna som finns länkade under olika rubriker – se lista till höger. Studenterna vill gärna ha respons på sina arbeten och dina kommentarer är värdefulla!
Livet som lärarutbildare är skiftande. En stor del av tiden går ut på att klargöra mål och examinationsformer. Vi lägger ner massor av energi på att förklara vad som är obligatoriskt och vilka kriterier det är som gäller vid bedömning.
Jag har en (inte så hemlig) dröm om att undervisningen skulle styras mer av lust och nyfikenhet. Tillsammans skulle lärare och studenter närma sig ett område och ställa utmanande frågor som kanske kunde göra skolan till en bättre plats.
Denna vecka arbetar studenterna med att skriva reportage under handledning av Tidningen i skolan. Tanken är att de ska få upplevelser som vi bearbetar i kursen som handlar om de svåra begreppen lek, kultur och kommunikation. Samtidigt tränar vi en annan skrivform än den vetenskapliga och diskuterar medias roll i samhället. Jo – det finns en baktanke om att arbeta med skoltidning eller skolblogg i framtiden också.
Men, men, men – det finns inga kriterier för bedömning av resultatet och det står inte i kursguiden att momentet är obligatoriskt eller examinerande. Jag tror att utmaningen blir större när studenterna inser att de skriver en text som många kommer läsa och försöker tona ner lärarbedömningens betydelse. De förväntas tänka själv och hitta sina egna drivkrafter.
Jag får ett telefonsamtal från en student som sätter myror i huvudet på mig
S: Är detta en seriös uppgift?
M: Jo det tänker jag att det är…
S: Jag menar – är den riktigt seriös?
M: Jo – jag är väldigt seriös och tror ni kan lära er mycket…
S: Jamen är det säkert att den är seriös?
M: Jag vet inte hur seriös du är…
S: Vad vill ni att vi ska lära oss?
M: Jag känner ju inte dig så jag har svårt att tala om exakt vad du vill eller behöver lära dig – men jag tror att du kan göra nyttiga erfarenheter under veckan…
Till sist kryper det fram att studenten vill veta om uppgiften är obligatorisk och hur jag tänker belöna de duktiga och straffa dem som slarvar. Jag förklarar att detta kallas undervisning eller lärandetillfälle och att kursens examinerande moment finns beskrivna i kursguiden.
I luren hör jag en besviken suck som jag har svårt att tolka – tänk om studenten har ansträngt sig i onödan?
En 26 årig man mördades i Malmö den 20/12. Två unga män har gripits för mordet. Tidningarnas rapportering har varit mycket återhållsam. Det har ryktats om homosexualitet och risken finns att det är ett hatbrott med invandrare inblandade. Media är inte bra på att hantera sådana händelser och följden blir mumlande journalistik med sentimentala vinklingar på förövarnas familjers kristillstånd. Sydsvenskan väljer rubriken “Tre familjer i kris efter mordet på Kapellgatan”
Om det verkligen är ett hatbrott så menar jag att det är stötande på många plan att jämställa de tre familjernas lidande. Jag tror inte att tonen hade varit lika mild om förövarna hade varit nazister vars föräldrar planterat homofobin hos barnen.
Jag är en nyfiken människa och hittar via Flashback länkar till offrets facebooksida, 17-åringens blogg och mycket annat som befriar mig från en del fantasier. Samtidigt skapas andra.
Den 28/12 skriver 17-åringen så här apropå bombningarna i Gaza
När någon dör här i Sverige , eller blir mördad så gör dem (kuffar) kaos för EN person!!! 271 muslimer minst blev slaktade på en dag .. timme.. minut.. sekund….
När de traditionella medierna sviker finns det andra kanaler.
Tysta tankar 